När Mario Vargas Llosa höll sin nobelföreläsning i börssalen i höstas nämnde han sina förebilder och vad de har lärt honom: Faulkner, för insikten att det är formen som "berikar eller utarmar ämnena"; Camus och Orwell, för att "en litteratur utan moral är omänsklig"; Sartre, för insikten att litteraturen kan förändra samtiden. Men först av alla nämnde Vargas Llosa, med sin klingande spanska, den franske författaren Gustave Flaubert. Flaubert lärde Vargas Llosa, och säkerligen ett flertal andra författare och konstnärer, att talang är samma sak som "ihärdig disciplin och segt tålamod". Samtidigt som Flauberts författarkolleger i snabb takt spottade ur sig en bok per år, satt Flaubert i avskildhet i Croisset i Normandie och vägde ord mot varandra för att hitta le mot juste, det ord som bäst passade hans syften. Han läste meningarna högt för sig själv för att höra om de hade den rytm och musikalitet han eftersträvade. Det kunde ta veckor för honom att avsluta en sida. Men så blev resultatet ganska hyfsat. Madame Bovary kallas ibland för den första moderna romanen, och kritiker som James Wood menar att det finns en litteraturhistoria före och en helt annan efter Flaubert. Det är i Flauberts böcker som den moderna romankonsten har sitt ursprung. Ja, "författare borde tacka Flaubert som poeter tackar våren".
Flaubert debuterade med Madame Bovary, som kom ut 1857, när författaren var trettiofem år gammal. Men det var inte Flauberts första verk. Redan femton år tidigare hade han fullbordat November, som handlar om en ung students jakt efter kärlek och sexuell tillfredsställelse. Språket är svulstigt och högtravande. Vi är långt ifrån den vuxne Flauberts cyniska saktmod. Som en äkta romantiker fantiserar huvudpersonen om allt han ska uppleva, till den grad att han känner sig full av erfarenheter i oupplevda ting, och endast känner förakt för allt som alla andra åstundar. Han omger sig med dramatiska gester och tankar. När livet är bra ser han kvittrande fåglar och djupa urringningar, och när det är dåligt följs han av självmordstankar, precis som alla andra som får uppleva kärlekens hopplöshet och som känner igen sig i den unge Werthers lidande. När han senare invigs i de sexuella mysterierna (som sällan når upp till fantasins höjder), känner han besvikelse och trötthet. Det går med honom som med alla andra: han får ett jobb och dör slutligen. Uppslagsböcker hoppar ofta nonchalant över November, men det finns en viktig kontinuitet mellan den unge studenten och Emma Bovary.
Skrivandet var för Flaubert "ett sätt att leva" och en besatthet, men det var också en aktivitet som kunde skänka frihet och lycka. Att bli publicerad var inget han egentligen brydde sig om. Han såg det nästan som ett slags prostitution. Flaubert var en konstnärlig idealist: konsten ska inte behöva anpassa sig till läsarna eller bokmarknadens krav. L'art pour l'art, konst för konstens egen skull, som Théophile Gautier kärnfullt sammanfattade saken. Flaubert hade råd att inte bry sig om läsarna. Till skillnad från andra franska författare hade han ett arv att falla tillbaka på, och han behövde aldrig oroa sig för ekonomiska bekymmer. Intresset för Orienten hade väckts under romantiken, och tillsammans med vännen Maxime Du Camp företog Flaubert en resa i Orienten mellan åren 1849-1851. Som så många andra tog han tillfället i akt och utforskade de lokala upplevelserna: han låg med underåriga prostituerade, av båda könen. Hemma i Frankrike skydde han däremot sällskapslivet. Du Camp kunde inte förstå varför Flaubert isolerade sig själv, istället för att leva ett flärdfullt salongsliv i Paris. Det var delvis på grund av oenighet om författaryrket som gjorde att vänskapen mellan dem tog slut. I en minnesskildring beskriver Du Camp Flaubert som en självcentrerad person med otillräcklig verklighetsförankring. Han kan inte ha syftat på Flauberts böcker. Det är just verkligheten som genomsyrar Flauberts huvudverk: tristess och krossade drömmar.
Skillnaden mellan ungdomsverket November och Madame Bovary är slående. Borta är det högtravande språket och den romantiska tonen. Kvar finns ett språk som är noggrant utmejslat, och skarpt som en medicinsk dissektion. Flaubert var en romantiker som lärde sig att vara realist. Emma Bovary är trött på sin man och söker kärleksaffärer utanför äktenskapet. Men hon har förläst sig på kärleksromaner och hennes älskare lyckas inte nå upp till böckernas idealiserade bild av kärleken. Det mest utmärkande i boken är Flauberts sätt att skifta perspektiv mellan huvudpersonerna, genom att låta dessa skiften äga rum inom boken visuella universum. Madame Bovary sitter vid fönstret på sitt rum och kastar en blick ut genom fönstren, då hon får syn på den vidrige läkaren Homais. Därifrån följer vi läkaren i några meningar, tills han får syn på eller börjar prata med någon annan. Effekten av dessa perspektivskiften är att understryka skillnaden mellan tanke och handling och visa på den avgrund som skiljer människorna åt.
Emma Bovary, lika vilsen som Don Quijote, uttråkad och uppfylld av kärlek att slösa på otillräckliga älskare, är en tragisk karaktär. Precis som den unge studenten i November kämpar hon i skarven mellan otillfredsställda önskningar och en verklighet som inte håller måttet. Utslängda i världen och oförmögna att utnyttja andra människor för sina egna syften (som läkaren Homais, eller de värsta karriäristerna hos Balzac), går de under, i sjukdom eller av självmord. Madame Bovary har beskrivits som en anti-roman, en bok om ingenting. Men den når upp till Flauberts föreställning om skönhet, som går tillbaka på en av ungdomens dagdrömmar om Akropolis kala väggar. Vad som fascinerade Flaubert med tanken på väggarna var det massiva intrycket, de putsade ytorna, den orörliga harmonin. Varför kunde man inte skriva en bok som gav samma intryck?
I en av sina dialoger framför Oscar Wilde den radikala tanken att innan poeter och konstnärer skrev om dimman i London existerade den inte. Den var tvungen att uppfinnas innan den kunde upptäckas. Det är kanske att överdriva konstens betydelse, men det står klart att bra konst kan ändra vårt sätt att se och uppfatta verkligheten, och enligt Marcel Proust var det precis vad Madame Bovary hade gjort. Den markerade en startpunkt för någonting nytt, och bokens betydelse för litteraturhistorien är oöverskådlig. Det ska dock sägas att Madame Bovary inte är en överväldigande läsupplevelse. Gustave Flauberts cyniska blick är nästan oöverträffad (särskild i den postumt utgivna boken Lexikon över vedertagna åsikter, en guide för hur man klarar sig i sällskapslivet), men hans massiva ambition kan vara tröttande. Särskilt som hans sätt att skriva har utvecklats av författare som Virginia Woolf och Alain Robbe-Grillet, med mer hänförande böcker som resultat. Jag tackar Flaubert, men hellre tackar jag våren.
Mest känd för: Madame Bovary, den första moderna romanen.
Flaubert debuterade med Madame Bovary, som kom ut 1857, när författaren var trettiofem år gammal. Men det var inte Flauberts första verk. Redan femton år tidigare hade han fullbordat November, som handlar om en ung students jakt efter kärlek och sexuell tillfredsställelse. Språket är svulstigt och högtravande. Vi är långt ifrån den vuxne Flauberts cyniska saktmod. Som en äkta romantiker fantiserar huvudpersonen om allt han ska uppleva, till den grad att han känner sig full av erfarenheter i oupplevda ting, och endast känner förakt för allt som alla andra åstundar. Han omger sig med dramatiska gester och tankar. När livet är bra ser han kvittrande fåglar och djupa urringningar, och när det är dåligt följs han av självmordstankar, precis som alla andra som får uppleva kärlekens hopplöshet och som känner igen sig i den unge Werthers lidande. När han senare invigs i de sexuella mysterierna (som sällan når upp till fantasins höjder), känner han besvikelse och trötthet. Det går med honom som med alla andra: han får ett jobb och dör slutligen. Uppslagsböcker hoppar ofta nonchalant över November, men det finns en viktig kontinuitet mellan den unge studenten och Emma Bovary.
Skrivandet var för Flaubert "ett sätt att leva" och en besatthet, men det var också en aktivitet som kunde skänka frihet och lycka. Att bli publicerad var inget han egentligen brydde sig om. Han såg det nästan som ett slags prostitution. Flaubert var en konstnärlig idealist: konsten ska inte behöva anpassa sig till läsarna eller bokmarknadens krav. L'art pour l'art, konst för konstens egen skull, som Théophile Gautier kärnfullt sammanfattade saken. Flaubert hade råd att inte bry sig om läsarna. Till skillnad från andra franska författare hade han ett arv att falla tillbaka på, och han behövde aldrig oroa sig för ekonomiska bekymmer. Intresset för Orienten hade väckts under romantiken, och tillsammans med vännen Maxime Du Camp företog Flaubert en resa i Orienten mellan åren 1849-1851. Som så många andra tog han tillfället i akt och utforskade de lokala upplevelserna: han låg med underåriga prostituerade, av båda könen. Hemma i Frankrike skydde han däremot sällskapslivet. Du Camp kunde inte förstå varför Flaubert isolerade sig själv, istället för att leva ett flärdfullt salongsliv i Paris. Det var delvis på grund av oenighet om författaryrket som gjorde att vänskapen mellan dem tog slut. I en minnesskildring beskriver Du Camp Flaubert som en självcentrerad person med otillräcklig verklighetsförankring. Han kan inte ha syftat på Flauberts böcker. Det är just verkligheten som genomsyrar Flauberts huvudverk: tristess och krossade drömmar.
Skillnaden mellan ungdomsverket November och Madame Bovary är slående. Borta är det högtravande språket och den romantiska tonen. Kvar finns ett språk som är noggrant utmejslat, och skarpt som en medicinsk dissektion. Flaubert var en romantiker som lärde sig att vara realist. Emma Bovary är trött på sin man och söker kärleksaffärer utanför äktenskapet. Men hon har förläst sig på kärleksromaner och hennes älskare lyckas inte nå upp till böckernas idealiserade bild av kärleken. Det mest utmärkande i boken är Flauberts sätt att skifta perspektiv mellan huvudpersonerna, genom att låta dessa skiften äga rum inom boken visuella universum. Madame Bovary sitter vid fönstret på sitt rum och kastar en blick ut genom fönstren, då hon får syn på den vidrige läkaren Homais. Därifrån följer vi läkaren i några meningar, tills han får syn på eller börjar prata med någon annan. Effekten av dessa perspektivskiften är att understryka skillnaden mellan tanke och handling och visa på den avgrund som skiljer människorna åt.
Emma Bovary, lika vilsen som Don Quijote, uttråkad och uppfylld av kärlek att slösa på otillräckliga älskare, är en tragisk karaktär. Precis som den unge studenten i November kämpar hon i skarven mellan otillfredsställda önskningar och en verklighet som inte håller måttet. Utslängda i världen och oförmögna att utnyttja andra människor för sina egna syften (som läkaren Homais, eller de värsta karriäristerna hos Balzac), går de under, i sjukdom eller av självmord. Madame Bovary har beskrivits som en anti-roman, en bok om ingenting. Men den når upp till Flauberts föreställning om skönhet, som går tillbaka på en av ungdomens dagdrömmar om Akropolis kala väggar. Vad som fascinerade Flaubert med tanken på väggarna var det massiva intrycket, de putsade ytorna, den orörliga harmonin. Varför kunde man inte skriva en bok som gav samma intryck?
I en av sina dialoger framför Oscar Wilde den radikala tanken att innan poeter och konstnärer skrev om dimman i London existerade den inte. Den var tvungen att uppfinnas innan den kunde upptäckas. Det är kanske att överdriva konstens betydelse, men det står klart att bra konst kan ändra vårt sätt att se och uppfatta verkligheten, och enligt Marcel Proust var det precis vad Madame Bovary hade gjort. Den markerade en startpunkt för någonting nytt, och bokens betydelse för litteraturhistorien är oöverskådlig. Det ska dock sägas att Madame Bovary inte är en överväldigande läsupplevelse. Gustave Flauberts cyniska blick är nästan oöverträffad (särskild i den postumt utgivna boken Lexikon över vedertagna åsikter, en guide för hur man klarar sig i sällskapslivet), men hans massiva ambition kan vara tröttande. Särskilt som hans sätt att skriva har utvecklats av författare som Virginia Woolf och Alain Robbe-Grillet, med mer hänförande böcker som resultat. Jag tackar Flaubert, men hellre tackar jag våren.
Mest känd för: Madame Bovary, den första moderna romanen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar