2. Marcel Proust

Vissa uppgifter är omöjliga. Det finns så många citat, så många tankar, betraktelser och sanningar, så mycket poesi, så intensivt vackra natur- och människoskildringar… det är klart att man får lust att återge några av dem i en sådan här text, men det går liksom inte att sitta där med pennan i hand och anteckna varje gång det dyker upp något alldeles osedvanligt bra i À la recherche du temps perdu (På spaning efter den tid som flytt). Det vore lika lönlöst som att sätta sig ner och skriva någon slags oändlig redogörelse för hela livet, och inte sluta förrän man dör och pennan glider ur handen. Totalt meningslöst och inget man borde slösa bort sitt liv på. Gud vad skönt att det ändå finns någon som har gjort det.

Det ska sägas att Marcel Proust var lungsjuk och hänvisad till ett isolerat liv ensam i sin kammare, men som han utnyttjade denna tillvaro. Det finns säkert många människor som skulle vilja skriva den definitiva berättelsen om sitt liv – jag är övertygad om att det finns ovärderliga guldkorn att hämta i alla människors liv. Tillfälle krävs dock, vilket de flesta av oss helt enkelt inte har. Man måste jobba, laga mat, fylla i blanketter och spela TV-spel, och så vill man ju ha någon form av mänskliga relationer också. Om man nu har tid och pengar så utnyttjar man dem kanske till att resa över hela jorden, gå på exklusiva klubbar och förhoppningsvis få med sig en vacker kvinna hem lite då och då. Man vill ha kul helt enkelt, berusa sig på olika sätt, skratta och glömma. Att hänge sig åt ett maniskt tillbakablickande är just precis det de flesta inte vill, och just det man i allmänhet försöker undvika. Att hänge sig åt tillbakablickande är nästan omöjligt utan att känna ett visst mått av skam. Men om man nu är sjuk och inte kan ”leva i nuet”, eftersom "nuet" inte är särskilt mycket att "leva" i? Klart att man börjar tänka tillbaka, småle åt nostalgiska minnen och kanske till och med skriva ner några tankar medan man väntar på kvällens La Liga-match. De med mer ambition börjar skriva sina memoarer – i bästa fall kanske det blir någon slags retroaktiv dagbok av det hela. Tänk dig då en person sprickfärdig av talang, som inte bara vill berätta någon slags historia om sitt liv, utan verkligen vill få med allt precis som det var – alltså precis så som det framstår i minnet. Han ligger där i sängen och försjunker djupare och djupare i minnena, han följer stickspår, hela tiden på jakt efter något, kanske på att det ska döljas nya sanningar bakom nästa hörn i minnets hisnande labyrint. Obarmhärtigt fortsätter han framåt (och när det behövs även bakåt och åt sidorna), och livet rullar upp sig framför honom. Det är ett sökande som aldrig kan ta slut. Någon gång dör man ju. I Prousts fall redan vid femtiett års ålder.

Är det en historia som berättas i det gigantiska verket? I så fall en med nödvändighet ofullständig och oavslutad, eftersom det är historien om ett liv – i grund och botten Prousts liv även om det blivit rejält vridet och förvandlat till fiktion. Det skulle vara riktigare att tala om flera historier, sammanvävda med varandra. Historier om kärlekar, känslor, människor, relationer, klasser och samhällen. Hur som helst är det inte historierna som är det viktigaste, utan stoffet de är gjorda av. Alla dessa ytterst komplicerade förhållanden som ligger bakom den trivialaste händelse, och som kanske är väsentligare än dramaturgiskt förenklade historier. En konversation kan ta flera sidor eftersom Proust mellan varje mening som uttalas gör en djupdykning i förhållandena bakom och inom ett uttalande. Den ibland förvirrande kronologin som, även om man bläddrar fram och tillbaka i böckerna, faktiskt i vissa små detaljer verkar svår att få ihop stundtals, är väl bara ytterligare ett tecken på att det är minnet, denne bedräglige berättare, som står i centrum. Proust vill tränga in i minnet och beskriva det exakt. Hans meningar snirklar sig fram tills de nått den punkt där de något så när kan göra minnet rättvisa. Jag upplever dem aldrig som tillkrånglade – de är snarast en bild av det sökande som Prousts skrivande i grund och botten är, och oftast en häpnadsväckande vacker och poetisk bild. Och sökandet är så klart i sig en bild av kärleken, det stora temat i romansviten. För (och ja, nu tar jag med ett citat i alla fall): ”Likgiltiga personers karaktärer känner man, men hur skulle man kunna få grepp om dens karaktär som är ett med ens eget liv, som man snart inte ens kan skilja från sig själv och om vars motiv man ständigt söker uppställa ängsliga hypoteser som oavlåtligen förändras?” Ja, hur ska man det? Proust, både romanfiguren och författaren (den sistnämnde visserligen med tidsavståndets betryggande mur mellan sig och den älskade), försöker och försöker och försöker.

På spaning efter den tid som flytt är en självbiografi som verkligen gör livet rättvisa, eller åtminstone försöker göra det så gott det nu går. Livet är ingen film, ingen ”story”, ingen roman – i ordets traditionella bemärkelse. Livet sväller ut åt alla håll och kanter, och visst kan man dra lärdomar av det, men oändligt många och motsägelsefulla. Och ”livet” är heller inget annat än ”minnet av livet”, kombinerat med tankar, fantasier och, naturligtvis, själva ögonblicket en person existerar i ”just nu”. Av detta spann Proust en väv som givetvis aldrig kunde få ett slut, även om han så blivit tvåhundra år gammal. Tvåhundra år gammal blir han först år 2071, så i sådana fall hade han antagligen fortfarande bott i Paris idag och skrivit på tjugoandra delen av sitt storverk (alternativt i full färd med att förlänga de tidigare delarna). Jag hade så klart motstått begäret att ta kontakt med honom. Kanske bara skickat en liten blomma i ett kuvert som uppmuntran och kärleksbevis. Man vill ju inte störa.

I brist på detta lever jag i alla fall än så länge trygg i förvissningen om att jag faktiskt fortfarande har fem böcker kvar att läsa. Det känns fantastiskt bra.

Mest känd som: en av 1900-talets mest betydande romanförfattare, främst tack vare det sju delar och över 4000 sidor långa verket På spaning efter den tid som flytt, utgivet mellan 1913 och 1927.

5. Claude Monet

Det är inte helt klart vilken målare som Elstir, konstnären i Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt, bygger på. Kanske var det Claude Monet, kanske någon annan, antagligen flera stycken som i Prousts fantasi smältes ner till den person som uttalar följande vackra ord: ”Ett ringa mått av dröm är visserligen farligt, men botemedlet är inte att drömma mindre, utan att drömma mer, att helt hänge sig åt drömmen.” Kanske är det fel att tala om ”dröm” i samband med Monet, han ägnade sig ju helt och hållet åt att skildra vad han såg. Men det är den subjektiva upplevelsen det handlar om, där verkligheten ibland gör intryck av att vara en dröm. Och hängav sig åt den, det gjorde han hur som helst. Den verklige Monet sade: ”Jag jagar en dröm, jag vill det omöjliga.”

”Det omöjliga” var att inte bara avbilda ett ting, utan att avbilda en hel atmosfär. Det är inte konstigt att ett av Monets viktigaste motiv blev den fysiska världens allra mest flyktiga fenomen: vattnet. Han lät till och med bygga en båt, speciellt utformad för att han skulle kunna måla på den. Bron i Argenteuil är ett fint exempel på gnistrande vacker avbildning av vatten, i det här fallet Seine. Vattnet är inte minst fascinerande som en spegel som avger en bild av en något förvriden parallellvärld till den konkreta värld som befinner sig vid strandkanten. I vissa av Monets senare målningar skulle gränsen mellan de två världarna bli suddig och oklar, som i denna andlöst stämningsfulla målning.

Men inte bara naturen fascinerade Monet, utan också moderniteten och staden. Se bara på Boulevard des Capucines där folkmassorna flödar genom en av Paris breda boulevarder. Vart är de på väg? Varför så snabbt? Jag kommer att tänka på Celinés ord om ”hela den rysliga forsen av ting och folk…och dagar…och silhuetter som glider förbi…och som aldrig hejdar sej…”. Som vanligt gör dock Monet något mycket vackert av det. En anledning till att det är så lätt att tycka om honom är att skönheten alltid kommer i första hand i hans konst. För ett annat exempel på skönhet i det moderna: Stationen Saint-Lazare. De tunga, frustande ångloken som skulle kunna framstå som skrämmande, bryr sig Monet knappt om – det är deras ångor som fascinerar honom, hur de blandar sig med ljuset, luften och molnen.

Det var däremot inte ofta Monet hade en människa i centrum för sina målningar, men jag skulle vilja peka på ett mycket gripande undantag. Konstnärens fru, Camille, dog 1879 endast 33 år gammal. Monet tog avsked med den här fantastiska bilden av henne på dödsbädden. Bara ett litet ansikte som tycks vara på väg att försvinna i, eller kanske sammansmältas med, virrvarret av tyg och skuggor. Hon kommer inte tillbaka. Snart återstår bara ljusspelet och atmosfären, det vanliga motivet i hans konst. Ett sällsynt inslag av mänsklig låga, är just på väg att slockna. När man tänker på saken finns det ofta något melankoliskt även över hans vackra naturmålningar. Det är konst som beskriver ögonblicket, och det ligger ju i ett ögonblicks natur att det är snabbt övergående. Den där stranden vid Vétheuil den där sommardagen, den kommer aldrig att se ut precis så där igen. Snart kommer regnet, blommorna vissnar och kanske kommer han hur som helst aldrig komma tillbaka till samma ställe, och skulle han göra det så skulle han vara en annan människa och bilden en annan bild. Bara i konsten kan det kanske bevaras – ögonblicket, stämningen, det som verkligen är vackert. Någon mer motivering till sitt skapande tror jag inte Monet behövde.

I takt med att Monet började tjäna pengar gav han sig ut på resor för att hitta och fånga vackra ögonblick, från den franska Atlantkusten, Italien och till sist Giverny där han slog sig ner för att i resten av sitt liv utveckla sin konst. Ögonblickets problem hägrade ständigt för honom. Han började med strategin att jobba på flera tavlor samtidigt, för att snabbt kunna anpassa sig efter hur ljuset förändrades under dagen. Den gamle grekiske filosofen Herakleitos sade: ”Man kan inte två gånger kliva ner i samma flod”. Monet hade kunnat säga något liknande: ”Man tittar aldrig två gånger på samma höstack”. Genom denna serieteknik kunde han på ett effektivt sätt gestalta kampen att fånga ögonblicket och åsikten att det inte var motivet som var det viktiga utan atmosfären. En uppföljning skulle komma i den lika lysande serien målningar av katedralen i Rouen.

I Giverny fann Monet det lugn som så småningom skulle resultera i hans kanske mest berömda och allra vackraste bilder. Jag har alltid varit fascinerad av näckrosor och sett dem som lite av blommornas drottningar. Kanske beror det på min barndoms båtutflykter i sörmländska sjöar. Kanske är det också tack vare Monet. Näckrosor är formfulländad skönhet, lugnt skvalpande vatten, grönska och sommar. Konstnären hade börjat anlägga en trädgård runt sitt hem i Giverny. En dag upptäckte han plötsligt hur vacker hans näckrosdamm var. Monet väljer så småningom att fullständigt avstå från både horisontlinjen och strandkanten. Kvar finns bara vattnet och näckrosorna. Världen runt omkring reduceras till en abstrakt återspegling som blommorna svävar över. Mot slutet av sitt liv jobbade han på näckrosmålningar av gigantiska proportioner. Tanken var att de skulle placeras i offentliga, men avskilda, utrymmen och ge möjlighet till meditation. Detta förverkligades i Orangeriet i Paris, men först efter konstnärens död. De är extra imponerande med tanke på att Monet var i det närmaste blind under arbetet med dem. Synen kanske hade falnat, men Ögat behöll han.

När du skyndar till jobbet eller skolan, stanna upp ett tag, titta på den där snödrivan, hur solen lyser på den, hur den påverkas av luften som ligger emellan er. Låtsas att du är Monet och se på den med hans öga. Är den inte vacker?

Mest känd som: den främste av de franska impressionisterna.

Claude Monet tillsammans med livskamraten Alice och ett gäng duvor på Piazza San Marco i Venedig, 1908

6. Charles Baudelaire

Efter dagen kommer natten, efter varje kärlek väntar olyckan, ur den flyktiga glädjen föds ledan. Våra liv präglas av skiftande känslor och stämningar. En av poetens uppgifter är att beskriva dem, så att vi kan få ord till det där oförklarliga. Kanske kan poeten också hjälpa oss att se det hela som vackert, för även i det djupaste själsliga mörker, i död, förruttnelse och olycka, går det att gräva fram skönhet. Det visste Charles Baudelaire. Hans berömmelse vilar framför allt på diktsamlingen Les Fleurs du Mal (Det ondas blommor), publicerad 1857.

”Det gråa slets itu i fjärran av en tupp, likt snyftningen, förkvävd av blod som väller upp.” En ny dag gryr i Baudelaires Paris! Solen går upp över prostituerade, tiggare, sjuklingar och olyckliga poeter som ska genomlida ännu en erbarmlig dag. Natten, med sina möjligheter till berusning och verklighetsflykt, är saknad. På traditionellt diktarmanér öser Baudelaire på med antika symboler och talar om diktarens blick mot det eviga, men allting sker i en modern storstadskontext: ”I gamla storstäders veck som slingrar, där allt, även fasan, är trolskt.” Staden är både romantisk och skräckinjagande, en labyrintisk scen för själens strävanden och lidanden, men också en utmärkt yta att projicera dessa sinnesstämningar på, precis så som romantiska poeter tidigare använt naturen. Storstadens anonymitet gör det möjligt för diktaren att sammansmälta med den. Än är det Baudelaire, än är det staden själv som är ”av njutningstörst besatt till vanvett”. Människan förblir ett rovdjur även innanför stadsmurarna, och ett mer utstuderat sådant än naturens vilda köttätare. Baudelaires poesi är ett tidigt uttryck för metaforen om staden som en djungel. I denna djungel rör sig bohemen, en ny människotyp – industrialismens och den romantiska individualismens kärleksbarn.

Stadsdjungeln är dock inte mycket jämfört med den djungel som finns inom oss och som liksom smittar av sig på alla våra sinnesintryck. När jag var liten kunde jag ibland få det skräckinjagande intrycket att himlen var ett lock, en stor kupol som alla människor var hopplöst inspärrade under. Det var kanske min första erfarenhet av känslan att livet är ganska hemskt i sig, oavsett vad man gör. ”O, att aldrig bli utsläppt ur varandets monster!” utbrister poeten i dikten ”Locket” som beskriver just denna upplevelse på ett gripande sätt. Det låter fruktansvärt, men är för de allra flesta en övergående känsla. Jag ska inte säga att jag tror att alla har upplevt den, man talar ju i grund och botten alltid bara för sig själv, men denna känsla är utan tvekan ett konstant hot mot det lätta och fritt flödande livet. Allra bäst uttrycks den ångestladdade tristessen och den vackra hopplösheten i de fyra dikterna vid namn ”Spleen”: ”Inget är mera långsamt än att se hur dagar går/haltande under flingors fall i nedsnöade år/ då Ledan, sprungen fram ur tungsint håglöshet/ förstoras och får drag av tidlös evighet.” Och så vidare.

Baudelaire försöker också förstå varför vi vägrar vara goda och lyckliga. Det borde vara så lätt! Vi är ju fria innerst inne. Världen ligger framför oss med alla sina rikedomar. De flesta människor vill väl. Men ändå, som om det vore på ren trots, misslyckas vi gång på gång. Hans dikter försöker inte inge hopp, men de försöker ge en bild av människan som kan förklara varför det lilla hopp vi har så ofta slås i spillror, eller varför vi ändå inte är lyckliga när vi väl uppnått något bra. Sådana saker går kanske bara att ”prata” om via poesi, jag vet inte. Synden, framför allt representerad av horhusens dunkla tillvaro, kan fungera som en tröst menar han. Men efter utlösningen, kommer som bekant samvetskvalen. Synden och samvetskvalen lurar alltså alltid någonstans i bakgrunden. Ja, och så döden så klart, som lyser med sitt bleka sken över oss. Strukturen i Ondskans blommor kan ses som en nedåtgående spiral, från spleen, via sex, våld och satanism, fram till det sista kapitlet: ”Döden”. Men döden hos Baudelaire är nära förknippad med den måttlösa njutningen: ”Ett älskligt skökopar är Orgie och Död, av hälsa blomstrande”.

Diktsamlingens inflytande på poesin blev enormt. Baudelaire skapade ett modernt och chockerande poetiskt språk. En efterföljare som Arthur Rimbaud kallade honom för ”poeternas kung”. Trots ambitioner lyckades Baudelaire inte skapa så många fler fullständiga konstnärliga verk. Anteckningsböckerna Hugskott och Mitt nakna hjärta visar hur han idogt försökte fånga sina känslor inför samtiden. De består av korta ingivelser, små försök att gestalta flyktiga och smärtsamma tankar. Den senare var tänkt att bli ett episkt storverk, men stannade vid korta och spridda fragment. Själva ofullständigheten kan ses som en spegling av Baudelaires upplevelse av världen: ”Jag kan påbörja Mitt nakna hjärta likgiltigt var och likgiltigt hur, fortsätta från dag till dag och följa dagens och omständigheternas inspiration så länge som inspirationen är levande.” Det vimlar av idéer, men det är inte många av dem som blir ”klara”. Sidorna är fulla av hatiska tirader mot George Sand, Voltaire och belgare. För att inte tala om kvinnor – men där är hatet mer dubbeltydigt – en dubbeltydighet som härrör ur hans smärtsamma upplevelser av kärleken.

Baudelaires syn på kärleken visas på ett osedvanligt brutalt sätt i dikten ”En resa till Cythére”, hans våldsamma uppgörelse med Watteaus idylliska rokokomålning Avfärden till Cythére. På afroditekultens ö Cythére väntar inget kärlekstempel med vackra prästinnor, utan en galge där en man är hängd. Ögonen och könsorganet har slukats av fåglar. Kärleken är inte ljuv hos Baudelaire, men däremot ständigt närvarande som lidande och oro, med korta, korta stunder av eufori och lycka. Han tänker sig den som en form av tortyr eller sadomasochism: ”Grymhet och vällust, identiska förnimmelser liksom det extremt varma och det extremt kalla.” Själva kärlekens vällust är intimt förknippad med känslan av att den är en synd. ”All kärlek är prostitution” menar Baudelaire. Ett annat återkommande ämne är den paradoxala skönheten. Poeten tycker sig behöva finna ett nytt sätt att förklara den i ljuset av den mörka, kaotiska och onda värld han tar för given. Där finns ingen tvekan om skönhetens kraft, den är oförändrad – men vi måste acceptera att den är hopplöst förenad med den grymma tillvaron, till den grad att olyckan är en av dess centrala beståndsdelar. Detta är en del av förklaringen till den vilda blandning av vackert språk och makabra detaljer som hans dikter ofta utgör.

En bild av den unge Baudelaire kan man få i den korta romanen Fanfarlo där vi möter hans alter ego Samuel Cramer, ”den absoluta oförmågan personifierad” och ”en av Frankrikes allra sista romantiker”. Han har talang, men orkar inte utnyttja den. (”Lite som jag alltså”, tänker säkert de flesta av bokens läsare.) Porträttet av den överspände poeten Samuel kan läsas som en underhållande parodi på Baudelaire själv. I boken inleder han ett förhållande med skådespelerskan La Fanfarlo, till en början med syftet att bli älskad av en ungdomskärlek vars make tagit skådespelerskan till älskarinna. ”Bara en poet kan vara naiv nog för att komma på något så enastående dumt”, som det heter i romanen. Det går inte heller riktigt som planerat – Samuel blir själv förälskad i skådespelerskan. Verklighetens förebild till La Fanfarlo hette Jeanne Duval och var Baudelaires älskarinna under en lång tid. Det har sagts att Duval, tillsammans med poetens mor, var den enda kvinnan han någonsin verkligen fäste sig vid. Läsaren får deras dekadenta utsvävningar vällustigt beskrivna för sig. Precis som Samuel hade Baudelaire en image som raffinerad dandy. Till denna hörde ett förakt för demokrati och politik i allmänhet för den delen. ”Kan ni tänka er en dandy tala till folket annat än för att håna det?” Dandyismen verkar vara det enda sättet för honom att bemöta samtiden: estetiskt och skenbart likgiltigt. Förknippat med denna inställning är ett provocerande förakt för allt ”vanligt” arbete, ett förakt för att vara en ”nyttig människa”. För att förstå den måste man kanske se den som en reaktion på den oförståelse från omvärlden som Baudelaire upplevde.

Poeten med de slitna, men eleganta, kläderna vänder för ett ögonblick bort uppmärksamheten från pappret där ett antal strofer mödosamt producerats under natten. Han tittar ut genom fönstret och ser människor rusande förbi, grubblande på mat, pengar och vardagssysslor. Ingen av dem kommer att orka läsa hans dikter. Baudelaire suckar bittert och skriver ner en mening till i sin anteckningsbok: ”Författaren är en fiende till världen.” Men också den som beskriver den för oss, om vi bemödar oss att läsa.

Mest känd som: den dekadente dandyn som blev den modernistiska poesins portalgestalt.

9. Simone de Beauvoir

Igår skrev jag om Jean-Paul Sartres syn på kärleken som omöjlig, i och med att den både vill äga ett objekt, samtidigt som detta objekt ska vara en levande människa. Att något så viktigt som kärleken skulle vara omöjligt känns spontant ganska jobbigt. Någon borde ha kommit på en lösning tycker man. Enligt Sartres livspartner Simone de Beauvoir har en sådan lösning faktiskt också funnits tillgänglig för oss män. Lösningen är ingenting annat än Kvinnan: ”hon är det önskade mellanledet mellan den för mannen främmande naturen och medmänniskan som är alltför identisk med honom.” Om vi får tro Bibeln så var det Gud som kom på saken när han skapade Eva i syftet att bota Adams ensamhet. Sedan dess har religion, kultur och samhälle anvisat en märklig och begränsad plats åt vad som i Beauvoirs storverk kallas för ”det andra könet”.

Det andra könet, utgiven 1949, är sannerligen ett massivt verk. Psykoanalys, filosofi, litteraturkritik, naturvetenskap och en mängd andra aspekter på kvinnans situation undersöks över bortåt niohundra sidor. Titeln anspelar på förhållandet att kvinnan genom historien har setts som något avvikande från det neutrala. Hon har reducerats till att vara ”den Andra” i relation till mannen. Ett väldigt tydligt exempel är att det franska ordet homme betyder både ”man” och ”människa”. Kvinnan och det kvinnliga blir till ett undantag, en mystisk motprincip till det manliga och självklara. Vad är då en kvinna? Det är denna fråga som Beauvoir vill besvara och bara att hon kan ställa frågan visar på en skillnad mellan könen: ”En man skulle inte komma på tanken att skriva en bok om den specifika situation som mänsklighetens hanar innehar /…/ En man börjar aldrig med att placera sig som individ av ett visst kön, att han är man är en självklarhet.” En nyckel till hennes svar på frågan är följande ledord, som påminner om Sartres syn på människan: ”Man föds inte till kvinna, man blir det.” En människa är inget föremål. Vilken funktion vi har utvecklas efter att vi har kommit till världen. Detta gäller även kvinnan. Bara denna tanke har naturligtvis blivit oerhört inflytelserik och framstår i dagens Sverige på vissa håll som en grundsats omöjlig att kritisera.

Precis som andra franska existensfilosofer skriver Beauvoir i grund och botten om mänsklig frihet. Det är ganska viktigt att komma ihåg, eftersom det är så lätt att säga saker som: ”Jo, jo, visst är kvinnan inte riktigt lika fri som mannen, men tillvaron som hemmafru är ju lyckligare än den som yrkesarbetande.” Men det handlar inte om ”lycka”. Det handlar om friheten att få utvecklas och forma sig själv på sina egna villkor, att mitt val ska vara mitt val och att jag själv ska kunna göra min lycka. Beauvoir vill visa att historiskt har kvinnan haft mycket svårare att utnyttja den frihet som det är vårt mänskliga ansvar att använda och som ju är en av de saker som enligt existentialisterna särskiljer människan från döda objekt. ”Att objektifiera kvinnan” är ett uttryck folk använder nu och då, ofta som en diffus anklagelse. Hos Beauvoir får uttrycket som synes en tydlig innebörd. En ofri människa är en objektifierad människa.

Varför har då kvinnan så långt vi kan se tillbaka genom historien varit fast i denna snara? Varför har hon inte slitit den av sig? Kvinnan kan till viss del jämföras med andra förtryckta grupper, såsom kolonialiserade folk och vissa etniska minoriteter, men med en del tydliga skillnader. Det är över huvud taget svårt att se kvinnor som en ”grupp”, de utgör ju trots allt hälften av jordens befolkning. Till skillnad från de flesta andra förtryckta grupper är hon inte i minoritet. I detta menar Beauvoir att hon delvis kan liknas vid proletärerna. När det gäller samhällsklasserna tycks det dock alltid gå att peka på en historisk och ekonomisk utveckling som förklarar deras uppkomst, medan kvinnans situation framstår som något evigt snarare än något historiskt. Detta gör att förtrycket av henne är mer komplext och vittomfattande än något annat förtryck. Som Beauvoir påpekar är också bandet så pass starkt mellan män och kvinnor att situationen blir unik. Olika folkslag krigar mot varandra, rasister vill inte vara i närheten av folk med annan hudfärg och de allra argaste arbetarna skulle inte ha något emot att se chefen dingla i lyktstolpen – men hur många kvinnohatare och manshatare det än existerar tycks det vara försvinnande få som skulle kunna tänka sig en tillvaro utan det andra könet. Någon slags samexistens tycks fullständigt självklar och nödvändig. Beauvoir tror att könens skilda roller har sprungit ur kvinnans roll som barnaföderska, att jämföra med den manlige jägaren. Passiv reproduktion stod i mänsklighetens gryning mot aktiv produktion och detta mönster har sedan bestått i olika former. Det ena könet är fritt att göra upptäckter, åka på äventyrliga resor, ge sig ut i krig och göra karriär, medan det andra är bundet vid en biologisk funktion. Den ene definierar livet och utforskar dess möjligheter, medan den andra får nöja sig med att skapa det. Beauvoir konstaterar, kort och gott, att ”hela kvinnornas historia har skapats av männen”. Genom mänsklighetens historia är det allt som oftast det manliga ögat och de manliga önskemålen som fått bestämma hur kvinnan ska vara och vilken plats hon ska ta i samhället.

Beauvoir beskriver ingående och ofta övertygande hur ovanstående utveckling har sett ut, men också hur den upplevts av kvinnorna själva och de uttryck denna ordning kan ta sig i ett kvinnligt liv. Många av de saker hon tog upp har idag blivit ideologiskt allmängods och Det andra könet kallas ofta för ”feminismens Bibel”. När boken gavs ut för sextio år sedan blev den däremot av många betraktad som skandalös. Författarinnan var inte rädd för att i sin grundliga genomgång även ta upp tabubelagda områden som kvinnlig sexualitet och homosexualitet. Hon försvarade också kvinnans rätt till abort, vilket var kontroversiellt i hennes samtid, men också ett viktigt ställningstagande då otaliga kvinnor dog i misslyckade, illegala aborter. Det måste ha krävts en enastående styrka för att på ett så både skoningslöst och sansat sätt studera och kritisera ett maktförhållande som så genomgående präglade samhället.

Hur ska då kvinnan kunna ta kampen för en bättre tillvaro, när en hel världshistoria tycks tala emot henne? Radikala förändringar i kvinnans livsvillkor hade visserligen skett under ganska kort tid när Beauvoir skrev sin bok, men fortfarande tycktes det vara ett uppenbart faktum att hon levde i en manlig värld. Uråldriga mönster bryts inte så lätt. Lösningen är att kvinnan får delta i ett aktivt, yrkesarbetande liv, där hon inte behöver vara beroende av en man och där hon kan uppnå en sann självständighet. I grund och botten är det så klart ingen fullständig lösning – hon kommer fortfarande att få kämpa på andra och sämre villkor än mannen, fram tills det att samhället behandlar män och kvinnor med samma respekt och uppmuntran ända från uppväxtåren. Kanske är det då, när självständiga individer möter varandra på lika villkor, utan att sikten skyms av påtvingade myter och maktförhållanden, som vi alla fullt ut kommer att kunna njuta av kärlekens, erotikens och det fria livets fröjder.

Mest känd som: författare och filosof som blev portalfigur för den moderna feminismens utveckling. Förutom Det andra könet, också känd för romaner som Mandarinerna från 1954, där efterkrigstidens krets av franska existentialister skildras.

Fotografi av Henri Cartier-Bresson.

10. Jean-Paul Sartre

”TISDAG: Ingenting. Existerat.” (ur Äcklet)

Det finns anledningar till att Jean-Paul Sartre är 1900-talets mest berömde filosof. ”Hög igenkänningsfaktor” skulle jag säga är en av dem. Vem skulle inte kunna kopiera Antoine Roquentins anteckning ovan, rakt av till sin egen dagbok, de allra flesta av dessa förbannade tisdagar som fyller livet till bredden. Vad har jag egentligen gjort idag? I vilket syfte? Har jag verkligen tyckt om det? Vad är poängen med all denna existens? Det är något sjukt, nästan äckligt, med upplevelsen att finnas till! Vi märker det oftast inte, eftersom vi har fabricerade lagar, konventioner och mål som vi kan hålla oss till. När man tänker på det är dock ”varat” en oerhörd tyngd att bära. Varför ska man då tänka på en så jobbig sak? Är det kanske inte att tänka snäppet för mycket? Möjligtvis är det så att det helt enkelt inte går att låta bli. Helt plötsligt känns tillvaron främmande och absurd. Det är detta som händer Antoine Roquentin – huvudpersonen i Sartres roman Äcklet.

Boken beskriver den känsla som jag tror Stig Larsson var ute efter med uttrycket ”ett berg av liv” i Autisterna. Eller Charles Baudelaire när han kallade människorna för ”en oas av skräck i ledans ökensand”. Så här kan det till exempel låta:

Men nu är det så att inget nödvändigt vara kan förklara existensen: kontingensen är inte ett bedrägligt sken, en synvilla, som man kan skingra, den är det absoluta och följaktligen den fullkomliga orsakslösheten. Allting är orsakslöst, den här parken, den här staden och jag själv. När det inträffar att man inser detta, får man kväljningar och allting börjar gunga […]

Kanske finns det också moraliska anledningar till att fundera över existensen. Som människor har vi nämligen, enligt Sartre, en unik plats i tillvaron. Döda föremål omkring oss har sina givna funktioner och egenskaper som vi gett dem. Vi bestämmer att det där är en kniv, och så kan vi sedan tillverka knivar på löpande band efter den abstrakta idé om föremålet vi har i huvudet. På det sättet är tillvaron som kniv väldigt enkel. Man är en kniv och sen är det inte mer med det liksom. Jobbigare är det för oss människor. Vi är nämligen helt fria att bestämma själva vilka vi ska vara. Vi definierar oss själva via våra handlingar. Det går såklart att fly från sitt ansvar och följa en viss uppsättning regler, eller en viss persons order, eller att säga ”såhär har vi alltid gjort i min familj”. Man kan tro på Gud.

Men om Gud inte existerar, om gudstron känns orimlig, som den uppenbarligen gör för många av dagens människor? Då ligger hela ansvaret på den enskilde individen, menar Sartre. Det är du som väljer vilket moralsystem du ska handla efter, vem du tar order ifrån eller om du ska upprätthålla eller förkasta en gammal familjetradition. Att tro något annat är att lura sig själv, ja, det är rentav att låta sig förvandlas till ett objekt. Lite drastiskt menar Sartre till och med att kärleken är omöjlig, eftersom en kär person både vill äga sin älskade och att denne älskade ska vara en människa och inte ett ting. Det låter ju ganska förfärligt, men säkerligen obehagligt bekant för ett flertal av oss.

Det som gör Sartre så berömd och populär beror alltså i hög grad på att mycket i hans filosofi handlar om livet och kan förstås av de flesta. Han har varit mycket noga med att föra ut sina tankar till massorna via romaner, dramer och naturligtvis genom att vara en mediepersonlighet av gigantiska mått. Bilden av Sartre är för många bilden av Den Intellektuelle. Han är fransman, sitter på caféer, uttalar sig om allt, är glad i provokationer och lever som han lär. Vad gäller hans filosofi är så klart det mesta hämtat från filosofer som Husserl, Heidegger och Kierkegaard... men vem orkar läsa Heidegger? Att ta offentlig ställning i brännheta, samtida frågor såg Sartre som sin plikt. Det verkade också vara ett sätt att se livsvillkoren i vitögat, att undvika frestelsen att gömma sig från ansvaret och den totala friheten: ”Aldrig har vi varit mer fria än under den tyska ockupationen”, menade han. För medlemmarna i motståndsrörelsen var döden ett ständigt närvarande hot och ett ord från deras sida kunde skicka ett otal andra människor i döden. Individens ansvar framträdde på ett våldsamt tydligt sätt. Den situation som till det yttre var oerhört ofri, var enligt Sartre i själva verket just det som krävdes för att individens frihet och makt att påverka, och det tunga ansvar som i och med detta läggs på var och en, skulle bli synligt. Ibland måste saker och ting ställas på sin spets för att vi ska bli medvetna om vilka vi är och vad vi kan uträtta. Efter andra världskriget skulle Sartre bland annat bli känd för sina protester mot Vietnamkriget och Frankrikes kolonialisering av Algeriet.

Läser man böcker som Äcklet eller Främlingen kan existentialisterna verka pessimistiska till sin natur, men existentialismen är enligt Sartre i grund och botten optimistisk, eftersom den beväpnar individen med frihet och kraft att förändra – både sitt eget liv och världen. Existentialismen ger människan värdighet. I slutet av Äcklet anar Roquentin en räddning. Det är möjligt att forma sig själv till något annat än ett existerande, överflödigt ting; men det är du själv som måste handla. Sympatiskt nog är det en enkel jazzmelodi som ger honom denna insikt. Det finns ett alternativ - både till slappt accepterade vanor och regler, och till Roquentins förlamande livsångest.

Mest känd som: 1900-talets kanske mest berömde filosof. Även författare och dramatiker. Förknippas främst med den existentialism som var modefilosofi på 50-talet.

13. Marcel Carné

Någonstans läste jag att Marcel Carné sagt följande ord: "Det finns alltid en stund av lycka för mina rollfigurer - en stund, det är mycket!" Jag är inte säker på att han verkligen gjort det, men gud vad fina de är, och vad mycket de säger om hans filmer. Trots den genomgående tragiska undertonen får faktiskt alla personer någon form av lyckligt upphöjt ögonblick. Kanske är det inte minst det som får oss att förstå att det inte är i den verkliga världen det hela utspelar sig, utan i en drömvärld där känslor, karaktärsdrag och händelseförlopp gnistrar av romantik och stilisering. Filmer som den stämningsfulla Le Quai de brumes (Dimmornas kaj) och det intrikat berättade kriminaldramat Le Jour se léve (Dagen gryr) talar dock minst lika starkt till oss för det. Båda har en storslagen Jean Gabin i huvudrollen, en av Frankrikes stora skådespelarlegender och Carnéfavoriter. I Hotel du Nord ser vi andra fantastiska aktörer som Annabella och Louis Jouvet. Filmen utspelar sig på ett legendariskt parisiskt hotell, som så vitt jag vet fortfarande står kvar utan att ha demolerats av okänsliga politiker. Inspelningen tog dock inte plats vid det riktiga hotellet. Istället byggdes en fullkomligt magnifik kuliss för att rekonstruera området runt hotellet, med kanal och allt. Detta ger en effekt som kan ses som typisk för Carnés poetiska realism. Allt ser högst verklighetstroget ut, men det vilar ett overkligt skimmer över det hela, en aning om att det är en blandning av teater och verklighet vi upplever. Just detta skulle göras till ett centralt tema i Carnés mästerverk Enfant du Paradis (Paradisets barn) från 1945.

Paradisets barn är sannerligen en sjuhelvetes film! Kvickheten, dialogen, miljöerna, scenerna – denna film om livet kring en teater skildrar hela livet som en storslagen teater. Karaktärerna är fantastiska liksom skådespelarna bakom dem. Jag vet inte vem jag gillar mest: den snabbpratande charmören och skådespelaren Frederick Lemaitre, den allvarlige och blyge mimaren Baptiste Debureau, cynikern/författaren/tjuven/mördaren/totala romantikern Lacenaire, eller kvinnan de alla är förälskade i: Garance. Den sistnämnda spelas för övrigt av den charmanta Arletty, som var god vän med Celiné. Skådespeleriet är som sagt genomgående storartat – Arletty, Jean-Louis Barrault som Baptiste, Marcel Herrand som Lacenaire, Pierre Brasseur som Frederick; alla är magiska. Och Pierre Renoir, son till Pierre-August och bror till Jean gör en ruggig roll som den smutsige spåmannen Jericho.

Ridån går upp och vi befinner oss i Paris fattiga teaterkretsar och sjaskiga nöjeskvarter på 1800-talet, mitt bland skådespelare och akrobater, tjuvar och mördare – alla med sina egna poetiska formuleringar och insikter om kärleken. ”Deras liv är små, men deras drömmar är stora” som Baptiste säger om den fattiga publiken på teatern. Titelns ”paradisets barn” syftar just på den arbetarklass som sitter på teaterns billigaste platser och med sina rop och känsloutbrott är teaterns själva puls. Skränandet kan kanske ses som barbariskt och okänsligt, men kom ihåg vad teatern betyder för dem, vilken kraftfull projektion av deras små liv och stora drömmar den är. Garance står för den flyktiga och ouppnåeliga drömmen om kärleken, delad av Lemaitre, Debureau, Lacenaire och den rike Comte de Montray som försöker köpa hennes kärlek. Samtidigt som teatern utspelar sig i deras liv, utspelar sig deras liv på teatern. Den allvarsamme romantikern och mimaren Baptiste kan inte hålla sina verkliga känslor borta från scenen, medan den charmante och utagerande skådespelaren Frederick inte kan hålla teatern borta från det verkliga livet. Alla har de olika visioner av den svagt flämtande låga som är drömmen om kärleken. Vad krävs för att köpa den? Charm, pengar ädla känslor… eller mord? Vi får inget entydigt svar – det finns givetvis inget sådant svar. Teateruppsättningarna går ju aldrig riktigt som planerat för regissören på Théâtre des Funambules. Kärlek, girighet, stolthet och andra mänskliga känslor träder alltid fram och skriver om showen. Filmen skildrar kärleken som det den är: något absurt mellan teater och verklighet, glädje och sorg – för vissa mer av teater och glädje, för andra mer av verklighet och sorg. Det är svårt att begripa att detta fulländade konstverk skapades under mycket svåra omständigheter. Filmen spelades in under ockupationstiden. Tyskarna bad Carné om en eskapistisk film, och det är det väl också i många avseenden, även om många har läst in dolda budskap riktade mot ockupationen. Den speciella situationen med krigstid och vakande tyska ögon gjorde hur som helst arbetet både dyrt och komplicerat. Joseph Kosma, som komponerade den mästerliga musiken till filmen, var jude och hans medverkan fick hållas hemlig.

Marcel Carnés berömmelse är tyvärr inte vad den en gång har varit. Efter att han som vi sett klarat av andra världskriget med konstnärlig bravur, blev denne store regissör strax otidsenlig. Recensenterna på Cahiers du Cinemá, som sedermera skapade den franska nya vågen, var i allmänhet inte förtjusta i honom. Det är inte särskilt överraskande. Carné rör sig i ett helt annat filmiskt universum än Godard och Truffaut. Noggrant utmejslad dialog, pampiga kulisser, romantiskt skildrade miljöer och melodramatisk handling – allt sådant som sågs som dött och konservativt av 50- och 6o-talets hippa bildstormare. Dessutom spelade surrealistpoeten Jaques Préverts genialiska manus en viktig roll i många av Carnés filmer – och det gick ju inte ihop med auteur-teorin! Carnés filmer har inget med spontanitet att göra – de är allkonstverk där kompositörer, kulissbyggare, manusförfattare, fotografer, skådespelare och naturligtvis Carné själv, gjort sitt yttersta för att skapa vacker och gripande konst. Att de inte kan tillskrivas en enda ”auteur” är i mitt tycke helt likgiltigt för deras konstnärliga kvalitet. Samtidigt är det så klart rimligt att ställa frågan varför inte Carné delar platsen på listan med exempelvis Prévert. Den som ligger bakom dialogen i filmer som Paradisets barn och Dimmornas kaj förtjänar givetvis att hyllas besinningslöst. Frånvaron av Prévert skyller jag helt enkelt på auteur-teorin och dess allmänna åsidosättande av de mer undanskymda konstnärliga krafter som finns med i skapandet av de flesta filmer. Ingen kommer hur som helst att kunna övertyga mig om att en clown som Godard har skapat större konst än Carné och hans medarbetare.

När vi ser en film som Paradisets barn, eller betraktar verkligheten, där clownerna, kvacksalvarna och mimarna drar förbi i karnevalisk yra, ställer vi oss kanske frågan om det är en fars eller tragedi vi bevittnar. Men som Lacenaire säger: vad är egentligen skillnaden? Det drama som är en tragedi för en kung, ses som en fars när någon av oss vanliga människor har huvudrollen. Den där suddiga gränsen mellan fars och tragedi, poesi och realism, teater och verklighet – få regissörer har skildrat den bättre än Marcel Carné. Kort sagt: få har skildrat kärleken bättre än Marcel Carné.

Mest känd som: en av Frankrikes stora regissörer. Företrädare för den poetiska realismen. Hans Paradisets barn ses av många som den bästa franska filmen någonsin.

17. Brigitte Bardot

Hur ska man skriva om Brigitte Bardot? Det är som Dan Treacy sjunger i den gamla låten med Television Personalities: “If I could write poetry I would write a thousand poems to tell the world that I love you”. Men han kan ju inte skriva poesi. Det skulle bara bli patetiskt. Kanske kladdigt. Som om man vore en snuskgubbe som satt och flåsade framför TV-skärmen. Eller en osäker pojke som bara verkar larvig. Jag skulle kunna räkna upp hennes olika kroppsdelar och beskriva dem utförligt i lyriska ordvändningar. Eller utföra en ytterst pretentiös och allvarligt menad analys av hennes skratt. Eller göra henne till gudinna, omänsklig och ofelbar. Det är hon ju inte. I böcker har hon gett uttryck för såväl främlingsfientlighet och islamofobi, som för en viss skepsis angående rasblandning. Samtidigt har hon under dryga trettio års tid fört en manisk kamp för djurens rätt. Säga vad man vill, men det vittnar om någon slags total gränslöshet hos hennes person.

Et Dieu… créa la femme: det första man ser är hennes fötter. Den rike gamle playboyen Eric Carradine konstaterar, helt korrekt, att de är himmelska. Brigitte Bardots nakna kropp är, som många gånger senare i Roger Vadims film (Och Gud skapade kvinnan på svenska), dold av flyktigast tänkbara tyg – i det här fallet ett vitt lakan som hänger på tork i solen och får en oerhörd erotisk laddning. Hon är för stor för det lilla sydfranska samhället, befolkat av konservativa fiskare snarare än de jetsetturister som, mycket beroende på den lyster Bardot skänkte Rivieran, är där idag. Som i alla gamla filmer är det tyvärr någon tönt som till sist kväver den där naturkraften, som ju bara borde få brinna vidare och fortsätta att sluka allt i sin omgivning. Filmens tagline konstaterar att även om Gud skapade kvinnan, så skapade djävulen Bardot. Filmens handling glöms snabbt bort. Frågan är inte hur Jean-Louis Trintignant ska kunna motstå henne… utan hur du ska kunna göra det. Hon besitter uppenbarligen en kraft som tränger ut från bioduken och som vi måste bli varnade för, men varningarna hjälper inte. Vi blir ohjälpligt förhäxade av det där bubblande heta, illa maskerat till flickaktig charm.

Så är Bardot en bra skådespelerska? Jag vet inte, egentligen. Jämför till exempel med Sophia Loren, en ikonisk skönhet samtida med Bardot. Italienskan kan gå in i Ettore Scolas Una giornata particolare och Vittorio de Sicas La Ciocara, och göra gripande porträtt av vanliga kvinnor. Men Bardot är alltid Bardot, i alla filmer jag har sett med henne. Hon är ett eget litet universum inbäddat i filmens. Det är Bardot och ingen annan som förleder män i nyss nämnda Et Dieu… créa la femme, Bardot och ingen annan som hanterar en kulspruta i Louis Malles Viva Maria och det är definitivt Bardot som visar rumpan i Jean-Luc Godards Le Mépris (Föraktet). Angående Godard så måste det bara inflikas att om Jean-Paul Belmondo var den perfekte mannen för Godard, så var Brigitte Bardot utan tvekan den perfekta kvinnan. Men som sagt, hennes storhet ligger inte i något slags realistiskt skådespel, utan i att vara ett kraftfullt fenomen i sig själv. Det är helt enkelt en händelse så fort hon visar sig framför en kamera. Hennes röst, utseende, utstrålning, sätt att röra på sig – det är allt det där som är konstverket. Hon spelar alltid sig själv. Givetvis är det också en slags roll, men betydligt svårare att skilja från en eventuell ”riktig” Brigitte Bardot. Att hon är ett viktigt fenomen understryks till exempel av att Simone de Beauvoir skrivit en hel liten bok om henne, Brigitte Bardot and The Lolita Syndrome, som analyserar det nya skönhetsideal hon stod för. Ironiskt nog lockar omslaget till denna utgåva till läsning genom att utlova ett flertal bilder på Bardot. Att förvänta sig att man bara ska förhålla sig kyligt intellektuell till henne är tydligen att begära för mycket.

En fråga är så klart: hur absurt är det att placera Bardot framför giganter som Pascal, Pasteur och Zola? Hur fräscht är det att kalla en kvinna för ett ”konstverk” och placera henne framför genialiska filosofer och vetenskapsmän? Är det inte ett klassiskt fall av att sätta kvinnan på piedestal, men bara som passivt föremål för suktande manliga blickar? Eller är Bardot i själva verket en stark och aktiv kvinna som förmår att skapa sitt eget öde genom begåvning och mod? Kort sagt: vem och vad är hon egentligen, varför älskar vi henne så mycket och vad säger det om oss? Givetvis sitter jag inne med svaren, men ni kommer inte att få läsa dem. Jag kan tyvärr inte skriva poesi.

Mest känd som: skådespelerska, sångerska och en av alla tiders största sexsymboler.

18. Louis Pasteur

Det är nästan obegripligt hur bra vi har det ändå, nu för tiden, här i Sverige. I förra inlägget konstaterades det ju visserligen att allt i grund och botten var ganska kass, men om vi nu ska jämföra pest med kolera, så måste det ändå sägas att vi i många avseenden är priviligerade jämfört med hur folk hade det i våra trakter för 200 år sedan. Kvinnor löpte stor risk att dö under förlossning. Skulle födandet avlöpa lyckat så var det ändå inte på långa vägar säkert att det stackars barnet skulle uppnå vuxen ålder. Visst fanns det säkert kompetenta läkare, men det kan inte ha varit särskilt uppmuntrande att som kirurg få se dina patienter dö i sjukdomar efter att du väl lyckats operera dem. Effektiva mediciner var i stort sett en önskedröm. En av få saker som fungerade var opium, men detta preparats nytta ligger som bekant enbart i att få patienten att inte känna av sitt elände. Tänk i vilken ofattbar närvaro av döden dessa människor levde! För oss priviligerade är döden något avlägset som i allmänhet är möjligt att kontrollera. Detta har vi på många sätt Louis Pasteur att tacka för.

Pasteur hade själv tre barn som dog av tyfoidfeber. Han behövde knappast någon ytterligare motivation till att lösa de dödliga sjukdomarnas gåta. Motivation har ju emellertid de flesta människor. Pasteur hade dock förmågan att arbeta. Hårt. Han var en av dessa beundransvärda människor som när han får syn på ett olöst och allvarligt problem, direkt börjar fundera över hur det kan lösas. Det hela började med något till synes trivialt. En man kommer till Pasteur från en fabrik som tillverkar vinäger. "Den här veckan var det samma sak igen. Grabbarna upptäckte igår att juicen blivit dålig. All vinäger åt helvete. De här misslyckade jäsningsprocesserna tar död på mig." "Jaså, jaha, ja, det ska jag ta mig en titt på." Tack vare en stönig vinägerfabrikant börjar Pasteur undersöka vad det egentligen var som hände under jäsningen. Redan här gjorde han en revolutionerande upptäckt, som skulle bli grundläggande för såväl hans egna senare bragder och allas vår uppfattning av sjukdomar. Jäsningen uppkom inte av sig själv. Hela processen hängde på små organismer. Var kom då dessa organismer ifrån? Pasteur kom efter diverse experiment fram till den viktiga slutsatsen att de inte uppstod av sig själva. Han myntade frasen Omne vivum ex vivo - det vill säga: "allt liv från liv". Bakterier "vaknar" inte upp från död materia, utan uppstår från annat liv. Alltså borde vi också kunna sätta stopp för de små rackarna. Till glädje för alla oss som vill ha mjölk i téet, vin till maten och öl på fredag, kom Pasteur på pastöriseringen, den så geniala teknik som idag bär hans namn. Vi värmer helt enkelt upp den dryck vi framställt så att alla oönskade bakterier dör och sedan är det bara att dricka och vara glad. Vinägerproducenterna knorrade måhända något till en början, men när det hela visade sig fungera var de knappast svårövertalade när det gällde att dra nytta av Pasteurs upptäckt.

Drycken var räddad och inte långt därefter ryckte Pasteur ut till klädernas (ett antal besmittade silkesmaskar fick brännas upp) och matens (får och kor blev vaccinerade) försvar. Nu var det bara själva människolivet kvar. Sommaren 1885 var farmargossen Joseph Meister ute och lekte. En hund närmade sig den intet ont anande pojken. Kanske ville Joseph klappa den. Eller kanske hann han inte ens bli medveten om bestens närvaro förrän den överföll honom med vilda hugg. Hunden var rabiessmittad. Lille Joseph hade en utdragen och plågsam dödskamp att se fram emot. Enter Pasteur. Han hade redan, efter sina fortsatta studier på bakterier, lyckats få fram ett vaccin mot rabies - men var det verkligen säkert att testa på människor? Å andra sidan: vad hade den stackars farmargossen att förlora? Pasteur injicerade således vaccinet, och Joseph undkom den traumatiska händelsen med livet i behåll. Pasteur blev nu en världsberömd hjälte och räddade under de efterföljande tio åren livet på tiotusentals rabiessmittade människor.

Pasteurs upptäckt av den fundamentala roll mikroberna spelar i samband med infektioner ledde till att arbetet med kirurgiska operationer blev renare och därmed betydligt säkrare för alla inblandade. Det är hisnande att fundera över hur många människor som räddats tack vare hans hårda arbete. "Man måste arbeta; man måste arbeta. jag har gjort vad jag har kunnat." Dessa var Pasteurs sista ord. Möjligtvis var de riktade till de tre avlidna barnen han kanske förväntade sig att få träffa i livet efter detta. De kunde vara stolta över att ha haft en far som inte resignerade när han stod inför livets jävligheter, utan faktiskt försökte göra något åt dem.

Mest känd för: sitt banbrytande arbete med mikrober och sin revolutionerande förståelse av bakterier, som bland annat ledde fram till pastöriseringen och vaccinet mot rabies och mjältbrand.

19. Blaise Pascal

Jag har ofta tänkt mig att det här med tro och religion är något ganska meningslöst att diskutera. Tror man så tror man, gör man det inte så gör man det inte. Det går ju ändå inte att bevisa något åt varken det ena eller andra hållet. Hela idén med bevis känns för övrigt som en i många avseenden poänglös efterhandskonstruktion. Allvarligt talat, finns det en enda person under de 900 år som gått sedan Anselm av Canterburys död, som lockats över till det kristna laget av det ontologiska gudsbeviset? Nej, "kommer det så kommer det", har jag alltid resonerat. Tills vidare tror jag precis som alla andra på människans möjligheter, demokrati och att ta en öl när det blir fredag. Det var sådana som jag som fick Blaise Pascal att trotsa sin plågsamma sjukdom och fatta pennan.

Pascals syster, Gilberte, beskriver med stolthet hur filosofen, matematikern och vetenskapsmannen levde i ett tillstånd av fruktansvärd självspäkning och sjukdom under de sista åren av sitt liv. Alla andra mål övergavs för den kristna tron. Pensées (Tankar) syftar till att få en vanlig, levnadsglad och trygg intellektuell att förstå trons oerhörda vikt. Det verkar på förhand vara ett dödsdömt projekt - hur ska man på intellektuell väg kunna övertala någon till ett så, i mina ögon, sorgligt liv som Pascal själv framlevde under många år? Det krävs i sanning ett geni för en sådan uppgift och kanske har ingen gjort ett bättre försök än den tveklöst genialiske Pascal. Det som gör honom så aktuell och drabbande är att han med full kraft riktar in sig på den liknöjde agnostikern - alltså jag själv och, gissar jag, väldigt många andra i dagens Sverige. "Dessa människor riskerar att gå under i evig olycka. Men som om det inte vore värt besväret, försummar de lika fullt att undersöka vad saken går ut på." Först och främst vill alltså Pascal påvisa själva risktagandet. Även om man saknar tro och inte har en aning om hur det förhåller sig med Gud, livet efter detta och allt det där, så är det ju ändå något som i allra högsta grad angår en. Om allt bara tar slut när vi dör, så är det ju visserligen sak samma om vi är kristna eller inte. Men om det är helvetet och paradiset det handlar om, då är det sannerligen inte likgiltigt. Pascal vädjar till spelaren i oss. Med de oerhörda insatser det handlar om i detta spel där vi inte kan veta något säkert, är det befängt att chansa på något som i bästa fall inte leder till någonting och som i sämsta fall kan försätta våra själar i evigt lidande. En invändning finns nu tillgänglig vid det här stadiet: tänk om det till exempel är muslimerna som har rätt? Eller om det skulle vara så att alla kristna, istället för paradiset, skulle få möta helvetets eviga eld efter döden? Visst tycks många ha funnit sanningen i kristendomen, men väldigt många har också funnit den på annat håll. Pascals argument har rätt i sak, det är bara det att vi verkar göra en chansning hur vi än gör. Om nu den gode agnostikern drivs till hejdlös ångest av Pascal - hur ska han kunna botas? Tänk om jag drar mig ännu längre ner i helvetets kretsar genom att leta efter Gud hos kristendomen? Hela livet blir ett spel med förfärliga insatser - och tillräckligt många läror för att vi aldrig skulle hinna undersöka dem alla och med 100 % säkerhet undvika att dra nitlotten. Pascal ägnar följaktligen en stor del av sina tankar åt att förklara varför kristendomen är det säkraste valet. Här får han det så klart svårare. Själv är han ju givetvis säker på sin sak, men att direkt överföra den säkerheten till oss andra är en helt annan sak. Till viss del måste vi helt enkelt lita på honom. Han pekar ändå på att kristendomens profetior och underverk imponerar mer än konkurrenternas, och att den ger en bra förklaring till människans dubbla natur som både djupt eländig och näst intill gudomlig. Vår tillvaro på jorden är visserligen oförbätterlig, men vår ständiga längtan visar att vi har fallit någonstans ifrån. I en av de finaste formuleringarna i hela Tankar, säger Pascal: "jorden kommer en gång att störta samman, men vi faller med blicken vänd mot himlen."

Att vår tillvaro i det stora hela är bedrövlig och kaosartad blir en viktig poäng. Pascal tycks mena att om man inte lägger all sin kraft på att försöka hitta en tro på något annat, så betyder det bara att man inte förstått hur illa det är ställt. Många av de mest drabbande tankarna går ut på att visa just detta, och som vi alla vet brukar det aldrig vara svårt att övertygas av en skicklig författares framställning av alltings allmänna jävlighet. "Naturen gör oss alltid och i alla förhållanden olyckliga." I likhet med en senare filosof som Schopenhauer målas det mänskliga livet upp som ett ständigt strävande, där ett uppnått mål lätt blir det sorgligaste tillståndet av dem alla. I själva verket tycks det som att vi, enligt Pascal, snarare flyr från våra mål än försöker uppnå dem. Det är ju när vi väl är framme vid vår destination som vi verkligen får tid att begrunda vår ständiga olycka. Han framställer skickligt de världsliga företeelser vi ofta sätter så högt som ganska löjliga. Ingenting är ett bättre exempel på världens fåfänglighet än den gamla goda kärleken. "Om Kleopatras näsa hade varit kortare, skulle hela jordens yta ha sett annorlunda ut", konstaterar Pascal. Någonting måste vi ha att förströ oss med innan allt försvinner, och när allt är ungefär lika meningslöst är det ju inte konstigt att en fotboll, en liten sten som är trevlig att titta på eller en näsa, kan få monumentala proportioner i vår värld.

Man kan ändå förstå Pascal. Ett brådmoget geni som omges av krig, fattigdom och, om inte annat, den gamla vanliga dumheten. Vad är poängen med att slösa bort min energi på den här oförbätterliga världen? Det här får helt enkelt inte vara allt - om det vore så, så är det ju näst intill obegripligt hur människor orkar kämpa vidare. Det är lite som om Pascal tog sig an matematiken, vetenskapen och sällskapslivet med en så hejdundrande kraft och begåvning, att dessa områdens möjligheter till sist framstod som uttömda för honom. Matematik - hur viktigt är det egentligen? Och hur dum är man inte om man är så storögt fascinerad av tal och deras förhållanden till varandra, att man inte bryr sig om sin egen död och vad som händer efter den? Det är den kristna tron som blir räddningen efter dessa insikter, och i ljuset av den understryks världens trista och eländiga natur. När jag skriver att Pascal tog sig an vetenskapen och matematiken med en hejdundrande kraft, så är det verkligen ingen överdrift. Han har en position som en av 1600-talets allra största fysiker och matematiker. Knappt hade han hunnit bli könsmogen förrän viktiga geometriska upptäckter var avklarade. Detta efter att ha kommit fram till många euklidiska satser på egen hand redan vid tolv års ålder. Som tonåring hann han också med att uppfinna den allra första räknemaskinen! Som fysiker gjorde Pascal avgörande framsteg för kännedomen om de hydrauliska vätskornas egenskaper och användning. Han argumenterade också för vakuumets existens tvärt emot den rådande aristoteliska uppfattningen. Som kvitto på hans betydelse kan nämnas att måttenheten för tryck i dag kallas för "pascal". Inte ens när han hade dragit sig tillbaka från världen för ett liv i religiös kontemplation, kunde han avhålla sig ifrån att nästan av misstag framställa en lösning på ett matematiskt problem runt cykloiden.

Politiskt är Pascal konservativ. Makt och tradition är rätt. Genomsnittssvensken spärrar återigen upp ögonen på vid gavel. Hur menar han nu? Varför är det så? Jo, just därför att vi aldrig kommer att nå fram till den sanna rättfärdigheten här på jorden, menar Pascal. Det vettigaste är att foga sig efter den makt som finns och göra så bra ifrån sig som möjligt som individ. Han argumenterar för att den som leder ett land ska väljas efter sin börd snarare än efter sin duglighet. Alla kommer ju tycka att de är dugligast och vilken idiot som helst kommer kunna kämpa med näbbar och klor för att just hans "rättvisa" ska bli den rådande. Konflikter, inbördeskrig och evig kamp blir resultatet. Vem som däremot är kungens förstfödde son är vanligtvis inte öppet för diskussion. Det är alltså en konservatism som, även den, bottnar i en djup pessimism. Och visst är Pascals tankar i mångt och mycket ganska deprimerande läsning. Det är inte det att de får mig att tvivla på kärleken, godheten och skönheten - det är bara det att de får mig att ställa frågan om de verkligen räcker. Kan vi bli lyckliga, här och nu, nere på jorden? Och även om vi inbillar oss det, är våra själar helt säkra efter döden? Pascal får tvivlaren att tvivla. Givetvis finns där också saker att känna glädje över, även förutom Pascals intelligens, stilkonst och fantasi. Pascals övertygelse om människans eländiga situation i den här världen leder till exempel till en sund kritik av alla enkla vägledningar till lyckan, all självhjälpslitteratur och alla dessa leende människor med goda råd. "Filosoferna har tvåhundraåttio sorter av det högsta goda", konstaterar han ironiskt. Och sist men inte minst, oavsett eventuell religiös tro - visst finns det mitt bland all bitterhet något sant och ganska hoppingivande i följande citat: "Det behövs inte mycket för att trösta oss, ty det behövs inte mycket för att plåga oss."

Mest känd som: en av 1600-talets viktigaste uppfinnare, vetenskapsmän och matematiker. Kanske ändå minst lika berömd för sin postumt utgivna Tankar, ett filosofiskt och litterärt mästerstycke kretsande runt religionen och människans livsvillkor, förebådande existentialismen.

22. Louis-Ferdinand Céline

Hur ska man beskriva Louis-Ferdinand Destousch…Den gamle bretagnaren…Dom kalla honom för anarkist…antisemit…Vissa kalla honom för nazist!...Han hamna i fängelse i Danmark…Han begrep inte någonting…Vad hade han gjort för skada? En skandal! Ett justitiemord! Inte konstigt om han blev nedbruten…den gamle skitgubben!....Förtalad!....Avskydd!...Jagad! Jojomen! Det var ingen dans på rosor vill jag lova! Han var rejält nedtryckt i skiten! Mycket riktigt! Han hade varit ute och kämpat i första världskiget han…Mitt ute i leran…För sitt land…Han fick medalj. Men den gav han fan i! Han spotta på den! Hyckleri! Såna fasoner hade han fått nog av. Han tålde det helt enkelt inte. Under inga villkor! Uppväxten var hycklande så det kan förslå…Ta bara farsan hans. En misslyckad kontorist. En riktig liten småborgare!...Som slog fru och barn! Den tokfan! Nog överdrev vår författare en del…det måste erkännas…men vad skulle han göra! Världen är ju en för sorglig plats…människor kommer och går…allt upplöses i sina beståndsdelar så småningom…ingen fattar vad som händer…Klart som fan man blir trött! ”Man tröttnar på allt, utom på att sova och att drömma!” Så sa han! Och inte hade han helt orätt! Hans barndom var inte att leka med…Morsan var halt. Hennes linkande drev fadern till vansinne…Och då var han inte att leka med!...Han citera gamla romare!...Han fäkta vilt omkring sig! Och rev hela den lilla butiken på kuppen! Där hon halta runt och försökte sälja spetsar!

Senare blev han läkare. Hjälpte fattiga stackare i förorterna. Könssjukdomar! Misslyckade aborter! Dom mest blodiga och hårresande fall! Klart att det satte avtryck…En viss misantropi infann sig…men kanske en hel del medkänsla också…med djuren åtminstone…dom gilla han… I skrivandet fann han någon slags tillflykt. Av vilken art vet jag inte…Det är våldsamma skrifter! Världskriget avhandlas! Kolonialismen…De amerikanska industrierna…Barndomens missöden!...Ålderdomens lidanden! Han visa ingen nåd! Nu skulle skiten dras fram i ljuset! Nu skulle byxorna dras ned på alla förljugna gamla bögar! Och språket sen! Hetsigt! Nervöst! Obönhörligt! Man orka bara trettio sidor åt gången…med tanke på ens hälsa…Det är verkligen för mycket! Man kan bli vansinnig för mindre…och inte vet man vad som är sant eller falskt heller…Det skulle lika gärna kunna vara en jävla skröna! Alltihop! Vissa av historierna får en verkligen att fundera…både en och två gånger…Riktigt så jävligt hade han det kanske ändå inte! Men vad ska man säga…vem fan bryr sig…det är ju känslan det handlar om…och den kunde vara nog så sann…Jag vet inte…Det poetiska bildspråket…Energin…Rytmen…Omöjligt att efterhärma! Absolut! Oöversättbart! För fan! Trots C-G Bjurströms ansträngningar!

Det fanns anledningar till svartsynen…Han hade fått sin beskärda del av jävligheter…Han magra på gamla dar! Dom gamla motståndsmännen gav honom ingen ro! När han gav sig ut från villan fick han ta med blodtörstiga hundar för att försvara sig! Hela tre stycken! Var man utpekad som kollaboratör så var man! Begått misstaget att hålla på fel sida! Och bli syndabock! Jo tack! Det var rätt sätt att behandla en av förra århundradets största författare! Riskera att bli sliten i stycken av folkmassorna…hånad av makten…bortglömd…ensam…bara hundarna kvar…Och så kärringen då…En gammal balettdansös…Hon visste väl inte bättre… Men ingen beundran ville han ta emot! Han var ju älskad också! Det får vi inte glömma! Henry Miller! Ginsberg! Burroughs! Ja, tamejfan om inte till och med Sartre, den gamle inrökte cafébesökaren!... Den gamle kommunisten! Till och med han avguda vår författare… Så då kan man förstå… Jag vet inte vad han tyckte om det… Eller vad det spelar för roll… Så var det i alla fall. 1961 somna han in. Det finns ingen anledning att tala mer om den saken…

Mest känd som: en av 1900-talets viktigaste och mest inflytelserika franska författare. Hans mest kända böcker är Resa till nattens ände (Voyage au bout de la nuit, 1932) och Död på krita (Mort à crédit, 1936), som präglas av våldsam pessimism, kolsvart humor och en oefterhärmlig stil.

25. Pierre-Auguste Renoir

"Jag älskar målningar som får mig att vilja promenera omkring inne i dem."

Jag sträcker ut handen och upptäcker att mina fingerspetsar tycks nå in bakom den målade duken. Jag drar ett djupt andetag och tar klivet. Plötsligt befinner jag mig vid Seines stränder. Solljuset faller över kvinnor i vita klänningar som lustfyllt glider fram i sävliga båtar. Upprymda röster och glada skratt hörs bakom mig. En man i hatt utbringar en skål. En kvinna vars kinder skiftar i diverse förtjusande röda färger ler mot mig. Tyg fladdrar stillsamt i luften. God mat förtärs. Lagom mycket alkohol intas. Folk strövar omkring och samtalar om lätta, luftiga ämnen. Än så länge syns inga mörka moln vid horisonten, och just precis nu känns det som om det aldrig skulle göra det.

Det ångestladdade och splittrade draget som ofta finns i stor konst, hittas inte i Pierre-Auguste Renoirs, även om det ständiga resandet och det oändliga antalet parisiska adresser han hann flytta mellan under sin livstid, vittnar om en rastlös person bakom de bekymmersfria verken. Han är den kanske mest älskade av impressionisterna, tack vare att han allt som oftast gör bilder av en varm och vacker lycka, som vi för sällan upplever i det verkliga livet. Den flyktiga njutningen vi kan hitta i en poplåt finns också hos Renoir, med den fördelen att en tavla varar längre än några minuter. Där finns ingen politisk agenda och inga ambitioner att gräva i livets smutsigare sidor. Vinterbilder tilltalade honom inte. För det första är det ju ganska kallt och obehagligt att måla dem. För det andra: varför ska man egentligen avbilda snö och kyla, "detta naturens gissel"? Som han sade själv: "det finns tillräckligt många fula saker i livet". Hans största kärlek i konsthistorien var, föga förvånande, rokokomålare som Fragonard. "Fragonard log och därför har folk sagt att han är en mindre betydelsefull målare. Folk som ler tas inte på allvar" konstaterade han lite bittert. Men Fragonards bilder utspelar sig i en annan värld. De ger uttryck för en omöjlig eskapism, medan Renoirs faktiskt är möjlig. Några få minuter av en bra fest eller middag, kan ju faktiskt kännas ungefär så här. Fast åker folk fortfarande omkring och softar i båtar i Paris? Jag vet inte. Skandalöst nog har jag aldrig varit där, men jag utgår ifrån att det inte är lika bra som det målas upp i Renoirs och andra impressionisters bilder.

Renoir ägnade sina tonår åt att jobba på porslinsföretag och måla solfjädrar, och hans far var skräddare - det är alltså naturligt att han såg sig som en "hantverkare i färger". Följdaktligen såg han händerna som människans viktigaste kroppsdel. En man som förde sina händer på ett sätt som inte tilltalade Renoir, fick svårt att imponera på konstnären. Han kunde urskilja "dumma händer, spirituella händer, kälkborgerliga händer, skökohänder". Även om man brukar se Renoir som impressionist, så var han en mycket självständig konstnär, som var mer intresserad av att göra det han tyckte var kul och att utveckla sitt hantverk, än att utveckla impressionismen, hänga med i konstutvecklingen och andra allvarliga sysslor. Så småningom rörde han sig bort från den impressionistiska stilen. I Paraplyerna kan man se hans tidigare och senare stil sida vid sida i samma målning. I figurerna till höger i bilden ser vi den impressionistiske Renoir, och till vänster den Renoir som senare skulle skapa De badande, inspirerad av konsten i ruinstaden Pompeji. Konstnären stod också för ett gott hantverk i fråga om sina söner. Pierre blev skådespelare, bland annat med en ruskig roll i Marcel Carnés Paradisets barn, och den store Jean Renoir har ni ju nyss läst om. Den senare har också skrivit en kärleksfull och underhållande biografi om sin far.

En annan anledning till Renoirs popularitet är nog att han var så intresserad av människan. Naturen och det spröda ljusspelet i all ära, men det är de muntra herrarna, de förtjusande kvinnorna och den nakna huden med alla dess nyanser, som är Renoirs stora passion. "Om det inte fanns några bröst hade jag inte valt detta yrke." Han älskade det påtagliga, det vi kan smaka på och smeka, vinet och rumporna, solen, vattnet och sällskapslivet - kort sagt: Renoir älskade livet och var det något han älskade mer än livet, så var det att måla av det. Han kunde slänga ihop ganska mediokra målningar, på alldeles för kort tid för att resultatet skulle bli något annat än skissartat, bara för att han plötsligt kände en tvingande lust att måla av någonting vackert. Under sin sista tid, fysiskt nedbruten av reumatism, fortsatte han att måla i sin rullstol med penseln fastbunden vid handen - ingenting skulle få hindra honom från att göra det han älskade mest av allt. Inuti sina tavlor kunde han ju ändå promenera omkring hur mycket han ville.

Mest känd som: en av de allra mest älskade impressionisterna. Sina vackra bilder av det goda livet.

Självporträtt från 1910