57. Boris Vian

Det är höst. Paris vilar på gamla förälskelser. Boris Vian slänger av sig sin rock och kastar sig ner i en soffa, längst in i kafét. Vi beställer kaffe. Svart. Ett stenkast härifrån låg jazzklubben New Orleans Club som Vian var med och grundade 1944. Till efterkrigstidens Paris strömmade jazzen in från Amerika, och källarjazzklubbar öppnades överallt, särskilt i Saint-Germain-des-Prés, där Paris konstnärer, författare och musiker samlades för att diskutera, dansa och dricka. På Café de Flore satt Sartre och de Beauvoir och skrev sina böcker, på Le Bonaparte satt Rolland och Duras. Och på kvällen var det jazz man dansade till: Duke Ellington, Count Basie, swing, New Orleansjazz, och några år senare bebop. Jazzen symboliserade frihet och motstånd mot nazismen, under kriget hos de unga så kallade zazous, vars omfamning av den svarta jazzen var en nagel i ögat för den nazivänliga Vichyregeringen. Boris Vian var en av de unga författare och musiker som tillbringade sin tid i Saint-Germain-des-Prés. Hans antirasistiska bok J'irai cracher sur vos tombes (Jag ska spotta på era gravar) från 1946, som senare filmatiserades till Vians stora förbittring, skapade moralpanik i konservativa kretsar. Boken ansågs pornografisk och Vian dömdes 1953 till femton dagars fängelse. Ett straff han dock aldrig avtjänade.

Det höga hårfästet, de plågade ögonen, som signalerar sårbarhet och på samma gång omutlig vilja och intellektuell klarsyn, och munnen som ibland spricker upp i ett ironiskt men intagande leende, med andra ord, allt det som gör att Boris Vian smälter ihop med omgivningen: klirrande skedar och kaffekoppar, sorl som i ångor stiger mot taket, slamrande brickor, och nejlikor i fönstret. Dom jävlarna! Vian ryter till med en croissant i munnen, en gammal dam hoppar till och spiller ut sitt kaffe, en garçon kommer springande. Ja du vet vad jag pratar om, den där jävla filmatiseringen av min bok, men vad vet dom, dom har säkert inte ens läst boken. Att jag fick en hjärtattack av skiten var ju bara logiskt. Louis Malle hade helt rätt när han sa att jag dog av skam. Fyfan. Vian talar häftigt, stötvis, brödsmulor flyger åt alla håll. Vet du, dom stora massorna har fel och individerna alltid rätt. Det ironiska leendet igen. Och hehe ja du vet ju att begravningsbyrån strejkade när jag skulle begravas. Det passade mig fint. Mina vänner fick sänka ner kistan och kasta jord över mig. Så poetiskt. Haha!

Vian pratar genom kaffesörplingarna. Alla mina behov har försvunnit, och den plågsamma vetskapen om min egen dödlighet har försvunnit, naturligt nog, eftersom jag redan är död. Jag känner ett slags lugn, men jag saknar musiken och Le Tabou där jag spelade trumpet, och skämten och skratten. Fast musiken saknade jag redan när jag levde, mitt hjärta du vet. Vian för handen till bröstet och får något sorgset i blicken. Och jag saknar flickorna. Det finns egentligen bara två ting, Vian räknar på fingrarna: kärleken i alla former och musiken, New Orleans eller Duke Ellington. Allt annat borde försvinna, för allt annat är fult. Och dom här jävla krigen. Algeriet och Vietnam och jag vet inte vad. Dom som startar krigen måste vara beredda att själva kasta sig ner i skyttegravarna, precis som jag sa i "Le Déserteur".

1947 gav Boris Vian ut sitt bästa verk, L'Écume des Jours (Dagarnas skum). Surrealistisk och inte alls lika provocerande som J'irai cracher sur vos tombes, förbisågs den av samtiden. Kärlekshistorien mellan Colin och Chloë lyser som en färgstark blomma genom det suggestiva språket som efterliknar jazzens rytm; grotesk fantasi blandas med vackra och vardagsnära bilder. Chloë insjuknar, det visar sig att hon har en näckros i lungan, och verkligheten faller sönder; rummen i Colins lägenhet blir mindre och mindre, och hans forne mästerkock Nicolas lagar enklare och enklare maträtter - världen formar sig efter huvudpersonernas sinnesstämning. Ytterst är L'Écume des Jours en vacker bok om kärleken, ja, så kan man beskriva den. Det är väl också den bok jag är mest nöjd med, tror jag, men jag tror inte så mycket numera. Jag försöker att inte hetsa upp mig på allt som försiggår i världen, alla som dödar och dödas, och allt hyckleri. Vian tystnar och tittar ut genom ett fönster. En och annan flicka skyndar förbi, det regnar. Kanske minns han något roligt från tiden när han kallades prinsen av Saint-Germain-des-Prés. Mörkret breder ut sig där utanför. Snart är det natt.

Mest känd för: den skandalomsusade boken J'irai cracher sur vos tombes och den antimilitaristiska sången "Le Déserteur". På 40-talet var Boris Vian en av många författare, musiker och konstnärer som samlades i Saint-Germain-des-Prés för att ta del av nöjeslivet och utbyta idéer.

58. Jacques-Louis David

Jaja, visst är det så. Jacques-Louis Davids (1748 - 1825) plats i konsthistorien är orubblig. Han dominerade den franska konsten under de omvälvande perioderna i slutet av 1700-talet och början på 1800-talet. Han är kanske den mest kända neoklassicistiska målaren över huvud taget och i alla händelser Frankrikes största inom genren. Han agerade lärare åt många, senare framgångsrika, konstnärer och hans inflytande på det franska artonhundratalsmåleriet, särskilt den som visades på Salongen, är oerhört. Vissa vill till och med hävda att han utgör en tidig startpunkt för modernismen och pekar då på diverse formmässiga kvaliteter i hans konst. Jag känner till allt det här. Naturligtvis är det också mycket intressant och kräver stor respekt, men det som verkligen fascinerar med David är för mig någonting helt annat.

David började sitt liv och sin yrkeskarriär i ett 1700-tals-Frankrike som fortfarande var en monarki. När han dog hade han överlevt Napoleon och Frankrike hade återigen en kung på tronen. Däremellan hade David varit insyltad i till synes varenda viktig politisk twist and turn - och alla som känner till grundläggande fransk historia vet om att det hände ett och annat under denna tid. Det kanske otroligaste av allt är att karln på något mirakulöst vis lyckades undgå giljotinen. Måhända ville en högre makt skona honom så att han kunde odödliggöra flera av dessa avgörande skeenden i Frankrikes (och västerlandets) historia. I så fall måste man säga att han väl tog tillvara på den nåden: David hade nämligen aldrig långt till penseln.

Allting började som alltid i Rom. Det var här David förälskade sig i Raphael och förundrades över Pompeijis magnifika ruiner. Med andra ord: det var här som han övertygades om den klassiska antikens orubbliga värden. I detta ingick också hans beundran för tidiga Roms republikanska system, vilket kom att få avgörande konsekvenser för konstnärens framtid. Begeistrad av sina ideal målade David sitt första mästerverk, Le Serment des Horaces. Betänk att fransk konst bara ett par decennier tidigare hade dominerats av den lättsamma rokokon och man inser ganska snart att något helt nytt stod på agendan. Nu fick det vara slut med det lättfärdiga och dekadenta - det var dags för sant antika värden att träda fram. Bort med kladdet och fram med klara linjer och otvetydig symbolik. Le Serment des Horaces visar tre bröder ur Horatii-familjen som stödd av sin far svär sin trohet mot Rom. Strider är på gång och staten måste skyddas. Tavlan inte bara andas utan fullkomligt skriker ut stoicism, maskulinitet och stolt patriotism. Ironiskt nog var det här verket beställt av kungen som såg lojalitet mot staten som samma sak som lojalitet mot kungen. Fem år senare bröt franska revolutionen ut och målningen blev ett av dess mest symboliska konstverk.

David var en aktiv revolutionär och jakobin. Hans politiska övertygelse ledde honom till att rösta för avrättning av samma kung som tidigare hjälpt honom så i hans professionella karriär. Bland andra Robespierre tillhörde hans personliga vänner och han var aktiv i många revolutionära tillställningar. Han påbörjade en tavla som behandlade en avgörande händelse i upptakten till revolutionen och målade senare hyllningar till revolutionära martyrer. Mest känd av revolutionsmålningarna är hans stillsamma skildring av mordet på den med jakobinerna allierade Jean-Paul Marat, som höggs ihjäl av en politisk motståndare i sitt badkar. Hans val att avbilda denna dramatiska händelse på ett så stillsamt sätt skapar en märklig spänning. Det är lugnet efter stormen (mordet) men också lugnet före stormen (hämnden som målningen uppmanar till). Marat hade svårligen kunnat skänkas samma värdighet i en mer uppenbart dramatisk återgivning av händelsen.

David målade fler bilder som speglade revolutionära händelser men hans nästa storverk kom till under Napoleontiden. Trots sitt nära samröre med Robespierre och andra framträdande personer under skräckväldet så lyckades han undvika avrättning. Han satt fängslad en period och jobbade inifrån murarna hårt för att bedyra sin oskuld i form av flertalet brev. När han kom ut hade det politiska klimatet ändrats och David drog sig tillbaka till sin ateljé för en tid ("där jag borde ha stannat hela tiden" enligt ett brev han skrev i fångenskap). Men det dröjde alltså inte länge förrän han kom i kontakt med nästa politiska gigant.

Nu hade David fått nya viktiga uppdrag: att glorifiera Napoleon. Detta ledde till ytterligare ett par ikoniska målningar, allra främst den extremt idealiserade Bonaparte franchissant le Grand-Saint-Bernard. Diktatorn och krigskämpen (som egentligen gjorde den här resan på en åsna) framstår som en magnifik ledare som med handen pekar ut riktningen för sina soldater, för sitt imperium och för hela världen. Till och med vinden tycks lyda hans direktiv. Målningen är grandios men ändå inte löjlig, storslagen men ändå inte svulstig.

Efter Napoleons fall borde loppet ha varit kört för David. Han hade röstat för den tidigare kungens avrättning och varit en aktiv revolutionär. Otroligt nog erbjöds han trots detta av den nya kungen en roll som hovmålare, men valde istället självmant att gå i exil. David dog i Bryssel 1925, men hade upplevt mycket mer under sitt liv än de flesta ens orkar läsa om. Vilken tur då att vi inte behöver göra det. Det räcker att titta på bilderna.

Mest känd som: en av neoklassicismens frontfigurer. Genom sin vänskap med såväl franska revolutionärer som senare Napoleon fick han en unik möjlighet att skapa odödliga porträtt och hyllningar.

59. Pierre-Simon Laplace

Den franske matematikern Pierre-Simon Laplace hade under en period Napoleon som elev. Efter att ha publicerat sitt storverk Mécanique céleste (1799), där han utvecklade en fullständig teori om planetsystemet, konfronterades han av den blivande kejsaren, som var rasande: "Du beskriver lagarna för hela skapelsen, men i din bok talar du inte en enda gång om Guds existens!", varpå Laplace lär ha svarat: "Sire, jag hade ingen användning av den hypotesen." Alldeles oavsett om anekdoten är sann eller inte, så illustrerar den Laplaces åsikt om universum: allting är redan förutbestämt, från planeternas banor till människornas vilja. Människorna är bara små marionetter i en mekanisk världsordning; vi tror att vi handlar, lever och älskar av eget val, men egentligen är allting redan förutbestämt sedan tidernas begynnelse. Laplace är med sina åsikter en gestaltning av den förnuftstro som genomsyrade upplysningen och 1700-talet.

Att en stor del av Laplaces barndom är okänd beror på en brand i familjens hus 1925 (vilket förklarar varför man mycket väl kan berätta hans levnadshistoria med en rad anekdoter), men man vet så mycket att den unge Pierre-Simon växte upp i Beaumont-en-Auge i Normandie och att hans intresse för matematik väcktes när han studerade matematik på universitetet i Caen. Med ett introduktionskort skickades han till Paris och till Jean d'Alembert, som tillsammans med Denis Diderot gav ut den mäktiga Encyklopedin. Den unge Laplace trädde fram inför den store matematikern, som antagligen var ganska trött på alla dessa ynglingar med introduktionsbrev som trodde att de kunde något om matematik. I alla händelser bemötte han Laplace otrevligt och kastade en tjock matematikbok i hans famn och sa åt honom att inte komma tillbaka förrän han hade läst ut den. När Laplace kom tillbaka bara några dagar senare bemöttes han med ännu större misstro, men när d'Alembert började fråga ut honom, och det visade sig att ynglingen från Normandie verkligen hade läst ut boken, tog han honom under sitt beskydd.

Laplace började göra sig ett namn som matematiker, han intresserade sig bland annat för differentialekvationer. Men så lyfte han blicken mot himlen och började fundera på himlakropparnas rörelser, ett ämne som sedan tidernas begynnelse har fascinerat människorna. Varför rör de sig över himlen på det där sättet, till synes både regelbundet och slumpartat, och finns där några fina lagar att upptäcka? Nästan hundra år tidigare hade Isaac Newton gett ut sin Principia (1687), där engelsmannen bland annat försökte beskriva planeternas rörelser utifrån sina rörelselagar och sin gravitationslag. Problemet var att Newton använde klumpiga geometriska resonemang som inte riktigt kunde redogöra för dessa rörelser, och han drog därför slutsatsen att det behövdes ett gudomligt ingripande för att upprätthålla solsystemets stabilitet. Laplace, som ju inte var särskilt förtjust i Gudshypotesen, menade att vi inte behövde räkna med ett gudomligt ingripande, vi behövde bara ett ingripande av en förnuftig matematiker, som kunde upptäcka naturens inneboende och lagbundna ordning. Det var naturligtvis en uppgift för Laplace. Hans försök att beskriva planetsystemet ledde fram till Mécanique céleste, vars första del publicerades 1799 och som till 1825, två år innan Laplaces död, utsträckte sig till fem volymer.

Det bör sägas att Mécanique céleste är otillräcklig för att förklara solsystemets stabilitet och att vi idag erkänner att solsystemet till viss grad är kaotiskt och inte det perfekt ordnade system som Laplace såg framför (eller ovanför) sig. Men även om Laplaces insats inom astronomin har överskuggats av senare upptäckter, så dyker hans namn upp i en mängd andra sammanhang inom matematiken: Laplaces ekvation, Laplaceoperatorn och Bayes sannolikhetslära är till stor del utvecklad av Laplace. Och så var han som sagt Napoleons lärare. Kejsaren beundrade vetenskapsmän, och han anställde Laplace som inrikesminister. Men Laplaces politiska bana blev kortvarig. Efter bara sex veckor insåg Napoleon matematikerns inkompetens, och i sina memoarer skriver han ironiskt om Laplaces bedrifter (här i en engelsk översättning): "Laplace didn't grasp any question under its real point of view: He was searching subtleties everywhere, had only problematic ideas, and finally put the spirit of the 'infinitessimal' up to the Civil service."

Laplace var en stor matematiker, och hans namn står för alltid inristat i matematikens stjärnhimmel. Men det är lika mycket för hans relation till Napoleon som han tar plats på den här listan. De framstår nästan som ett gift gammalt par, inte lika bittra som Richard Burton och Elizabeth Taylor i Who's Afraid of Virginia Woolf, men med lika bitande kommentarer. Efter att Napoleon hade tagit med sig nya resultat i elementär geometri sa Laplace med inte så lite ironi i rösten: "Det sista vi väntade oss från dig, General, är en geometrilektion!"

Mest känd för: sin deterministiska världsåskådning och för storverket Mécanique céleste i vilket han försöker förklara himlakropparnas rörelser.

60. Claude Lorrain

En herde sitter tillbakalutad mot ett träd och ser ut över ett kuperat landskap. En flod ringlar sig mot horisonten och försvinner i det varma solljuset som skimrar i trädens lövkronor och som lägger sig som en filt över de små gräsklädda kullarna. Som i en idyll av Theokritos andas naturen mognad och lugn.

Claude Lorrains landskapsmålningar, mer än naturen själv, blev i slutet av 1700-talet stilbildande för den engelska författaren och pastorn William Gilpin, som i flera essäer utvecklade sina tankar om "picturesque beauty" eller pittoresk skönhet. Han rådde sina läsare att köpa så kallade Claude-glas, en sepiatonad liten spegel, svagt konvex, i vilken man fick en färdig landskapsbild som skulle efterlikna Claudes målningar. Gilpin noterade: "they give the object of nature a soft, mellow tinge like the colouring of that Master". Inspirerade av Gilpin begav sig horder av människor ut i den engelska landsbygden för att göra sketcher som de sedan kunde sälja eller hänga upp vardagsrummet. Användarna av Claude-glaset var alltså (talande nog) tvungna att vända sig bort från naturen när de skulle avbilda den. Det var Claude, inte naturen, som var det stora idealet; han uppfyllde alla Gilpins krav på pittoresk skönhet.

Gilpin jagade sköna naturupplevelser och gav råd till dem som ville följa honom, och förebådade på så vis den våg av turism som sköljde över Europa efter krigets slut 1815. Enligt Gilpin är det särskilt en sak som ögat stannar vid i naturen, nämligen fornlämningar och ruiner, gotiska valvbågar, rester av slott och kloster: "These are the richest legacies of art. They are consecrated by time; and almost deserve the veneration we pay to the works of nature itself."

Tillsammans med sin vän Nicolas Poussin reste Claude Lorrain (1600-1682) omkring på den romerska campagnan, rik på antika fornlämningar, och ritade sketcher av det italienska landskapet. Det har ofta sagts att Poussin och Claude tillsammans skapade "det klassiska landskapet", men deras målerikonst skiljer sig åt i ett avseende. Hos Poussin är landskapet bakgrund till huvudmotivet, som ofta är av antik eller biblisk art; hos Claude däremot är landskapet huvudmotiv, det egentliga föremålet för avbildningen.

I Port avec l'embarquement de la reine de Saba är det från det skarpa och genomträngande ljuset från solen som vår blick utgår, och den vandrar sedan från människorna och båtarna i förgrunden, till blandningen av arkitektoniska stilar: korintiska ruiner, en byggnad med doriska pelare och, nära solen, en medeltida borg. I Apollon et Mercure, som föreställer Apollon som spelar fiol och Mercurius som stjäl boskap bakom hans rygg, känns det som att den mytiska scensättningen är en ursäkt för Claude att få skildra landskapets ymniga färgprakt, de rokoko-aktiga träden som skimrar i solljuset och ruinen i bakgrunden, från vilken det går en bro över ett stilla vatten.

Utmärkande för Claudes målerikonst är dels ljuset som ofta bildar ett slags mittpunkt i målningarna och som fyller dem med en mätt sepiaton, och dels de antika ruiner som ger hans målningar en melankolisk stämning, en erinran om tidens flykt. Som skapare av det klassiska landskapsmåleriet förebådade Claude 1800-talets landskapsmålari, Constable och Barbizonskolan. Claude behövde själv ingen Claude-spegel. Det var naturen som intresserade honom, och oavsett om målningen föreställde en mytologisk scen, något från Bibeln eller en herde som saktmodigt vaktar sin boskap, så är det landskapet och ljuset som är i blickfånget.

Mest känd för: sina landskapsmålningar som tillsammans med Nicolas Poussins skapade det klassiska landskapsmåleriet.

Självporträtt.

61. Marcel Duchamp

Vilket är 1900-talets mest inflytelserika verk inom musiken? Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band, "Like a Rolling Stone" eller kanske Våroffer? Något av James Brown, Kraftwerk eller John Cage? Inom litteraturen då: Processen? Odysseus? På spaning efter den tid som flytt? Filmvärlden kan fundera på om En kvinnas martyrium är mer eller mindre inflytelserik än En sensation. Att avgöra såna här saker är naturligtvis oerhört svårt och åsikterna går ofta isär, men det är allt som oftast lätt att se det konstnärliga värdet i alla de verk som diskuteras och vare sig man gillar dem eller inte så förstår man utan större ansträngning varför de varit så viktiga för sitt område. År 2004 genomfördes en undersökning bland 500 konstexperter, där den moderna konstens (i praktiken 1900-talets) enskilt viktigaste konstverk röstades fram. Vilket som vann? Låt mig besvara den frågan genom att ge er bakgrunden till hur detta otroliga mästerverk kom till.

En man beställer en urinoar från en tillverkare. Han vrider på den nittio grader, signerar verket "R. Mutt 1917" och döper det till Fountain. Han hävdar sedan att det är konst. Och... där har vi alltså förra århundradets mest inflytelserika konstverk. Några frågor måste snarast besvaras: Vem är ansvarig för det här skämtet, vad ville personen ha sagt med det och varför i hela friden har det blivit så fruktansvärt inflytelserikt?

Ansvarig var Marcel Duchamp (1887-1968). Uppvuxen i en konstnärsfamilj dröjde det inte länge innan han insåg att också han ville syssla med konst. Den unge mannen var ständigt nyfiken på nya saker och knappt hann han intressera sig för en riktning eller ett område innan han lämnade det bakom sig. Han och hans bröder anordnade diskussionsgrupper med unga intellektuella där några av de medverkande var modernistiska storheter som Francis Picabia, Robert Delaunay, Fernand Léger och Juan Gris - spännande influenser saknade han med andra ord inte. I början av 10-talet väckte Duchamp uppmärksamhet (och, som så ofta med modernistiska pionjärverk, skandal) med Nude descending a staircase no. 2 som var uppenbart påverkad av de kubistiska formexperimenten, men som också bar tydliga spår av futurismen i sitt fokus på kraftfull rörelse. Fortsatte Duchamp på den inslagna vägen? Inte då, han ansåg snart att måleriet var dött och började intressera sig för annat: matematik, fysik och teknik. Men han hade inte gett upp konsten. En dag när han satt i sin Parisstudio fick han för sig att placera ett upp-och-nervänt cykelhjul på en liten pinnstol. Han tyckte om att titta på hjulet när det snurrade, påstod han. Även om han då (1913) inte ansåg att det var konst kom han senare att betrakta det som sin första readymade, det vill säga ett vanligt fabrikstillverkat objekt som får sitt konstnärliga värde endast därför att konstnären valt att framställa det som konst. Något annat behöver alltså inte konstnären göra. Bara välja en sak och lyfta det ur sitt ursprungliga sammanhang, peka på det och säga "konst!". Några år senare skulle en annan readymade bli århundradets viktigaste konstverk.

När han under kriget flyttade till USA tog det inte lång tid för honom att bli en viktig del av den dadaistiska rörelse som vid den här tiden utgjorde det konstnärliga avant-gardet. Det var här Fountain kom till, men också ett par andra av hans mest kända verk. Värd att nämna är L. H.O.O.Q. Duchamp tog en reproduktion av Mona Lisa och målade på mustasch och bockskägg. Under bilden skrev han titeln: L.H.O.O.Q, vilket uttalat på franska bildar meningen "Elle a chaud au cul", vilket kan översättas som att hon har en het stjärt, men också betyda att hon är kåt. Konstverket passar bra att lyfta fram eftersom den innehåller flera av Duchamps typiska ingredienser: humorn, ordlekarna, sextemat och attacken på "helig" och traditionell konst. Duchamp skapade ett par omtalade verk till men slutade tidigt 20-tal nästan helt och hållet med konstutövandet. Han ägnade resten av livet främst åt sin stora passion schack. Förutom att han blev en riktigt skicklig spelare fick han dessutom tillfälle att skriva om sporten som schackjournalist.

Vad ville Duchamp ha sagt med Fountain? Precis som så mycken annan dadaistisk konst var verket en attack på den härskande konsttraditionen. De uppror mot en traditionell konstsyn som började redan på 1800-talet togs ett - eller snarare flera - steg längre av Duchamp. Han ville förskjuta konstens fokus från objektet självt till tankarna bakom och dikussionerna kring objektet. Konceptet var viktigare än hantverket. Fountain, signerad under pseudonymen R. Mutt, var tänkt att ställas ut på en utställning organiserad av Society of Independent Artists, där Duchamp själv var en del av styrelsen. Trots att alla konstverk antogs om man bara betalade en mindre summa, så såg man till att "Mutts" bidrag aldrig visades - man ansåg inte att det var konst över huvud taget. Duchamp lämnade genast organisationen och dadaisterna i New York skrev upprörda artiklar om det inträffade. En anonym skribent, som antas vara dadaisten Beatrice Wood, sammanfattade bra vad poängen med konstverket var: "Whether Mr Mutt made the fountain with his own hands or not has no importance. He CHOSE it. He took an article of life, placed it so that its useful significance disappeared under the new title and point of view – created a new thought for that object." Vi ser här en ny konstsyn där kontexten inte bara är betydelsefull: den är allt.

Varför har urinoaren fått sådant inflytande? Faktum är att den till en början inte fick det. Det var först på 60-talet, när neo-dadaisterna hade tröttnat på den rådande abstrakta expressionismen, som Duchamps verk började få den monumentala betydelse som den nu har. Redan surrealisterna och flera abstrakta konstnärer hade visserligen tagit starka intryck av Duchamps påhitt men nu kom även pop- och konceptkonstnärer att låta sig influeras av fransmannen och hans berömdhet ökade väsentligt. Fountain räknas som en startpunkt för den konceptuella konsten, som mer eller mindre präglar nästan all konst idag. Idén bakom och diskussionerna kring ett konstföremål är numera ofta minst lika viktiga (och ingår inte sällan i själva konstverket) som det fysiska objekt som visar på idén eller utlöser diskussionen. Vi behöver inte gå längre än till Lars Vilks eller Anna Odell för att finna omtalade exempel.

Duchamp är inte på långa vägar ensidigt hyllad av konstvärlden. Det pågår hätska debatter om hans vara eller inte vara. Är han bara en bluff, en sexgalen charlatan vars främsta roll i konsthistorien är att han förstört hela den vackra konstens framtid? Eller är han konstens kanske allra största förnyare genom tiderna, ett briljant geni som omdefinierade en förstelnad konstsyn? Kan han rentav vara allt detta samtidigt? Vår tids starka fokus på konstverket som idé istället för estetiskt objekt kan vara tröttande och man kan ibland sakna en mer traditionell konst. Men Duchamp bör även fortsättningsvis beundras för sin rebelliska och upproriska attityd. Det dagens konstvärld behöver är kanske ingen ny urinoar, men en visionär av Duchamps mått skulle sannerligen inte skada.

Mest känd för: att genom sina readymades ha revolutionerat konsten. Hans verk Fountain framhävs ofta som startpunkten för den idébaserade konst som långt senare skulle komma att dominera konstvärlden.