fredag 11 februari 2011

32. Catherine Deneuve

Catherine Deneuves genombrott kom med Jacques Demys romantiska och färgsprakande film Les Parapluies de Cherbourg (Paraplyerna i Cherbourg), från 1964, där hon ler och sjunger och dansar, till Michel Legrands medryckande musik. Men det var inte den bilden av Deneuve som stannade kvar i folks näthinnor, utan det iskalla minspel som Deneuve iklädde sig från och med Roman Polanskis film Repulsion, från 1965.

Ett näpet litet ansikte, prydligt kammat och böljande ljusblont hår, ett oskuldsfullt tonfall, och två ogenomträngliga ögon. Catherine Deneuve förknippades med mystik och kyla. I Repulsion spelar Deneuve Carol, en kvinna som har utvecklat en manisk skräck för män. När hon lämnas ensam av systern faller hon hjälplöst ner i vanföreställningar och paranoia, med, vad ska man säga, tråkiga följder för de män som råkar komma i hennes väg. Det är aldrig uttalat i filmen, men man kan från vissa ledtrådar dra den slutsatsen att hennes rädsla för män kommer sig av ett traumatiskt minne från barndomen. Och när hon lämnas ensam tar Carols undertryckta känslor överhanden, de tränger ohämmade ut genom den kalla och känslolösa ytan.

Deneuve återanvände ungefär samma karaktär i samarbetet med Luis Buñuel. I både Belle de Jour och Tristana spelar hon en emotionellt oåtkomlig kvinna, där det erotiska ligger djupt begravt under den iskalla närvaron. Tristana, från 1970 är en av Buñuels mest välgjorda filmer. Relationen och maktspelet mellan den oskyldiga Tristana (spelad av Deneuve) och den burduse och kväljande Don Lope (spelad av en som vanligt imponerande Fernando Rey) är mångbottnat. Don Lope säger sig vara för fri kärlek, men binder Tristana och hennes känslor till sig själv. Maktutövningen får Tristana att förändras, från det naiva och oskuldsfulla till att själv spela med andra personers känslor. Tristana är lika mycket ett intressant porträtt av en gåtfull kvinna som en klockren demaskering av löjliga machoideal, av män som skramlar som tomma tunnor.

I de nämnda filmerna är Deneuves sexualitet undanträngd, och hennes oskuldsfulla natur utnyttjas brutalt av männen eller av samhället. Men utanför filmens värld tog hon för sig. Deneuve har haft längre eller kortare förbindelser med François Truffaut, Roger Vadim, Marcello Mastroianni, Burt Reynolds och Clint Eastwood, och hennes två barn (med Vadim och Mastroianni) föddes utanför äktenskapet. I ett teveklipp från 1981 sitter Serge Gainsbourg och Deneuve i en bil och sjunger "Ces petits rien". Serge, tillbakalutad och gråaskig i håret, med uppknäppt skjorta, sönderrökta tänder och, naturligtvis, med en cigarett i handen, kastar då och då en blick på Catherine, som elegant, med klaröppna ögon, och med handen utanför bilfönstret, återsänder blickarna. Serges raspiga chansonröst bryter av mot Catherines klara och djupa röst, som sandpapper mot en lackerad motorhuv. Hursomhelst, min poäng är att Deneuve i verkliga livet inte var som hennes typiska rollkaraktärer. Hon var ingen av Gainsbourgs söta små flickor.

Deneuve var en av Yves Saint-Laurents muser, och modeikonen klädde henne i filmer som Belle de Jour och The Hunger, en skräckfilm från 1983 av Tony Scott, som är dränkt i dunkel, drömsk och dekadent 80-talsestetik, med bland annat David Bowie och Susan Sarandon i rollistan. I The Hunger spelar Deneuve en mans- och kvinnoslukande femme fatale, som samlar sina erövringar i kistor på vinden. Beryktad är den sensuella och blodiga kärleksscenen mellan Deneuve och Sarandon. Om det är med det oskuldsfulla och söta som den unga Deneuve brukar förknippas, så är det som den eleganta fresterskan i den ärligt talat ganska fåniga skräckfilmen The Hunger jag vill föreställa mig henne. Klädd i underbara kreationer rör hon sig graciöst omkring i ett stort och vackert inrett hus. Hon är äldre nu, det är klart. Några rynkor vid ögonen avslöjar hennes åldrande. Hon sätter sig vid pianot, spelar Lakmé av Delibes, reser sig upp och på vägen upp till sovrummet lindar hon in ett finger i en hand på personen som villigt följer henne uppför trapporna. Det skulle ha kunnat vara någon av oss.

Mest känd som: den kyliga skådespelerskan i filmer som Repulsion och Belle de Jour.

5 kommentarer:

  1. Har Catherine Deneuve ett barn med Marcello Mastroianni!? I teorin måste det så klart vara en av de mest estetiskt tilltalande människor som någonsin producerats. Nu blir det att leta bilder.

    SvaraRadera
  2. Christian Håvestad11 februari 2011 23:03

    I teorin ja, men tyvärr inte i realiteten. Flickebarnet ärvde Mastroiannis maskulina drag och spåren efter Catherine är i stort sett obefintliga...

    Repulsion är för övrigt en utmärkt datefilm (om du lyckas hitta en tjej som har spår av en cineast i sig), då den i stort sett är en 90 minuter lång reklamfilm för, eh, intimt umgänge.

    SvaraRadera
  3. Ett plus ett är inte alltid två, eller tre.

    Måste prova det där med Repulsion. Jag såg Persona ikväll och just nu känner jag för ett livslångt celibat.

    SvaraRadera
  4. När man kollar upp henne på http://www.imdb.com/name/nm0000366/ ser man att hon följde upp Belle de jour med eposet "Åh ett sånt härligt sex".

    SvaraRadera
  5. Fantastiskt. Och så följde hon upp med Mellan två män några år senare.

    SvaraRadera