Världshistoriens 101 bästa svenskar

Det är dags igen. Författarna bakom Världshistoriens 101 bästa judar, fransmän och album levererar nu Världshistoriens 101 bästa svenskar. Det kommer bli lika kul som alltid. Start 1:a februari.

Världshistoriens 101 bästa album

Författarna bakom Världshistoriens 101 bästa judar och Världshistoriens 101 bästa fransmän kommer inom kort att presentera listan över Världshistoriens 101 bästa album.

Väl mött!

1. René Descartes

I en av sina böcker från 1600-talets början berättar Francis Bacon en historia om några munkar som tvåhundra år tidigare skulle komma fram till hur många tänder en häst har. I tretton dagar rasade den uppslitande debatten i klostret. Alla antika texter luslästes och såväl uppfinningsrika som fantastiska förslag framfördes med anledning av nya textställen som kunde kasta ljus över frågan. I början på den fjortonde dagen dristade sig en ung munk att föreslå för sina överlägsna kolleger att helt enkelt se efter i munnen på en häst. De äldre munkarna, plötsligt förenade i sin avsky mot ynglingen - som förresten förmodligen var besatt av Satan - och djupt sårade i sin vördnad för kyrkofäderna och traditionen, slängde ut den aningslöse munken ur klostret. Vilken oförskämdhet! Hur vågade han kritisera Aristoteles? Efter flera dagar av fruktlösa strävanden förklarade munkarna att problemet med hästens tänder var ett av dessa eviga och olösbara mysterier som plågade människorna.

Bacons historia är lika träffande som den är överdriven. Det är grym, underbar parodi. Förr i tiden, raljerar Bacon, brydde man sig inte ens om att se efter om de vördade antika texterna stämde överens med verkligheten eller inte. Istället ägnade man sig åt löjliga hårklyverier - man ville ta reda på om Adam hade en navel eller om änglarna skiter. Sakta höll ett vetenskapligt medvetande ta form, i tydlig opposition mot skolastiken och Aristoteles som - förutom i frågor som stred mot kyrkans läror - rådde som obestridlig auktoritet. I Bacons utopiska roman Atlantis från 1624 är det vetenskapen som vördas som helig instans. Bacons förslag om ett vetenskapligt tempel, "Salomons hus", fick fyrtio år senare verkliga konturer när The Royal Society 1660 grundades i London. Det är fel att säga att religionen tappade sin betydelse, men det räckte inte längre att peka på en gammal text och säga "ja men han sa..." Samtidigt bredde skepticismen ut sig. Man letade efter något att klamra sig fast vid, någonting säkert och orubbligt.

Det sägs ibland lite skämtsamt, men inte utan skäl, att Sveriges enda bestående insats till filosofihistorien är att vi tog livet av Descartes. Det är inte helt sant. Att Descartes dog av en lunginflammation, orsakad av drottning Kristinas helvetiskt tidiga morgonlektioner, har ifrågasatts av vissa forskare. Han kan lika gärna ha blivit arsenikförgiftad av en katolsk missionär. Dog gjorde han i alla fall, och "björnarnas land" (som Descartes kallade vår kyliga avkrok i Europa) fick sin rättmätiga plats i filosofiböckerna. I vilket fall som helst föddes René Descartes den 31 mars 1596 i en liten by nära Tours. 1604 började han på en jesuitisk internatskola, men efter några år insåg han att han var tvungen att se sig om i världen. Han reste bland annat till Holland - där han med all sannolikhet rökte på - och 1628 bestämde han sig för att flytta dit permanent. I tjugo år levde han där i asketisk isolering. Han tog nu starkt avstånd från tobak och fördummande droger, sov alltid naken och tog sovmorgon till långt fram på förmiddagen. Och så skrev han på sina filosofiska avhandlingar. 1637 publicerades Discours de la méthode, skriven på en klar och smått ironiskt hållen prosa - ja, "även kvinnor borde klara av att förstå den", som han skriver i ett brev. Det är i Discours som Descartes lägger fram sitt filosofiska projekt, att betvivla allt som går att betvivla, och leta sig fram till en fast punkt bland alla villfarelser - en arkimedisk punkt, efter den grekiska matematikern som en gång lär ha sagt: "Ge mig en punkt (utanför jorden) där jag kan stå, och jag skall sätta jorden i rörelse".

Vi kan inte lita på våra sinnen. En åra som sänks ner i vatten ser böjd ut, ett hus som betraktas på avstånd ser litet ut i jämförelse med människan som står bredvid dig. I Meditationes de prima philosophia, som kom ut 1641, tänker sig Descartes att han är bedragen av en elak demon, som försöker vilseleda hans sinnen. Han bestämmer sig för att inte tro på någonting som går att betvivla. Vad återstår då? Kärleken, svarar ett obesudlat sinne. Knappast! Det här är en filosof. I Discours hittar vi den pregnanta formuleringen cogito ergo sum, jag tänker alltså finns jag. Descartes hade äntligen hittat någonting han inte kunde tvivla på. Även om demonen får honom att tvivla på sina sinnesförnimmelser, kan den inte få honom att tvivla på att han är någonting som tänker, att han är någonting som har dessa tvivel. Och detta "någonting" måste existera, annars kunde det inte tvivla på sin egen existens.

Descartes individualism är uppenbar. Vid den här tiden var det vanligt att presentera sina upptäckter under namn som "den franska Apollonius" eller "den holländska Apollonius", och man betraktade sina upptäcker som tillägg till de antika texterna. Descartes arbeten stod däremot under eget namn, och för första gången tog filosofin formen av en systematisk självåskådning. Montaigne hade visserligen genomfört en liknande introspektion, men hos Montaigne var det aldrig tal om ett systematiskt sökande efter visshet. Privat var Descartes kylig, reserverad och självtillräcklig. Mot andra kända matematiker förhöll han sig fientligt avvisande. Högfärdigheten blandades paradoxalt nog med en övertygelse om att hans resonemang kunde förstås av vanliga människor med gott förnuft. Alla som vågade lämna sina fördomar vid tröskeln hade möjlighet att nå fram till samma uppfattning som Descartes. På tankens område kan Descartes betydelse jämföras med Martin Luthers. Efter reformationen stod kyrkan inte längre i vägen mellan människan och Gud. Alla människor kunde nå fram till nåden. På samma sätt stod inget längre i vägen mellan människan och visshetens sköna himmel.

Descartes värld är en värld där naturlagarna härskar oinskränkt, en "machina mundi", ett stort maskineri. Själslivet skiljer sig däremot från den materiella världen. Medan den materiella substansen utmärks av utsträckning i rummet, utmärks själen av subjektivitet och odelbarhet. Hur själen påverkar den materiella världen orsakade Descartes stora problem, och i ett outgrundligt fall av improvisation lokaliserar han till slut själen i tallkottkörteln. Det är där växelverkan mellan själ och kropp äger rum. Descartes trodde givetvis på Gud, och han försökte härleda Guds existens ur sin fasta övertygelse att han existerar. Det gick sådär. Man ska inte inbilla sig att tro att Descartes var revolutionär till sinnes. Han undvek helst att stöta sig med omvärlden, och 1633 underlät han att ge ut ett arbete om planetsystemet när han såg vad som hände med Galileo Galilei. "Descartes - förståndighet och medelmåtta" skrev Céline, och man förstår den livsbejakande författarens fientlighet mot filosofen som för många representerar kallt förnuft, torftighet och impotens. Men den som verkligen läser Descartes kommer att erfara den befriande känslan av att stiga in hos någon som tålamodigt dukar fram invändningar, utvärderar dessa, och tar sig tid till att resonera sig fram till det bästa möjliga svaret. Det är en beskrivning som kantrar till löjlig filosofisk idealism - javisst! - men det är den sortens idealism som gör att vi kan fortsätta hoppas att filosofin fortfarande har en roll att spela i människors liv.

Descartes idéer fick ett oerhört genomslag. Strider mellan aristotelisk skolastik och den naturvetenskapliga åskådningen flammade upp runt om i Europa. Även i Sverige, fast här med mindre intensitet. (Franska revolutioner förlorar, som bekant, alltid i svensk översättning.) Naturvetenskapen och Descartes gick vinnande ur striden. Det kunde han glädja sig åt där han låg några fot under Adolf Fredriks kyrka i Stockholm, kanske med arseniken stelnad i blodådrorna, innan hans kvarlevor fördes till Frankrike och Saint-Germain-des-Prés. På gott och ont handlade Descartes projekt om människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet. Hon vaggades inte längre till ro av skolastikens ömma händer. När Descartes var liten drömde han om att kontrollera åldrandet. I den mån hans idéer har format det samhälle i vilket vi befinner oss, lever han kvar än idag. Descartes hittade sin arkimediska punkt. Jorden satte sig i rörelse.

Mest känd för: orden cogito ergo sum, jag tänker alltså finns jag, som markerade slutpunkten för hans systematiska tvivel. Att han existerade kunde Descartes inte tvivla på, och det var från den fasta punkten han byggde upp sin världsbild.

Målning av Jan-Baptist Weenix, ca. 1647, en av endast två målningar vi med säkerhet vet föreställer Descartes. Det mest kända porträttet tillskrivs ofta - felaktigt - Frans Hals, och föreställer inte ens Descartes. Så här såg han ut: kort och knubbig, med påsar under ögonen och dubbelhaka. På bokuppslaget står det "Världen är en saga".

2. Marcel Proust

Vissa uppgifter är omöjliga. Det finns så många citat, så många tankar, betraktelser och sanningar, så mycket poesi, så intensivt vackra natur- och människoskildringar… det är klart att man får lust att återge några av dem i en sådan här text, men det går liksom inte att sitta där med pennan i hand och anteckna varje gång det dyker upp något alldeles osedvanligt bra i À la recherche du temps perdu (På spaning efter den tid som flytt). Det vore lika lönlöst som att sätta sig ner och skriva någon slags oändlig redogörelse för hela livet, och inte sluta förrän man dör och pennan glider ur handen. Totalt meningslöst och inget man borde slösa bort sitt liv på. Gud vad skönt att det ändå finns någon som har gjort det.

Det ska sägas att Marcel Proust var lungsjuk och hänvisad till ett isolerat liv ensam i sin kammare, men som han utnyttjade denna tillvaro. Det finns säkert många människor som skulle vilja skriva den definitiva berättelsen om sitt liv – jag är övertygad om att det finns ovärderliga guldkorn att hämta i alla människors liv. Tillfälle krävs dock, vilket de flesta av oss helt enkelt inte har. Man måste jobba, laga mat, fylla i blanketter och spela TV-spel, och så vill man ju ha någon form av mänskliga relationer också. Om man nu har tid och pengar så utnyttjar man dem kanske till att resa över hela jorden, gå på exklusiva klubbar och förhoppningsvis få med sig en vacker kvinna hem lite då och då. Man vill ha kul helt enkelt, berusa sig på olika sätt, skratta och glömma. Att hänge sig åt ett maniskt tillbakablickande är just precis det de flesta inte vill, och just det man i allmänhet försöker undvika. Att hänge sig åt tillbakablickande är nästan omöjligt utan att känna ett visst mått av skam. Men om man nu är sjuk och inte kan ”leva i nuet”, eftersom "nuet" inte är särskilt mycket att "leva" i? Klart att man börjar tänka tillbaka, småle åt nostalgiska minnen och kanske till och med skriva ner några tankar medan man väntar på kvällens La Liga-match. De med mer ambition börjar skriva sina memoarer – i bästa fall kanske det blir någon slags retroaktiv dagbok av det hela. Tänk dig då en person sprickfärdig av talang, som inte bara vill berätta någon slags historia om sitt liv, utan verkligen vill få med allt precis som det var – alltså precis så som det framstår i minnet. Han ligger där i sängen och försjunker djupare och djupare i minnena, han följer stickspår, hela tiden på jakt efter något, kanske på att det ska döljas nya sanningar bakom nästa hörn i minnets hisnande labyrint. Obarmhärtigt fortsätter han framåt (och när det behövs även bakåt och åt sidorna), och livet rullar upp sig framför honom. Det är ett sökande som aldrig kan ta slut. Någon gång dör man ju. I Prousts fall redan vid femtiett års ålder.

Är det en historia som berättas i det gigantiska verket? I så fall en med nödvändighet ofullständig och oavslutad, eftersom det är historien om ett liv – i grund och botten Prousts liv även om det blivit rejält vridet och förvandlat till fiktion. Det skulle vara riktigare att tala om flera historier, sammanvävda med varandra. Historier om kärlekar, känslor, människor, relationer, klasser och samhällen. Hur som helst är det inte historierna som är det viktigaste, utan stoffet de är gjorda av. Alla dessa ytterst komplicerade förhållanden som ligger bakom den trivialaste händelse, och som kanske är väsentligare än dramaturgiskt förenklade historier. En konversation kan ta flera sidor eftersom Proust mellan varje mening som uttalas gör en djupdykning i förhållandena bakom och inom ett uttalande. Den ibland förvirrande kronologin som, även om man bläddrar fram och tillbaka i böckerna, faktiskt i vissa små detaljer verkar svår att få ihop stundtals, är väl bara ytterligare ett tecken på att det är minnet, denne bedräglige berättare, som står i centrum. Proust vill tränga in i minnet och beskriva det exakt. Hans meningar snirklar sig fram tills de nått den punkt där de något så när kan göra minnet rättvisa. Jag upplever dem aldrig som tillkrånglade – de är snarast en bild av det sökande som Prousts skrivande i grund och botten är, och oftast en häpnadsväckande vacker och poetisk bild. Och sökandet är så klart i sig en bild av kärleken, det stora temat i romansviten. För (och ja, nu tar jag med ett citat i alla fall): ”Likgiltiga personers karaktärer känner man, men hur skulle man kunna få grepp om dens karaktär som är ett med ens eget liv, som man snart inte ens kan skilja från sig själv och om vars motiv man ständigt söker uppställa ängsliga hypoteser som oavlåtligen förändras?” Ja, hur ska man det? Proust, både romanfiguren och författaren (den sistnämnde visserligen med tidsavståndets betryggande mur mellan sig och den älskade), försöker och försöker och försöker.

På spaning efter den tid som flytt är en självbiografi som verkligen gör livet rättvisa, eller åtminstone försöker göra det så gott det nu går. Livet är ingen film, ingen ”story”, ingen roman – i ordets traditionella bemärkelse. Livet sväller ut åt alla håll och kanter, och visst kan man dra lärdomar av det, men oändligt många och motsägelsefulla. Och ”livet” är heller inget annat än ”minnet av livet”, kombinerat med tankar, fantasier och, naturligtvis, själva ögonblicket en person existerar i ”just nu”. Av detta spann Proust en väv som givetvis aldrig kunde få ett slut, även om han så blivit tvåhundra år gammal. Tvåhundra år gammal blir han först år 2071, så i sådana fall hade han antagligen fortfarande bott i Paris idag och skrivit på tjugoandra delen av sitt storverk (alternativt i full färd med att förlänga de tidigare delarna). Jag hade så klart motstått begäret att ta kontakt med honom. Kanske bara skickat en liten blomma i ett kuvert som uppmuntran och kärleksbevis. Man vill ju inte störa.

I brist på detta lever jag i alla fall än så länge trygg i förvissningen om att jag faktiskt fortfarande har fem böcker kvar att läsa. Det känns fantastiskt bra.

Mest känd som: en av 1900-talets mest betydande romanförfattare, främst tack vare det sju delar och över 4000 sidor långa verket På spaning efter den tid som flytt, utgivet mellan 1913 och 1927.

3. Albert Camus

Av någon anledning brukar Främlingen sättas i händerna också på ganska unga studenter. Det är naturligtvis ingen dålig bok - tvärtom är det en av 1900-talets stora mästerstycken - men historien kan mycket väl få ovetande ungdomar att för första gången verkligen känna tillvarons absurditet och meningslöshet. Den unge fransmannen Mersault, romanens huvudperson och berättare, lever ett rutinmässigt liv i Alger; han gillar livets enkla njutningar men tillmäter dem inget verkligt värde. Han tycker att cigaretter är goda och kvinnor är vackra, och när han är trött går han och lägger sig. Inget mer med det. Han är likgiltig inför allt, också hans egna känslor. Inte för att dessa är särskilt starka, vilket framgår av den inledningsmening som direkt sätter tonen för resten av romanen: "Idag dog mamma. Eller kanske igår; jag vet inte." Mersault erbjuds senare en spännande och prestigefylld tjänst i romantikens Paris, en rejäl uppgradering i jämförelse med det monotona arbete han nu dagligen utför. Äventyr! Pengar! Utmaningar! Men han bryr sig inte. Chefen, som erbjudit honom jobbet, undrar om det inte vore intressant med lite omväxling. "Jag svarade att man aldrig kan ändra sitt liv och att i varje fall det ena slaget var lika bra som det andra ..." Någon sida senare vill hans flickvän gifta sig med honom och han svarar med en axelryckning. Tja, om du vill så.

Främlingen är skriven med en hemingwaysk stil: kort, klart och tydligt. Det finns emellertid en viktig skillnad: där det hos amerikanen under ytan bubblar av känslor och passioner, är just själva poängen att sådant saknas i Camus genombrottsroman. Det finns inget stort isberg under den kärva meningen, det finns bara en kärv mening. Eller kanske två, jag vet inte. Och om den är kärv eller inte kan förresten vara likgiltigt... Slutdelen av romanen behandlar Mersaults rättegång, som han under tristess tvingas genomlida efter att han utan större anledning dödat en arab. Han förstår inte riktigt vad som händer i rätten och är inte särskilt intresserad. Frågorna han får svarar han ärligt och kortfattat på. Just när det ser ut som att han kanske ska kunna slippa undan ett tungt straff och benådas, om han bara talar ut och förklarar någon liten sak... ja, då orkar han inte. Det är lite för varmt i lokalen. Flugor som stör. Man kan lika gärna vara tyst. Och när en smula genuin mänsklighet tycks vara på väg att sippra ut ur hans blockerade själ så hejdar han sig snabbt, då han inser att det ändå inte spelar någon roll. Som under ett samtal med sin advokat: "Han förstod mig inte, och han var lite förargad på mig för det. Jag hade lust att försäkra honom att jag var precis som alla andra människor. Men egentligen tjänade ju allt det där inte mycket till, och jag avstod av ren håglöshet." Vår protagonist döms till döden och menar att eftersom man ändå ska dö någongång kan man lika gärna göra det när man är trettio som när man är sjuttio. Visst känns det lite jobbigt och ledsamt men det är inget att fästa någon vikt vid, tycker han. Mersault har levt sitt liv som en främling inför tillvaron.

Denna totala indifferens har såklart upprört många läsare - vilket också är meningen. Problemet är när man blandar ihop Camus med Mersault och tror att författaren var hemfallen åt samma nihilism som sin påhittade karaktär. Camus förnekar inte att vi lever i en absurd värld, det var tvärtom något han framhöll och argumenterade för i många texter. Däremot ska vi inte förhålla oss som Mersault till detta faktum. Samma år som Främlingen publicerades så dök det också upp en filosofisk essä i bokhandlarna, även den författad av Camus. I Myten om Sisyfos beskriver han den absurda livskänslan: "Människorna själva avsöndrar också omänsklighet. I vissa ögonblick av klarsynthet ser man något absurt i deras mekaniska gester och meningslösa pantomimer. En man talar i telefonen bakom en glasvägg, man hör honom inte, men man ser hans tomma mimik - och man undrar varför han lever." Folk går till jobbet och går hem igen, dag in och dag ut. Det är egentligen lika meningslöst och fruktlöst som Sisyfos eviga kamp med stenen. Okej, så då kan vi lika gärna ta livet av oss. Eller? Det är denna fråga Camus ställer, men han var som sagt ingen nihilist, varför svaret blir nekande. Vi kan inte fly den absurda tillvaron, men vi kan inom dess ramar skapa en åtminstone provisorisk lycka genom att acceptera vårt tillstånd och ta ansvar för våra handlingar. Också Sisyfos kan med sitt ändlösa stenrullande erfara en känsla av mening och glädje: "Kampen för att uppnå topparna räcker ensam till för att fylla ett människohjärta. Man måste tänka sig Sisyfos lycklig." Om inte Gud finns, så finns i alla fall fortfarande människorna. Så nej, vi ska inte ta livet av oss - vi ska revoltera.

Camus revolterade mot absurdismens nedbrytande kraft genom att engagera sig mot totalitära makter. Han var aktiv i den franska motståndsrörelsen under andra världskriget och var sedan snabb med att kritisera den sovjetiska kommunismen, något vid den tiden mycket ovanligt och kontroversiellt för en fransk vänsterintellektuell. Man kan likna hans kamp mot världens förtryckande stater vid den som utkämpas i hans roman Pesten. Där är det en läkare som tillsammans med några vänner envist försöker betvinga den pest som drabbat staden. Han känner ibland missmod, trötthet och brist på inspiration, men han ger inte upp. Inget annat än kampen kan ge mening åt den dystra tillvaron. Kanske är det heller inte så konstigt att Camus under sina ungdomsår var en relativt framgångsrik fotbollsspelare. Han har flera gånger hyllat sporten just för att man där strävar mot ett gemensamt mål och får lära sig enkla moraliska värden som mod, pliktkänsla och kamratskap.

Så vad gör Camus bättre än den på flera punkter jämförbara Sartre? För det första så framstår han som en mycket varmare intellektuell, inte lika hård och osympatisk. Camus var verkligen en riktig humanist trots sin i grunden ganska pessimistiska filosofi. Dessutom var han en alldeles strålande författare, ödmjuk nog att faktiskt acceptera sitt nobelpris. Han skrev med ett lugn och en klarhet som få kunnat matcha. Inga effektsökande gester eller krångliga pretentioner. Bara stilsäkert och självklart. Innehållet var därtill alltid relevant och viktigt, och för att tala med Svenska Akademien så har hans verk en "klarsynt allvarlighet [som] upplyser problemen av det mänskliga samvetet i våra tider." Det där sades för över 60 år sedan. Omdömet står fast än idag.

Mest känd som: författaren till Främlingen och den idag mest läste av de franska existentialisterna. Framhävde att tillvaron var absurd men att vi genom aktiva val kan och bör skapa ett slags mening för våra liv.