tisdag 22 mars 2011

5. Claude Monet

Det är inte helt klart vilken målare som Elstir, konstnären i Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt, bygger på. Kanske var det Claude Monet, kanske någon annan, antagligen flera stycken som i Prousts fantasi smältes ner till den person som uttalar följande vackra ord: ”Ett ringa mått av dröm är visserligen farligt, men botemedlet är inte att drömma mindre, utan att drömma mer, att helt hänge sig åt drömmen.” Kanske är det fel att tala om ”dröm” i samband med Monet, han ägnade sig ju helt och hållet åt att skildra vad han såg. Men det är den subjektiva upplevelsen det handlar om, där verkligheten ibland gör intryck av att vara en dröm. Och hängav sig åt den, det gjorde han hur som helst. Den verklige Monet sade: ”Jag jagar en dröm, jag vill det omöjliga.”

”Det omöjliga” var att inte bara avbilda ett ting, utan att avbilda en hel atmosfär. Det är inte konstigt att ett av Monets viktigaste motiv blev den fysiska världens allra mest flyktiga fenomen: vattnet. Han lät till och med bygga en båt, speciellt utformad för att han skulle kunna måla på den. Bron i Argenteuil är ett fint exempel på gnistrande vacker avbildning av vatten, i det här fallet Seine. Vattnet är inte minst fascinerande som en spegel som avger en bild av en något förvriden parallellvärld till den konkreta värld som befinner sig vid strandkanten. I vissa av Monets senare målningar skulle gränsen mellan de två världarna bli suddig och oklar, som i denna andlöst stämningsfulla målning.

Men inte bara naturen fascinerade Monet, utan också moderniteten och staden. Se bara på Boulevard des Capucines där folkmassorna flödar genom en av Paris breda boulevarder. Vart är de på väg? Varför så snabbt? Jag kommer att tänka på Celinés ord om ”hela den rysliga forsen av ting och folk…och dagar…och silhuetter som glider förbi…och som aldrig hejdar sej…”. Som vanligt gör dock Monet något mycket vackert av det. En anledning till att det är så lätt att tycka om honom är att skönheten alltid kommer i första hand i hans konst. För ett annat exempel på skönhet i det moderna: Stationen Saint-Lazare. De tunga, frustande ångloken som skulle kunna framstå som skrämmande, bryr sig Monet knappt om – det är deras ångor som fascinerar honom, hur de blandar sig med ljuset, luften och molnen.

Det var däremot inte ofta Monet hade en människa i centrum för sina målningar, men jag skulle vilja peka på ett mycket gripande undantag. Konstnärens fru, Camille, dog 1879 endast 33 år gammal. Monet tog avsked med den här fantastiska bilden av henne på dödsbädden. Bara ett litet ansikte som tycks vara på väg att försvinna i, eller kanske sammansmältas med, virrvarret av tyg och skuggor. Hon kommer inte tillbaka. Snart återstår bara ljusspelet och atmosfären, det vanliga motivet i hans konst. Ett sällsynt inslag av mänsklig låga, är just på väg att slockna. När man tänker på saken finns det ofta något melankoliskt även över hans vackra naturmålningar. Det är konst som beskriver ögonblicket, och det ligger ju i ett ögonblicks natur att det är snabbt övergående. Den där stranden vid Vétheuil den där sommardagen, den kommer aldrig att se ut precis så där igen. Snart kommer regnet, blommorna vissnar och kanske kommer han hur som helst aldrig komma tillbaka till samma ställe, och skulle han göra det så skulle han vara en annan människa och bilden en annan bild. Bara i konsten kan det kanske bevaras – ögonblicket, stämningen, det som verkligen är vackert. Någon mer motivering till sitt skapande tror jag inte Monet behövde.

I takt med att Monet började tjäna pengar gav han sig ut på resor för att hitta och fånga vackra ögonblick, från den franska Atlantkusten, Italien och till sist Giverny där han slog sig ner för att i resten av sitt liv utveckla sin konst. Ögonblickets problem hägrade ständigt för honom. Han började med strategin att jobba på flera tavlor samtidigt, för att snabbt kunna anpassa sig efter hur ljuset förändrades under dagen. Den gamle grekiske filosofen Herakleitos sade: ”Man kan inte två gånger kliva ner i samma flod”. Monet hade kunnat säga något liknande: ”Man tittar aldrig två gånger på samma höstack. Genom denna serieteknik kunde han på ett effektivt sätt gestalta kampen att fånga ögonblicket och åsikten att det inte var motivet som var det viktiga utan atmosfären. En uppföljning skulle komma i den lika lysande serien målningar av katedralen i Rouen.

I Giverny fann Monet det lugn som så småningom skulle resultera i hans kanske mest berömda och allra vackraste bilder. Jag har alltid varit fascinerad av näckrosor och sett dem som lite av blommornas drottningar. Kanske beror det på min barndoms båtutflykter i sörmländska sjöar. Kanske är det också tack vare Monet. Näckrosor är formfulländad skönhet, lugnt skvalpande vatten, grönska och sommar. Konstnären hade börjat anlägga en trädgård runt sitt hem i Giverny. En dag upptäckte han plötsligt hur vacker hans näckrosdamm var. Monet väljer så småningom att fullständigt avstå från både horisontlinjen och strandkanten. Kvar finns bara vattnet och näckrosorna. Världen runt omkring reduceras till en abstrakt återspegling som blommorna svävar över. Mot slutet av sitt liv jobbade han på näckrosmålningar av gigantiska proportioner. Tanken var att de skulle placeras i offentliga, men avskilda, utrymmen och ge möjlighet till meditation. Detta förverkligades i Orangeriet i Paris, men först efter konstnärens död. De är extra imponerande med tanke på att Monet var i det närmaste blind under arbetet med dem. Synen kanske hade falnat, men Ögat behöll han.

När du skyndar till jobbet eller skolan, stanna upp ett tag, titta på den där snödrivan, hur solen lyser på den, hur den påverkas av luften som ligger emellan er. Låtsas att du är Monet och se på den med hans öga. Är den inte vacker?

Mest känd som: den främste av de franska impressionisterna.


Claude Monet tillsammans med livskamraten Alice och ett gäng duvor på Piazza San Marco i Venedig, 1908

2 kommentarer:

  1. Personligen föredrar jag Matisse över Monet men jag kan förstå varför ni satte Monet högst upp av målarna. Det känns som jag bara gillar varannan målning av den gode Claude, det skall dock tilläggas att han ser fantastisk ut, robust helskägg, basker som ett utmärkt kompliment till kavajen och en fågel på huvudet.

    SvaraRadera
  2. Det är svårt att inte gilla den levnadsglade Matisse, men jag har ännu större beundran och kärlek för hur Monet lyckas gräva fram det där svårfångade och oförklarliga som vi tycker är vackert i världen, och hur han verkar kunna hitta det i de mest oväntade motiv. Ingen annan konstnär har varit närmare att fånga den subjektiva upplevelsen av luft och ljus.

    Monet kommer helt klart vara ett stilideal för mig när jag nått mogen ålder. Vet inte om jag någonsin kommer få till det där skägget dock.

    SvaraRadera