Et Dieu… créa la femme: det första man ser är hennes fötter. Den rike gamle playboyen Eric Carradine konstaterar, helt korrekt, att de är himmelska. Brigitte Bardots nakna kropp är, som många gånger senare i Roger Vadims film (Och Gud skapade kvinnan på svenska), dold av flyktigast tänkbara tyg – i det här fallet ett vitt lakan som hänger på tork i solen och får en oerhörd erotisk laddning. Hon är för stor för det lilla sydfranska samhället, befolkat av konservativa fiskare snarare än de jetsetturister som, mycket beroende på den lyster Bardot skänkte Rivieran, är där idag. Som i alla gamla filmer är det tyvärr någon tönt som till sist kväver den där naturkraften, som ju bara borde få brinna vidare och fortsätta att sluka allt i sin omgivning. Filmens tagline konstaterar att även om Gud skapade kvinnan, så skapade djävulen Bardot. Filmens handling glöms snabbt bort. Frågan är inte hur Jean-Louis Trintignant ska kunna motstå henne… utan hur du ska kunna göra det. Hon besitter uppenbarligen en kraft som tränger ut från bioduken och som vi måste bli varnade för, men varningarna hjälper inte. Vi blir ohjälpligt förhäxade av det där bubblande heta, illa maskerat till flickaktig charm.
Så är Bardot en bra skådespelerska? Jag vet inte, egentligen. Jämför till exempel med Sophia Loren, en ikonisk skönhet samtida med Bardot. Italienskan kan gå in i Ettore Scolas Una giornata particolare och Vittorio de Sicas La Ciocara, och göra gripande porträtt av vanliga kvinnor. Men Bardot är alltid Bardot, i alla filmer jag har sett med henne. Hon är ett eget litet universum inbäddat i filmens. Det är Bardot och ingen annan som förleder män i nyss nämnda Et Dieu… créa la femme, Bardot och ingen annan som hanterar en kulspruta i Louis Malles Viva Maria och det är definitivt Bardot som visar rumpan i Jean-Luc Godards Le Mépris (Föraktet). Angående Godard så måste det bara inflikas att om Jean-Paul Belmondo var den perfekte mannen för Godard, så var Brigitte Bardot utan tvekan den perfekta kvinnan. Men som sagt, hennes storhet ligger inte i något slags realistiskt skådespel, utan i att vara ett kraftfullt fenomen i sig själv. Det är helt enkelt en händelse så fort hon visar sig framför en kamera. Hennes röst, utseende, utstrålning, sätt att röra på sig – det är allt det där som är konstverket. Hon spelar alltid sig själv. Givetvis är det också en slags roll, men betydligt svårare att skilja från en eventuell ”riktig” Brigitte Bardot. Att hon är ett viktigt fenomen understryks till exempel av att Simone de Beauvoir skrivit en hel liten bok om henne, Brigitte Bardot and The Lolita Syndrome, som analyserar det nya skönhetsideal hon stod för. Ironiskt nog lockar omslaget till denna utgåva till läsning genom att utlova ett flertal bilder på Bardot. Att förvänta sig att man bara ska förhålla sig kyligt intellektuell till henne är tydligen att begära för mycket.
En fråga är så klart: hur absurt är det att placera Bardot framför giganter som Pascal, Pasteur och Zola? Hur fräscht är det att kalla en kvinna för ett ”konstverk” och placera henne framför genialiska filosofer och vetenskapsmän? Är det inte ett klassiskt fall av att sätta kvinnan på piedestal, men bara som passivt föremål för suktande manliga blickar? Eller är Bardot i själva verket en stark och aktiv kvinna som förmår att skapa sitt eget öde genom begåvning och mod? Kort sagt: vem och vad är hon egentligen, varför älskar vi henne så mycket och vad säger det om oss? Givetvis sitter jag inne med svaren, men ni kommer inte att få läsa dem. Jag kan tyvärr inte skriva poesi.
Mest känd som: skådespelerska, sångerska och en av alla tiders största sexsymboler.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar