Duon hade helt plötsligt förvandlats till två robotar i överdimensionerade hjälmar. Bangalter och Homem-Christo grävde i musikhistorien (= 80-talet) och letade fram alla skamlöst underhållande beståndsdelar man över huvud taget kan föreställa sig. Vocoder-effekter, syntslingor och textrader som skulle framstå som utomordentligt fåniga i nästan vilka andra robotarmar som helst – men här låter som det mest sanna (eller åtminstone det man vill ska vara sant) som någonsin sagts. Produktionen svävar exakt en halv decimeter ovanför marken, precis som man själv gör de där perfekta nätterna, någon gång per år, när man är ung… Albumets speciella charm skapas nog framför allt i sammanstötningen mellan den känslomässiga värmen och det totalt artificiella. Det bästa exemplet jag kan komma på är den där ultraplastiga gitarren som dyker upp, 3:23, i ”Digital love”. Det är så sexigt och euforiskt, men samtidigt så rakt igenom konstgjort att det ger ett obscent intryck – som en sexleksak. Eller det där evighetslånga partiet i ”One more time”, där en robotröst smeker fram plattityd på plattityd, och man hela tiden känner att man vill vänta lite, lite till på att låten ska komma igång en gång till. Jag älskar verkligen det där stycket, och ett tag hade jag idén att låta hela blogginlägget bestå av texten till detta parti, bara tack vare det fantastiskt platta och ytliga intryck den skulle göra i skrift. Bara för att det inte är vad som sägs utan hur det sägs. Som Mozart sade: poesin måste alltid vara musikens lydiga dotter.
”Crescendolls” och ”Superheroes” är ljudet av en riktigt bra fest som pågår hos en av dina grannar medan du försöker sova och som får dig att bittert ångra att du inte hälsat i trappuppgången oftare. ”High Life” är fredagen när alla har fått lön. ”Nightvision” är bussen hem från den bästa kväll du någonsin haft. ”Something about us” är r’n’b-balladen från en framtid där alla låtskrivare och producenter ersatts av maskiner. ”Voyager” är namnet på ett rymdskepp med besökare från en annan galax som, faktiskt!, vill oss väl. Bach har återuppväckts från de döda och hålls vid liv i en jättedator på en rymdstation där han bland annat ägnat sig åt att skapa ”Veridis Quo” för att fördriva tiden. Och då har jag ändå inte nämnt vad som kanske är skivans höjdpunkt, det underbart hackiga Todd Edwards-samarbetet ”Face to face”. All denna underhållning och alla dessa fester som hinner utspelas under albumets gång hypnotiserar en så till den grad att det dröjer nio och en halv minut innan man inser att sista låten ”Too Long” faktiskt är… för lång.
Jag ber om ursäkt om jag kanske framställt det som om Daft Punk är det bästa som hänt mänskligheten, vilket naturligtvis inte är något annat än en lögn. Jag lät mina känslor driva iväg med mig. Förlåt. Det bästa som hänt mänskligheten är ju faktiskt något helt annat.
Mest kända för: en av de främsta företrädarna för den mest eskapistiska konstgenre världen skådat.
Överflödigt att säga det förstås, men ändå: bästa bilden hittills.
SvaraRaderaSen lyckades du med din entusiasm nästan övertyga mig om att knappt hälften av låtarna på Discovery faktiskt inte är lite småtrista, som jag annars alltid tyckt. Spelar inte så stor roll, eftersom de andra är sjukt ace. Face to face är mycket riktigt skivans höjdpunkt.
Du har alltså inte copy pasteat från Fragonard i slutet, eftersom du inte har något "n" i slutet på "genre". Någon av oss har evetuellt begått ett stilbrott och jag misstänker att det är jag!
SvaraRaderaÄr det en slump att två av eskapismens största företrädare kommer såhär på en rad? I think not! Jag dansar!
SvaraRaderaMartin: (Var det medvetet att utelämna "n" i "eventuellt"? För att kompensera? Snyggt gjort i så fall!) Hur som helst borde man någon gång skaffa sig någon slags koll på det där med skriv- och stilregler. Jag känner att det här med att gå på "känsla" inte kommer hålla i längden.
SvaraRaderaJohannes:
Uhmmm...
I'm just feelin'
Celebration tonight
Celebrate
Don't wait too late
Uhmmm... no
He don't stop
You can't stop
We're gonna celebrate
One more time
One more time
One more time
Celebration
You know we're gonna do it right
Tonight
Hey! Just feelin'
Music's got me feeling the need
In
Air
Come on, all right
We're gonna celebrate
One more time
Celebrate and dance so free
Music's got me feeling so free
Celebrate and dance so free
One more time
Music's got me feeling so free
We're gonna celebrate
Celebrate and dance so free
One more time
Music's got me feeling so free
We're gonna celebrate
Celebrate and dance so free
One more time
Kul att läsa 101-bloggen, t.o.m. när det handlar om personer och företeelser jag inte alls känner till se´n förr. House, t.ex.
SvaraRadera- Bra med klippen ni lägger in, så kan jag ju åtminstone bilda mig någon liten uppfattning även om jag har svårt att greppa djupet i texterna och musikaliteten i de framförda verken.
Och du, Johannes, vilka två eskapister menar du?
Pegge
Alltid bra att lära sig något nytt!
SvaraRaderaSom jag skrev: det finns inget djup i texterna. Kristna körstycken, italienska operor, amerikanska evergreens och Beatles poplåtar har ofta inte heller något "djup" i sina texter - det är sammankopplat med musiken det hela får sin mening och skönhet. Och då hänger det ju såklart på att man tycker om musiken, vilket jag absolut kan förstå att man inte gör.
Johannes menade nog helt enkelt 78. Fragonard. och 77. Daft Punk - två placerade som kännetecknas av en vilja till total verklighetsflykt i sina respektive verk. Utöver detta gör vi inga jämförelser mellan dem.
J'accuse...
SvaraRaderahttp://youcarebecauseido.blogspot.com/2010/12/daft-punk-debatten.html
"Där Homework är en bomb från klubben är Discovery en eftergift åt indiepopmänniskor i randiga tröjor/.../"
SvaraRaderaJa jo, jag känner mig faktiskt lite träffad :)
Homework är ju även det en grym skiva, men jag är helt enig med dig i att Discovery är snäppet bättre. Skivan kvalar förmodligen in på topp-tio-listan över mina mest spelade skivor under 00-talet - ett kvalitetsbetyg om något...
SvaraRaderaSkönt med medhåll! Men, om man får uttrycka sig så extremt tråkigt och kompromissande, så handlar det nog om vilka "musikaliska preferenser" man har. Det har visat sig att när jag bedömer klassisk musik, jazz, hiphop eller vad det nu än är, så vill jag oftast innerst inne att det ska låta som en perfekt poplåt.
SvaraRaderaGabriel Larsson: Haha... självklart funkar det ju så. Jag avfärdar ju kilometervis med pop pga den styltiga och mjäkiga rytmiken och bristen på tung bas. :)
SvaraRadera