7. Arthur Rimbaud

"Förr, om jag minns rätt, var mitt liv en festmåltid där alla hjärtan öppnade sig, där allt vin flödade." Jag minns fortfarande när jag första gången läste den meningen. Jag var arton eller nitton år gammal och hade just upptäckt litteraturen och musikens väldiga kraft; min hunger efter nya genrer, författare, låtar och meningar var därför närmast omättlig. Mitt liv var förstås ganska trist och vardagligt. Jag bodde hemma, var fattig och alla mina romanser utspelade sig tyvärr endast i mitt huvud. Men min längtan hade lett mig till konstens outtömliga skattkista och nu satt jag alltså där, på bussen, med en tunn liten bok av den franske 1800-talspoeten Arthur Rimbaud i händerna. Jag hade lånat den av en kompis som berättade att han nästan alltid bar med sig den vart han än gick, och han hade således läst den massvis med gånger. Redan efter bokens första mening var jag helt fast. Det var något vackert som beskrevs, en oskuldsfull tid, fylld av skratt, hjärtlighet och glömska. Men detta var uppenbarligen "förr", varför den bitterljuva känslan direkt infann sig. Och vad menades med "om jag minns rätt"? Vad hade egentligen hänt som skymt sikten för minnena så mycket, vilket vatten hade runnit under broarna? Nästa mening: "En kväll lät jag Skönheten sitta i mitt knä. Och jag fann henne bitter. Och jag förolämpade henne." Une Saison en Enfer (En tid i helvetet) hade börjat, och jag var redan fullständigt fast i dess hypnotiska grepp.

Min hänförelse hade förstås sina förklaringar. Rimbaud bröt med sin genomträngande diktprosa igenom alla lager av smicker, försköningar och falskhet som särskilt unga ofta känner ett stort äckel inför. En tid i helvetet innebar en svidande vidräkning med kulturen och civilisationen, men också de fåfänga poeter och filosofer som tror sig stå över den. ("Filosofer, ni är en produkt av ert Västerland.") Mest av allt var det dock en uppgörelse med Rimbauds egna demoner, och oavsett vad han såg eller kände så vägrade han att vrida bort huvudet eller vika blicken. Författaren visar efter bara någon sida sin förtvivlan och svartsyn, och jag minns min fascination av den totala skoningslösheten: "Jag avskyr alla yrken. Förmän eller arbetare, alla är de bönder, motbjudande. Handen på pennan är lika mycket värd som handen på plogen." Det är hårda ord, men vem känner inte så ibland? I ett förljuget samhälle fyllt av inställsamma syokonsulenter och politisk korrekthet (eller chosig politisk inkorrekthet) ligger det en befriande kraft i Rimbauds ord. Eftersom man får intrycket av att han är fullständigt sann mot sig själv och läsaren, och eftersom han är minst lika kritisk mot sina egna illusioner som andras, så blir hans ord inte tröttande och osympatiska. Trots all den synd, smuts och förvirring som poeten fritt tar sig an så lyser texten av renhet och klarhet. Ärlighet. Det kan inte vara tal om något poserande, och det förstår man om man känner till hur boken tillkom och vet något om Rimbauds mytomspunna livsöde.

Oscar Wilde bekände en gång för Gide att han inlagt hela sitt geni i sitt liv och bara sin talang i sitt verk. För den som inte har mycket till övers för Rimbauds diktning kan det uttalandet säkert tyckas utomordentligt applicerbart på den franske legenden. Den revolutionära och vilda kraften i hans poesi hade knappast på egen hand räckt för att göra honom till den ungdomens hjältesymbol han kommit att bli. Det är inte nog att vara exceptionellt skicklig på sitt område för att föräras det romantiska skimmer några få utvalda omgärdas av. Che Guevara. Maradona. Rimbaud. Det krävs en sensationell livshistoria, och en sådan hade den unge poeten. Som ung var han en mönsterelev och prisades ofta för sina utmärkta dikter på klassisk vers. Hans mor kunde vara stolt över sin välkammade pojke. Vändningen kom då den femtonårige Arthur fick en ny lärare, som introducerade sin elev för modern litteratur och började föra filosofiska och konstnärliga diskussioner med honom. Förändringen kom snabbt och var genomgripande. Ynglingen rymde hemifrån flera gånger om och begav sig till Paris, ofta till fots, vilket tog en vecka. Eftersom han inte hade några pengar tiggde han sig fram och eftersom han inte hade någonstans att bo sov han utomhus. Från och med nu började Rimbaud leva det liv som skulle bli så berömt. Ett par dikter skickades till den etablerade symbolisten Paul Verlaine, som blev fullständigt exalterad. De två inledde snart ett ytterst destruktivt förhållande, där Verlaine var den hjälplöst förälskade och Rimbaud - som numera mest söp, slogs och skapade skandaler - var den nonchalanta rebellen; hånfull och respektlös. Samtidigt jobbade han med sin poesi. Han skrev dikter som bröt med traditionen och skulle influera framtida poeter. Han skrev också ett brev som innehöll det berömda citatet "Poeten gör sig seende genom en långvarig, alltomfattande och systematisk desorganisering av alla sinnen", och denna misstro mot sunda, "objektiva" sinnesintryck kom att påverka generationer av modernister.

Men det självförbrännande livet gav han inte upp. Verlaine hade stora personliga problem och hans samröre med Rimbaud förvärrade situationen avsevärt. I ett anfall av svartsjuka och förvirring avlossade han tre skott mot sin älskare, varav ett träffade i handleden. Det var efter denna händelse som Rimbaud vände hemåt, fysiskt och psykisk nedbruten av sitt utsvävande liv. Revolten hade varit total, dekadensen ständigt närvarande. Nu var han deprimerade och plågad. På gården fanns det ett uthus och där stängde nittonåringen in sig hela sommaren. Hjälplösa familjemedlemmar hörde sin sons kamp. Skrik och gråt blandades med hånskratt och vredesutbrott. Det var här, under denna sommar, som han skrev klart En tid i helvetet.

Boken slutar relativt ljust. Rimbaud har återvänt från avgrunden och är visserligen ganska mörbultad, men ändå renad. Efter alla våldsamma inre uppgörelser tycks ett visst lugn ha infunnit sig. "För jag kan säga att segern har vunnits: jag skär inte längre tänder, strupen brinner inte som eld, andedräkten stinker mindre. Alla motbjudande minnen bleknar." Litteraturen är han dock klar med, vilket framgår av de sista sidorna, och till skillnad från uppmärksamhetssökande popartister menade Rimbaud allvar. Några enstaka dikter följde men inom ett par år hade han helt slutat med konstnärligt skrivande. Arthur Rimbaud var då 21 år gammal. Han gav sig ut i världen och flyttade runt utan att rota sig någonstans. Slutligen hamnade han i Harar i Etiopien, där han livnärde sig som handelsman. Han motionerade mycket och drack varken alkohol eller kaffe. Samtidigt började hans litterära rykte växa i hemlandet, men då franska besökare frågade om hans gamla poetiska bedrifter möttes de av korta och ointresserade svar. Rimbaud dog 37 år gammal i sviterna av en amputation.

När jag för några dar sen slog mig ner på ett café för att återläsa En tid i helvetet var jag beredd på att inte gilla den lika mycket längre. Rimbaud är väl trots allt en ungdomens poet! Men kanske är det egentligen tvärtom, att det är när vi blivit något äldre (jag är förvisso fortfarande en ungdom i de flestas ögon) som vi behöver få vår liknöjdhet örfilad. Rimbaud uppmanar oss inte till någonting, men hans poetiska kraft och personliga kamp påminner läsarna om att livet kan innehålla starkare kryddor än de vi är vana vid. Jag blickar upp från boken och ser slappa cafébesökare pilla förstrött på sin I-phones. Jag känner en glöd väckas till liv inombords. Kanske är det dags att slänga bort den där jävla café latten nu.

Mest känd som: ett mytomspunnet poetgeni, vars liv och verk fängslar generation efter generation.

8. Paul Cézanne

Picasso målade Guernica, en fruktansvärd och fantastisk skildring av en stad som drabbats av krigets fasor. Leonardo da Vinci skildrade i ett av hans mest berömda verk Jesus legendariska sista måltid, en av vår historias allra mest ödesmättade stunder. Vi har sett Napoleons ståtlighet, oerhörda skräckvisioner och storslagna romantiska landskap. Paul Cézanne, denne konsthistoriens legendariske jätte, målade framförallt ett berg. Det tyckte han var kul. Inte en gång, inte två. Ungefär trettio gånger. Men det var olika berg varje gång! Nej, jag skojade bara. Det är samma Mont Sainte-Victoire vi ser i varje bild. Sedan målade han också rätt många stilleben. Ni vet, lite frukter som ligger i en skål. Ibland finns där också någon blomvas. Gick det riktigt vilt till kanske han målade ett porträtt av en okänd pojke.

Som ni säkert förstår ligger denne konstnärs storhet inte i vad han målade utan hur han målade det. Inspiration hämtades tidigt från impressionismen: de vardagliga motiven, den ljusa paletten och de brutna penseldragen har han att tacka sina cafébesökande läromästare för, men Cézannes revolutionära vision ledde honom snart till helt andra ställen. Den lustige lille kufen ville av impressionismen göra "something solid and durable, like the art of the museums." Hur göra detta? Jo, genom att låta formerna, som i det närmaste helt upplösts av impressionisterna, få spela huvudrollen igen. Denna gång mer än nånsin tidigare. Det handlade inte längre om att fånga ett ögonblick i tiden; något övergående, spontant och sporadiskt. Cézanne tittade på naturen, registrerade vad han såg, men var inte likt sina föregångare snabb med att hafsa ner synintrycken på duken. Han såg istället sin konst som "a construction after nature", vilket innebar att han utgick från naturens beståndsdelar men sedan använde sitt intellekt och sin fantasi för att sätta ihop allting till en konstnärlig enhet. Han verkar ha haft ungefär samma inställning till sitt konstskapande som senare Bresson hade till sitt filmskapande.

En riktig formalist alltså! Gud vad tråkigt. Men låt oss betrakta ett av hans verk, exempelvis Jas de Bouffan. Motivet är enkelt. Vi ser ett hus med några tillbyggnader framför en kulle. Ändå finns det en tydlig spänning i bilden. Någon har till och med fått känslan av att det här utspelar sig en melodramatisk scen hämtad ur en Dostojevskijroman, och visst kan man känna febrigheten och stämningen, visst känns det som att något pågår, något är på väg att hända, man blir nästan yr... Varifrån kommer då all denna dramatik? Motivet är som sagt enkelt och själva målartekniken är inte direkt van Gogh-expressiv. Nej, dessa känslor härrör ur bildens struktur, det organisatoriska, det plastiska, själva formerna. Det finns en stark gravitation mellan elementen i bilden som skapar dynamik och spänning. Än så länge håller allting ihop väl, men hur länge? Ju mer jag tittar på bilden desto mer dramatisk känns den. Jag sugs in, blir nästan snurrig, det känns som att allt kan krackelera när som helst, ändå är den cirkulära rörelsen i bilden så stark att jag hoppas att den ska kunna stå emot de krafter som rör sig i alla möjliga andra riktningar... men den dubbla känslan av ordning och kaos är outhärdlig... fast också fascinerande... men vad säger jag... jag behöver luft, avspänning, kan någon då äntligen tala ut, vad är det egentligen som händer... Dramatik och Dostojevskij? Jodå. Cézanne en tråkig formalist? Knappast.

Denna dynamik och instabilitet ser vi också prov på i hans välkomponerade stilleben. Även här lutar saker på ett vagt oroväckande sätt, och man får känslan av att allting håller på att falla sönder, om det inte redan har gjort det. Vi ser tingen från alla möjliga håll och något slags normalt perspektiv är det knappast fråga om. Och ändå, ändå, upplever jag det som en underbart fast, uttänkt och banne mig rentav harmonisk komposition. Det är en bild av ett bord med äpplen, kex och en vinflaska, men mest av allt är det en målning skapad av former och färger. Cézanne sa att ett konstverk är "någonting annat än verkligheten", och ingen konstnär före honom gjorde detta faktum så fascinerande tydligt. En titt på det där älskade berget kan ytterligare bevisa den saken. Färgerna i tavlan skapar ett atmosfäriskt perspektiv och inkluderandet av ett stort träd i förgrunden bidrar till djupkänslan då det kontrasterar mot berget långt därborta i bakgrunden. Alltså: vi får en tredimensionell effekt. Men! Trädets grenar följer bergets konturer och drar på så sätt fram dess topp till förgrunden. De blå och rosa färgerna som dominerar berget och himlen återkommer också så smått i förgrundens dal - också det motverkar en tredimensionell upplevelse. Dessutom har vi de grova penseldragen som tydligt vill säga oss att det minsann är en målning det här, och såna vet vi ju alla återfinns på tvådimensionella ytor. Alltså: vi får en tvådimensionell effekt. Så fort vi ser djup slås vi av plattheten, så fort vi ser platthet slås vi av djupet... tittar vi på en vy över en dal och ett berg eller tittar vi på en målning? Detta fokus på materialet och formen, detta erkännande av målningen som en målning, ledde raka vägen till modernistiska riktningar som kubismen. Jag vet att jag har sagt om flera konstnärer att de varit viktiga för modernismen, men ingen av dem var så viktiga som Cézanne. Han var viktigare än Manet, Gauguin, Courbet, ja hela jävla gänget. Eller som Picasso och Matisse ska ha sagt: "He's the father of us all."

Så de andra konstnärerna kan behålla sina dramatiska motiv och yviga gester. Paul Cézanne har fått mig oupphörligt fascinerad av en korg äpplen. Gott så.

Mest känd som: den störste postimpressionisten av dem alla. Den stora länken mellan impressionismen och kubismen. Fokuserade på konstverkets formmässiga kvaliteter, som en bildarkitekt. Gillade ett berg som fanns nära hans hem.

9. Simone de Beauvoir

Igår skrev jag om Jean-Paul Sartres syn på kärleken som omöjlig, i och med att den både vill äga ett objekt, samtidigt som detta objekt ska vara en levande människa. Att något så viktigt som kärleken skulle vara omöjligt känns spontant ganska jobbigt. Någon borde ha kommit på en lösning tycker man. Enligt Sartres livspartner Simone de Beauvoir har en sådan lösning faktiskt också funnits tillgänglig för oss män. Lösningen är ingenting annat än Kvinnan: ”hon är det önskade mellanledet mellan den för mannen främmande naturen och medmänniskan som är alltför identisk med honom.” Om vi får tro Bibeln så var det Gud som kom på saken när han skapade Eva i syftet att bota Adams ensamhet. Sedan dess har religion, kultur och samhälle anvisat en märklig och begränsad plats åt vad som i Beauvoirs storverk kallas för ”det andra könet”.

Det andra könet, utgiven 1949, är sannerligen ett massivt verk. Psykoanalys, filosofi, litteraturkritik, naturvetenskap och en mängd andra aspekter på kvinnans situation undersöks över bortåt niohundra sidor. Titeln anspelar på förhållandet att kvinnan genom historien har setts som något avvikande från det neutrala. Hon har reducerats till att vara ”den Andra” i relation till mannen. Ett väldigt tydligt exempel är att det franska ordet homme betyder både ”man” och ”människa”. Kvinnan och det kvinnliga blir till ett undantag, en mystisk motprincip till det manliga och självklara. Vad är då en kvinna? Det är denna fråga som Beauvoir vill besvara och bara att hon kan ställa frågan visar på en skillnad mellan könen: ”En man skulle inte komma på tanken att skriva en bok om den specifika situation som mänsklighetens hanar innehar /…/ En man börjar aldrig med att placera sig som individ av ett visst kön, att han är man är en självklarhet.” En nyckel till hennes svar på frågan är följande ledord, som påminner om Sartres syn på människan: ”Man föds inte till kvinna, man blir det.” En människa är inget föremål. Vilken funktion vi har utvecklas efter att vi har kommit till världen. Detta gäller även kvinnan. Bara denna tanke har naturligtvis blivit oerhört inflytelserik och framstår i dagens Sverige på vissa håll som en grundsats omöjlig att kritisera.

Precis som andra franska existensfilosofer skriver Beauvoir i grund och botten om mänsklig frihet. Det är ganska viktigt att komma ihåg, eftersom det är så lätt att säga saker som: ”Jo, jo, visst är kvinnan inte riktigt lika fri som mannen, men tillvaron som hemmafru är ju lyckligare än den som yrkesarbetande.” Men det handlar inte om ”lycka”. Det handlar om friheten att få utvecklas och forma sig själv på sina egna villkor, att mitt val ska vara mitt val och att jag själv ska kunna göra min lycka. Beauvoir vill visa att historiskt har kvinnan haft mycket svårare att utnyttja den frihet som det är vårt mänskliga ansvar att använda och som ju är en av de saker som enligt existentialisterna särskiljer människan från döda objekt. ”Att objektifiera kvinnan” är ett uttryck folk använder nu och då, ofta som en diffus anklagelse. Hos Beauvoir får uttrycket som synes en tydlig innebörd. En ofri människa är en objektifierad människa.

Varför har då kvinnan så långt vi kan se tillbaka genom historien varit fast i denna snara? Varför har hon inte slitit den av sig? Kvinnan kan till viss del jämföras med andra förtryckta grupper, såsom kolonialiserade folk och vissa etniska minoriteter, men med en del tydliga skillnader. Det är över huvud taget svårt att se kvinnor som en ”grupp”, de utgör ju trots allt hälften av jordens befolkning. Till skillnad från de flesta andra förtryckta grupper är hon inte i minoritet. I detta menar Beauvoir att hon delvis kan liknas vid proletärerna. När det gäller samhällsklasserna tycks det dock alltid gå att peka på en historisk och ekonomisk utveckling som förklarar deras uppkomst, medan kvinnans situation framstår som något evigt snarare än något historiskt. Detta gör att förtrycket av henne är mer komplext och vittomfattande än något annat förtryck. Som Beauvoir påpekar är också bandet så pass starkt mellan män och kvinnor att situationen blir unik. Olika folkslag krigar mot varandra, rasister vill inte vara i närheten av folk med annan hudfärg och de allra argaste arbetarna skulle inte ha något emot att se chefen dingla i lyktstolpen – men hur många kvinnohatare och manshatare det än existerar tycks det vara försvinnande få som skulle kunna tänka sig en tillvaro utan det andra könet. Någon slags samexistens tycks fullständigt självklar och nödvändig. Beauvoir tror att könens skilda roller har sprungit ur kvinnans roll som barnaföderska, att jämföra med den manlige jägaren. Passiv reproduktion stod i mänsklighetens gryning mot aktiv produktion och detta mönster har sedan bestått i olika former. Det ena könet är fritt att göra upptäckter, åka på äventyrliga resor, ge sig ut i krig och göra karriär, medan det andra är bundet vid en biologisk funktion. Den ene definierar livet och utforskar dess möjligheter, medan den andra får nöja sig med att skapa det. Beauvoir konstaterar, kort och gott, att ”hela kvinnornas historia har skapats av männen”. Genom mänsklighetens historia är det allt som oftast det manliga ögat och de manliga önskemålen som fått bestämma hur kvinnan ska vara och vilken plats hon ska ta i samhället.

Beauvoir beskriver ingående och ofta övertygande hur ovanstående utveckling har sett ut, men också hur den upplevts av kvinnorna själva och de uttryck denna ordning kan ta sig i ett kvinnligt liv. Många av de saker hon tog upp har idag blivit ideologiskt allmängods och Det andra könet kallas ofta för ”feminismens Bibel”. När boken gavs ut för sextio år sedan blev den däremot av många betraktad som skandalös. Författarinnan var inte rädd för att i sin grundliga genomgång även ta upp tabubelagda områden som kvinnlig sexualitet och homosexualitet. Hon försvarade också kvinnans rätt till abort, vilket var kontroversiellt i hennes samtid, men också ett viktigt ställningstagande då otaliga kvinnor dog i misslyckade, illegala aborter. Det måste ha krävts en enastående styrka för att på ett så både skoningslöst och sansat sätt studera och kritisera ett maktförhållande som så genomgående präglade samhället.

Hur ska då kvinnan kunna ta kampen för en bättre tillvaro, när en hel världshistoria tycks tala emot henne? Radikala förändringar i kvinnans livsvillkor hade visserligen skett under ganska kort tid när Beauvoir skrev sin bok, men fortfarande tycktes det vara ett uppenbart faktum att hon levde i en manlig värld. Uråldriga mönster bryts inte så lätt. Lösningen är att kvinnan får delta i ett aktivt, yrkesarbetande liv, där hon inte behöver vara beroende av en man och där hon kan uppnå en sann självständighet. I grund och botten är det så klart ingen fullständig lösning – hon kommer fortfarande att få kämpa på andra och sämre villkor än mannen, fram tills det att samhället behandlar män och kvinnor med samma respekt och uppmuntran ända från uppväxtåren. Kanske är det då, när självständiga individer möter varandra på lika villkor, utan att sikten skyms av påtvingade myter och maktförhållanden, som vi alla fullt ut kommer att kunna njuta av kärlekens, erotikens och det fria livets fröjder.

Mest känd som: författare och filosof som blev portalfigur för den moderna feminismens utveckling. Förutom Det andra könet, också känd för romaner som Mandarinerna från 1954, där efterkrigstidens krets av franska existentialister skildras.

Fotografi av Henri Cartier-Bresson.

10. Jean-Paul Sartre

”TISDAG: Ingenting. Existerat.” (ur Äcklet)

Det finns anledningar till att Jean-Paul Sartre är 1900-talets mest berömde filosof. ”Hög igenkänningsfaktor” skulle jag säga är en av dem. Vem skulle inte kunna kopiera Antoine Roquentins anteckning ovan, rakt av till sin egen dagbok, de allra flesta av dessa förbannade tisdagar som fyller livet till bredden. Vad har jag egentligen gjort idag? I vilket syfte? Har jag verkligen tyckt om det? Vad är poängen med all denna existens? Det är något sjukt, nästan äckligt, med upplevelsen att finnas till! Vi märker det oftast inte, eftersom vi har fabricerade lagar, konventioner och mål som vi kan hålla oss till. När man tänker på det är dock ”varat” en oerhörd tyngd att bära. Varför ska man då tänka på en så jobbig sak? Är det kanske inte att tänka snäppet för mycket? Möjligtvis är det så att det helt enkelt inte går att låta bli. Helt plötsligt känns tillvaron främmande och absurd. Det är detta som händer Antoine Roquentin – huvudpersonen i Sartres roman Äcklet.

Boken beskriver den känsla som jag tror Stig Larsson var ute efter med uttrycket ”ett berg av liv” i Autisterna. Eller Charles Baudelaire när han kallade människorna för ”en oas av skräck i ledans ökensand”. Så här kan det till exempel låta:

Men nu är det så att inget nödvändigt vara kan förklara existensen: kontingensen är inte ett bedrägligt sken, en synvilla, som man kan skingra, den är det absoluta och följaktligen den fullkomliga orsakslösheten. Allting är orsakslöst, den här parken, den här staden och jag själv. När det inträffar att man inser detta, får man kväljningar och allting börjar gunga […]

Kanske finns det också moraliska anledningar till att fundera över existensen. Som människor har vi nämligen, enligt Sartre, en unik plats i tillvaron. Döda föremål omkring oss har sina givna funktioner och egenskaper som vi gett dem. Vi bestämmer att det där är en kniv, och så kan vi sedan tillverka knivar på löpande band efter den abstrakta idé om föremålet vi har i huvudet. På det sättet är tillvaron som kniv väldigt enkel. Man är en kniv och sen är det inte mer med det liksom. Jobbigare är det för oss människor. Vi är nämligen helt fria att bestämma själva vilka vi ska vara. Vi definierar oss själva via våra handlingar. Det går såklart att fly från sitt ansvar och följa en viss uppsättning regler, eller en viss persons order, eller att säga ”såhär har vi alltid gjort i min familj”. Man kan tro på Gud.

Men om Gud inte existerar, om gudstron känns orimlig, som den uppenbarligen gör för många av dagens människor? Då ligger hela ansvaret på den enskilde individen, menar Sartre. Det är du som väljer vilket moralsystem du ska handla efter, vem du tar order ifrån eller om du ska upprätthålla eller förkasta en gammal familjetradition. Att tro något annat är att lura sig själv, ja, det är rentav att låta sig förvandlas till ett objekt. Lite drastiskt menar Sartre till och med att kärleken är omöjlig, eftersom en kär person både vill äga sin älskade och att denne älskade ska vara en människa och inte ett ting. Det låter ju ganska förfärligt, men säkerligen obehagligt bekant för ett flertal av oss.

Det som gör Sartre så berömd och populär beror alltså i hög grad på att mycket i hans filosofi handlar om livet och kan förstås av de flesta. Han har varit mycket noga med att föra ut sina tankar till massorna via romaner, dramer och naturligtvis genom att vara en mediepersonlighet av gigantiska mått. Bilden av Sartre är för många bilden av Den Intellektuelle. Han är fransman, sitter på caféer, uttalar sig om allt, är glad i provokationer och lever som han lär. Vad gäller hans filosofi är så klart det mesta hämtat från filosofer som Husserl, Heidegger och Kierkegaard... men vem orkar läsa Heidegger? Att ta offentlig ställning i brännheta, samtida frågor såg Sartre som sin plikt. Det verkade också vara ett sätt att se livsvillkoren i vitögat, att undvika frestelsen att gömma sig från ansvaret och den totala friheten: ”Aldrig har vi varit mer fria än under den tyska ockupationen”, menade han. För medlemmarna i motståndsrörelsen var döden ett ständigt närvarande hot och ett ord från deras sida kunde skicka ett otal andra människor i döden. Individens ansvar framträdde på ett våldsamt tydligt sätt. Den situation som till det yttre var oerhört ofri, var enligt Sartre i själva verket just det som krävdes för att individens frihet och makt att påverka, och det tunga ansvar som i och med detta läggs på var och en, skulle bli synligt. Ibland måste saker och ting ställas på sin spets för att vi ska bli medvetna om vilka vi är och vad vi kan uträtta. Efter andra världskriget skulle Sartre bland annat bli känd för sina protester mot Vietnamkriget och Frankrikes kolonialisering av Algeriet.

Läser man böcker som Äcklet eller Främlingen kan existentialisterna verka pessimistiska till sin natur, men existentialismen är enligt Sartre i grund och botten optimistisk, eftersom den beväpnar individen med frihet och kraft att förändra – både sitt eget liv och världen. Existentialismen ger människan värdighet. I slutet av Äcklet anar Roquentin en räddning. Det är möjligt att forma sig själv till något annat än ett existerande, överflödigt ting; men det är du själv som måste handla. Sympatiskt nog är det en enkel jazzmelodi som ger honom denna insikt. Det finns ett alternativ - både till slappt accepterade vanor och regler, och till Roquentins förlamande livsångest.

Mest känd som: 1900-talets kanske mest berömde filosof. Även författare och dramatiker. Förknippas främst med den existentialism som var modefilosofi på 50-talet.

11. Henri Matisse

Collioure är en stad i den franska regionen Languedoc-Roussillon, där Pyrenéerna kastar sig ner mot Medelhavet. Staden blev i början av 1900-talet ett populärt resmål för konstnärer, som i det varma och klara ljuset i Collioure hittade något annat än Paris smutsgråa skyar och den franska landsbygdens dammfyllda himmel. André Derain var här. Picasso var här. Och Henri Matisse var här. När Matisse anlände till Collioure sommaren 1905 var han inställd på att försöka kombinera två målningstekniker han beundrade: den lugna och balanserade neoimpressionismen, och Van Gogh vilda penseldrag. Resultatet? Några målningar av segelbåtar som stillsamt guppar i Collioures hamn. Fina. Ganska tråkiga. Men utflykten resulterade också i Le bonheur de vivre, en hyllning till livet och kärleken, och en av 1900-talets bästa målningar.

Det finns en uppfattning att bra konst måste vara dubbeltydig. Ingen glädje utan aids, ingen olycka utan åtminstone någonting, en såphal planka eller vadsomhelst, att klamra sig fast vid när vågorna krossar allt i sin väg. Konstverk som uttrycker en enda känsla anses ofta vara alldeles för simpla. Livet erbjuder å sin sida inte många ögonblick av rena oblandade känslor. Det skulle vara när man är liten och tror att det finns ett monster under sängen, eller åsynen av lärarinnans bröst som stramar under tröjan. Allt annat är ett kaos av motstridiga känslor. Men konsten måste inte efterlikna livet. Den kan också beskriva de ouppnåeliga platser som ger skimmer åt våra drömmar, där smolken aldrig lägger sig som tunna flarn på bägarens glasrand.

Le bonheur de vivre är en sådan målning. Här finns ingenting annat än oförställd glädje: från paret till höger, som smälter samman i en omfamning, till träden som smeker himlen som rodnar i rosa, till de sex dansande personerna i målningens mittpunkt. De nakna kropparna i målningens framkant slingrar sig som damerna i en av Ingres odalisker. Färgerna är varma och bjuder en att kasta av sig sina kläder, ta några steg i det gröna och lila gräset, och låta sig berusas av färgerna och musiken. I verkligheten är livet för de flesta mer som en Bergmanfilm eller en bok av Houellebecq. Oförsonlig tristess. Missförstånd. Besvikelser. Men det är såhär vi vill att livet ska vara! Matisse skulle återkomma till de dansande personerna i ytterligare några målningar, men det är här, i den här omgivningen, som de kommer till sin fulla rätt. De firar ungdomen! Oskulden! Kärleken! Allt det där som Martin tycker om att prata om.

Till skillnad från en annan av oskuldens apologeter kan man enkelt placera in Matisse i konsthistorien. Från Cézanne fick han sina tidigaste impulser, men redan i ett tidigt stilleben kan man se hans dragning mot rena färger. En annan tidig målning visar influenser från Signac och neoimpressionismen. Några år in på 1900-talet började det runt Matisse och Derain samlas en grupp yngre adepter. Mellan de båda konstnärerna rådde vänskaplig konkurrens. Konstkritikern Louis Vauxcelles var dock inte särskilt imponerad och beskrev en av gruppens utställningar 1905 med orden "Donatello au milieu des fauves" ("Donatello bland odjuren"), som refererade till en byst av Donatello som stod i samma rum som deras tavlor. Beteckningen "fauvism" bet sig kvar. Kanske med undantag av Van Gogh och Gauguin var fauvisterna de första i konsthistorien som frigjorde färgen från en rent dekorativ funktion. En av de tavlor som Vauxcelles reagerade på var Matisses Woman with a hat, föreställandes Matisses fru Amélie. Det är ett fantastiskt porträtt. Färgstänk i gult och blått, grönt och violett, omger kvinnan som nonchalant vänder sig om mot betraktaren. Inga klara konturer. Färger som inte håller sig på sin plats. Det är klart att folk blev upprörda! Färgerna används inte här för att beskriva en objektiv verklighet, utan för att framkalla en känsla eller stämning.

Fauvismen var ingen egentlig rörelse. Det skrevs inga manifest. Det som förenade fauvisterna var ett intresse för färgens roll som expressivt uttrycksmedel. På så vis hade fauvismen spelat ut sin roll 1906. Men det berörde inte Matisse, som efter att ha utstått dålig kritik i ett par år, var en konstnär på uppgång. De närmsta åren skapade han sina mest kända målningar: Nu Bleu från 1907, som föreställer en muskulös naken kvinna, och La desserte rouge från 1908, som ursprungligen gick i blått. Matisse ombestämde sig emellertid och målade över den blåa färgen med ett tjockt lager röd färg. Målningen har inget centralperspektiv och föreställer ett bord med frukter, ett fönster och en kvinna med en karaff i handen. Avsaknaden av djup understryks av stora arabeskmönster. Allting sker på samma plan, och allting står still, liksom stelnat i tiden. Matisse fortsatte att rita. Efter en hälsonedgång och en operation 1941 började han använda rullstol. Bland det sista han gjorde var en serie blåa nakna kvinnor, som antingen satt eller stod upp. Verken avslöjar den grånande konstnärens fortfarande levande intresse för färger och de kvinnliga formerna.

Det finns vissa ansatser hos Van Gogh och hos neoimpressionisterna att frigöra färgen från att enbart återge verkligheten. Men det var först med Matisse och fauvisterna som färgerna exploderade i vanvett och i kärlek. Annars finns det inte mycket samhällsomstörtande i Matisses konst. Att stå framför en av hans tavlor är som att sjunka ner i "en bra fåtölj i vilken man kan vila från kroppslig trötthet", för att använda konstnärens egna ord. Men strunta i fåtöljen! Känn gräset mellan tårna! Spela på en flöjt! Dansa i en ring! Snart är det sommar, och än en gång blir livet bra.

Mest känd som: en av fauvismens grundare och galjonsfigurer.

Fotografi av Henri Cartier-Bresson.