67. Molière

Komedi är en svår genre. Det som var roligt ett visst årtionde är stendött tio år senare och det som spanjorer skrattar åt är ingenting som vi civiliserade tycker är roligt över huvud taget. Det är inte bara snobberi som gör att kultureliten håller Sofokles högre än Aristofanes, väljer Marlon Brando före Jim Carrey och gillar Bergmans dramer mer än hans komedier. Komik går ut på att vara rolig, att få folk att skratta. När skrattet har tystnat finns det sällan något som dröjer sig kvar. Den komik med störst överlevnadspotential är den som, förutom att vara rolig, också har andra bottnar. Torsk på Tallinn hade inte blivit en svensk klassiker om den bara byggde på aktörernas roliga dialekter, miner och utspel. Nu är det istället en smärtsam film om ensamhet, skildrad på ett hejdlöst roligt sätt. Humor används ofta för att bearbeta jobbiga ämnen men den kan också fungera mycket bra som ett verktyg för att leverera kritik: mot samhällsklasser, mot sociala orättvisor, mot allmänt hyckleri. Fråga bara Lenny Bruce. Fråga Molière.

Molière (1622 - 1673) är en av världshistoriens allra största komediförfattare inom dramatiken. Han föddes som Jean-Baptiste Pouqelin i en välbärgad borgarfamilj men valde att vända sin sociala status ryggen och satsa på teateryrket, där han var verksam både som pjäsförfattare och skådespelare. Man kan tycka att det krävs lite stake för att våga satsa på skådespelaryrket också idag, men det är ingenting mot den viljestyrka som krävdes av en person från de högre samhällsklasserna i Frankrike under den här tiden. Skådespelare hade mycket låg status: de fick som exempel inte begravas i vigd jord. Det sägs också att Moliére valde att byta namn för att fadern skulle slippa skammen att ha en skådespelare i familjen. Man kan tänka sig hur det skulle ha låtit när föräldrarna bjöd hem gäster: "Pouqelin.... hm, Poueqelin... herregud, du är väl inte släkt med han skådespelaren?!" Moliére hade i början svårt att lyckas, han drogs bland annat med skulder som skulle leda till ett kort fängelsebesök. Hans inlåsta tid (inte längre än tjugofyra timmar) är värd att nämna eftersom den kan ha orsakat den tuberkulos som nästan trettio år senare skulle leda till hans död. Moliére släpptes, försökte reda ut sin skulder och kämpade på bäst han kunde.

Under Ludvig XIV:s tid ändrades klimatet för författarna. Enväldet som rådde innebar att konstnärerna var beroende av kungamaktens välvilja om de skulle ha någon professionell framtid över huvud taget. Denna omständighet fick säkert mängder med författare att förbanna sin härskare, men för Molière blev det hans lycka. Solkungen uttryckte sitt gillande och gav honom stöd och beskydd. Man kan lätt tro att kungamakten skulle föra med sig en begränsande inverkan på författarens verk men så blev det inte riktigt. Visst, han fick naturligtvis passa sig för att kritisera hovet, men han hade samtidigt ett mäktigt skydd mot arga borgare, jansenister, konservativa författare och andra som inte gillade Molière träffsäkra satir. För var det någonting han gjorde, så var det att driva med folk. Naiva flickor, falska präster, giriga borgare, lättsinniga njutningsmänniskor, stolta vetenskapsmän - väldigt få gick säkra när Molière satte pennan mot papperet. Att snytingarna levererades med hjälp av humor var kanske det värsta av allt; det är en sak att bli kritiserad, en helt annan att dessutom bli skrattad åt! Flera av hans pjäser skapade debatt, inte minst den skandalösa Tartuffe, kanske den mest kända av Molières pjäser. I vanlig ordning är det flera typer av människor som får en släng av sleven, men den skarpaste kritiken är riktad mot hycklande religiösa män: En "gudfruktig" lurendrejare försöker snuva en familj på pengar med hjälp av spelad fromhet. (Den som har sett filmklassikern Trasdockan vet precis vilken typ av person det rör sig kring.) Pjäsen blev efter kyrkliga påtryckningar förbjuden av kungen, som själv egentligen inte ville se den stoppad.

Den sjuttonde februari år 1673 började som en vanlig dag på jobbet för Molière. Han spelade en hypokondriker i sin egen pjäs Le Malade imaginaire (Den inbillade sjuke) och fick plötsligt kraftiga hostattacker. Det är lätt att föreställa sig hur imponerad publiken måste ha blivit av detta bravadnummer. Problemet var att Molières sjukdom inte var inbillad och efter att trots allt ha slutfört kvällens uppträdande så drabbades han av en allvarlig kollaps. Några timmar senare dog han.

Molière utövade stort inflytande på dramatiker i hela Europa under nästkommande århundrade och är en av få 1600-talsförfattare som fortfarande läses idag. Man vrider sig inte av skratt när man läser Molière, men de elaka porträtten av olika karaktärstyper och den skarpa satiren fortsätter att intressera - men också underhålla - alla som tar sig tid att bekanta sig med hans bitska mästerstycken.

Mest känd som: den mest kände av franskklassicisterna och en av västerlandets största dramatiker inom komedigenren över huvud taget.

68. François Toussaint l'Ouverture

På en vindpinad slätt några kilometer från Jamestown på Sankta Helena ligger Longwood House, där Napoleon spenderade sina sista år i livet. Salta havsvindar som slickar husfasaden, återkommande läkarbesök, ett vidsträckt hav, ihärdiga och nästan desperata försök att än en gång bli delaktig i världspolitiken, vågor som slår mot stranden, minnen. Påmind om upprorsmakaren l'Ouverture lär Napoleon ha svarat: "Vad skulle döden för en eländig neger betyda för mig?"

Pierre François Marie Dominique Toussaint de Bréda l'Ouverture, mer känd under namnet François Toussaint l'Ouverture, i fortsättningen bara l'Ouverture, var en fransk-haitisk frihetskämpe som ledde två slavuppror, slogs mot Napoleon, besegrade tre kolonialmakter, och ledde Haiti till befrielse från Frankrike, innan Napoleon lät honom dö, ensam och utmärglad i Fort de Joux, som ligger på en klippa i Jurabergen, ett bergsmassiv mellan Frankrike och Schweiz. l'Ouverture ville, kan man säga, förstöra för alla andra på den här listan.

l'Ouverture föddes som slav på en plantage på Haiti, som på den här tiden var en fransk koloni vid namn Saint-Dominique. l'Ouverture hade en tolerant ägare, och han fick möjlighet att läsa franska upplysningstänkare. När den franska revolutionens svallvågor nådde Haiti restes krav på att slavarna skulle befrias. De franska revolutionsmännen deklarerade att alla män var fria och hade samma rättigheter. De vågade inte avskaffa slaveriet, men de ville i alla fall låta Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter, som nationalförsamlingen hade antagit 1789, gälla för alla män, även för de som hade oturen att vara slavar. Det var ungefär som att säga till en man som oskyldigt anklagad har hängts upp och ner i ett träd, att han har samma rättigheter som alla andra män, men att de som har hängt upp honom får gå fria och att han får ta sig ner bäst han kan. Slavägarna blev ändå upprörda över förslaget och det drogs tillbaka. Det blev mindre intressant att försvara alla mäns frihet när man motarbetades av ekonomiskt starka plantageägare. Det var ju trots allt bara svarta människor det handlade om. Man får förmoda att slagordet om alla mäns frihet omedvetet förändrades till det mer modernt klingande: alla män är fria, men vissa män är lite friare än andra. Som det ibland går när radikala frihetskrav möter en ekonomisk verklighet så var det kraven som fick ändra på sig. Invånarna med l'Ouverture i spetsen såg naturligtvis det här som ett svek mot den franska upplysningens ideal, och 1791 bröt ett slavuppror ut på Haiti.

1794 kom jakobinerna och Robespierre till makten. Jakobinerna institutionaliserade terrorn i Frankrike, men de var samtidigt revolutionära idealister och avskaffade slaveriet i kolonierna. l'Ouverture erbjöd Frankrike sina tjänster och besegrade engelsmännen och spanjorerna i flera slag - han var en briljant härförare. Folket i Frankrike tröttnade emellertid snart på jakobinernas terrorregim och Robespierre släpades till giljotinen. Napoleon ville, när han kom till makten, återinföra slaveriet på Haiti, vilket orsakade ännu ett slavuppror. Napoleon skickade trupper för att slå ner upproret, men utan framgång. 1802 undertecknades ett fredsavtal mellan l'Ouverture och fransmännen som gick ut på att slaveriet inte skulle fortsätta under förutsättning att han drog sig tillbaka från politiken.

Några månader senare bjöd fransmännen in l'Ouverture för förhandling, med vackra garantier om att han inte skulle komma till skada. Men på Napoleons order tillfångatogs l'Ouverture och han sattes på ett skepp till Frankrike. Han slängdes in i Fort de Joux, där han i princip lämnades att dö av vanvård, kyla och svält. På resan till fortet lär han ha varnat sina tillfångatagare: "Ni har bara skurit av stammen på frihetens träd, det kommer att växa upp igen från rötterna, för de är många och de går djupt." Kampen för självständighet fortsatte på Haiti; andra tidigare slavar axlade l'Ouvertures roll. Det tog några månader, sedan insåg Napoleon att Haiti inte var mödan värd. Han övergav den tidigare kolonin och Haiti utropade sin självständighet den 1 januari 1804.

Å ena sidan Napoleon, där han i all bitterhet vandrar omkring på Sankta Helena, oförmögen att gripa in i världspolitiken; å andra sidan l'Ouverture, där han hostar blod på cellens stengolv, men ändå hoppfull om Haitis framtid. Två bilder som var för sig skildrar de två fiendernas sista dagar i livet, känslan de säkert delade av att ha missgynnats av ett grymt öde, i fångenskap, långt ifrån hemlandet och händelsernas centrum. Två bilder som också påminner oss om att världens frihet, som vi ofta tar för given, vilar på en bräcklig grund. Bilden av l'Ouvertures sista ögonblick åtföljs av Victor Hugos ord i sin långa Satansdikt, att en fransk fängelsehåla även är ett världens fängelse. Där hoppet om frihet kan låsas in, men aldrig hejdas.

Mest känd som: slaven som vann över Napoleon.

69. Pierre Bourdieu

De franska filosofer som på 1700-talet skrev om smak var medvetna om att ordet kan användas både för konst och mat, och flera av dem jämförde upplevelsen av en målning med upplevelsen av en gryträtt. Smak heter nämligen goût på franska, och ragu heter ragoût. Det var säkert många som fnissade över den fyndiga ordleken. Men hur kan det egentligen komma sig att olika folkgrupper och samhällen tycker olika mycket om kryddkorv eller Turners målningar? I De l'esprit des lois (Lagarnas anda) från 1748 argumenterar den politiske tänkaren Montesquieu för den så kallade klimatläran, som går ut på att samhällen formas av klimatet. Kan det vara klimatet som förklarar varför smaken skiljer sig åt mellan olika grupper av människor? Är det sol eller snöslask som förklarar varför vissa samhällen gillar vin från solvarma dalsluttningar och Totti, medan andra gillar öppna landskap och taco? Hur det än är med den saken så är vi ändå ganska övertygade om att vår smak är högst personlig, och att vi skulle vara helt andra människor om vi inte hade tyckt som vi tycker, alldeles oavsett om det gäller konst eller mat.

1979 publicerade den franske sociologen Pierre Bourdieu boken La Distinction, i vilken han underminerar tanken att smaken är personlig. Huvudtesen i La Distinction är att omdömen om smak är relaterade till social position. Vad mer är, människor använder smaken för att båda förstärka den egna grupptillhörigheten och markera en distans till andra grupper. Som Bourdieu själv uttrycker saken: "Den sociala identiteten ligger i skillnader, och skillnader markerar man mot det som ligger närmast och som representerar det största hotet". Det är så man ska förstå titeln på boken, den distinktion som borgarklassen försöker upprätthålla gentemot arbetarklassen. Olika strategier används i det syftet. Genom att till exempel lyssna på Bach eller Stravinskij markerar man en distans till "underlägsna" grupper.

Det borgerliga samhällets framväxt på 1700-talet innebar någonting nytt. Istället för att förlita sig på rika beskyddare blev författare tvungna att skriva för en läsvillig publik. En aspirerande författare blev under dessa omständigheter tvungen, medvetet eller omedvetet, att anpassa sig efter den rådande smaken, och komplicerade metaforiska dikter ersattes av underhållande följetongsromaner. Bourdieu menar att Flaubert och Baudelairs författargärningar är försök att streta emot anpassningen av litterär kvalitet till marknadens krav. I slutet av 1800-talet började borgerligheten känna en oro inför de stora massorna i samhället. I en bok som La psychologie des foules (Massans psykologi) från 1895 av socialpsykologen Gustave le Bon beskrivs hur individen när han går upp i massan ger upp sin individualitet. Massan är enligt le Bon irrationell och känslostyrd, och klart underlägsen den högstående individen.

Det är alltså massan eller arbetarklassen som representerar det största hotet, och borgerligheten försöker hela tiden, enligt Bourdieu, markera sin överlägsenhet. Sin position i samhällssystemet behåller borgerligheten genom ett utbildningssystem som till synes är självständigt och opartiskt, men som i själva verket belönar de egenskaper hos studenter som sedan födseln har inpräntats i människor från den borgerliga samhällsklassen. Det här är vad Bourdieu kallar "kulturell reproduktion", och handlar om hur olika belöningssystem reproducerar åsikter och smak. Homo Academicus, Bourdieus stora och inträngande arbete om den franska akademiska världen kom ut 1984.

Det är kanske inte så fruktbart att analysera ett samhälle enligt den numera (åtminstone i Sverige) ganska urholkade dikotomin borgarklass-arbetarklass, men Bourdieus åsikter kan lätt överföras till olika grupper i samhället med hjälp av föreställningen om "fält". Ett fält är en självständig intellektuell, litterär, konstnärlig (osv.) sfär som i en given kultur skapar sina egna kulturella konventioner. Bourdieus analys av samhället och den akademiska världen är sålunda inte begränsad till den franska världen, utan kan tillämpas på vilka grupper som helst som skapar sina egna belöningssystem och kulturella normer. Universitetsvärlden, företagsledningar, hippa musikkretsar, kulturredaktionen på DN. You name it.

Man får ingen klar bild av vad smak är genom att vända sig till Bourdieu, men man får en klarare bild av de sociala och samhälleliga processer som formar vår sociala identitet, och på vilket sätt människor använder smaken för att särskilja sig från andra grupper i samhället. Det är alltid en oroande tanke att det vi tycker inte har så mycket med oss själva att göra, utan med faktorer som vi inte kan göra någonting åt. Men jag kan lättare stå ut med tanken att jag gillar soul och rysk litteratur för att jag tillhör en viss samhällsklass än för att jag kommer från ett land där det är vinter året om, bortsett från några veckor på sommaren då det regnar.

Mest känd för: boken La Distinction, i vilken Bourdieu argumenterar för att omdömen om smak är relaterade till social position.

70. Jean Moulin

När jag har några kronor över händer det att jag skänker dem till Ronald McDonalds barnhem, om jag nu inte väljer att köpa lite dip till pommes fritsen istället. Jag försöker vara trevlig och snäll mot dem jag träffar i vardagen. Mina värderingar får nog sägas vara relativt sunda och om någon är taskig mot någon annan händer det att jag säger till, även om det förstås tar emot lite. Jag anses säkert vara en helt okej människa, men sanningen är att min moraliska karaktär aldrig har ställts på några avgörande prov. Om en uppenbart ond makt skulle starta krig mot oss och beröva oss vår frihet, vår yttrandefrihet och rensa ut oönskade element i vår befolkning - hur skulle jag agera då? När det inte längre räcker med att slänga en slant i en Röda Korsetbössa nu och då för att komma undan det dåliga samvetet? Om vi dessutom tänker oss att min personliga säkerhet är i fara? Jag kan naturligtvis inte veta med säkerhet, men jag har mina misstankar: Jag hade snabbt och smidigt försökt ta mig ut ur landet och sökt mig till säker mark, och därifrån skänkt pengar och materiel till arméer och motståndsrörelser bäst jag kunde. På det viset hade jag inte behövt riskera mitt eget liv men kan ändå känna att jag kämpar med de goda. Behjärtansvärt till viss del, men fegt till stor del.

Därför kan jag ofta känna större respekt för människor som i svåra och oönskade situationer tagit de svåra men moraliskt rätta besluten, personer som visat prov på mod, uthållighet och medkänsla, än för fantastiska genier. Leonardo da Vinci var en jävel på både det ena och det andra, men skulle han riskera livet för en god sak? Det vet vi inte. Men vi vet att Jean Moulin (1899-1943) i allra högsta grad var beredd att göra det.

När tyskarna 1940 krävde att Moulin skulle skriva på ett falskt krigsdokument var det inte särskilt förvånande att den framgångsrike statstjänstemannen vägrade. Enligt den vedertagna historieskrivningen hade han redan kämpat mot fascismen genom att hjälpa demokratiska krafter under spanska inbördeskriget. Jag säger "enligt den vedertagna historieskrivningen" eftersom mycket av Moulins liv är höljt i mystik. Det vi vet är att hans vägran ledde till en arrest och att han då genomgick ett misslyckat självmordsförsök - troligen utfört för att slippa tvingas till underskrift. Han släpptes snart, men till ett Frankrike som hade erkänt sitt nederlag och som nu styrdes av den nazivänliga Vichyregimen. Det tryggaste hade varit att acceptera sakernas tillstånd, men Moulin vägrade kuva sig under en orättfärdig makt. Som hög statstjänsteman blev han av det nya styret beordrad att avsätta alla vänsterorienterade borgmästare men vägrade ännu en gång att lyda, med följden att han själv blev avsatt. En frustrerad Moulin anslöt sig till motståndsrörelsen och blev snabbt en ledande figur. 1941 tog han sig till London där han fick i uppgift av de Gaulle att samorganisera de olika motståndsstyrkorna på hemmaplan.

Under de kommande åren gjorde Moulin allt han kunde för att försvåra och sabotera för nazisterna och Vichyregimen, samt inpränta mod och kampvilja hos folket. Hans kamp fick tyvärr ett abrupt slut den 21:a juni 1943. Den ökände Klaus Barbie, ledare över Gestapostyrkorna i Lyon, stormade in under ett hemligt möte på en läkarmottagning och grep Moulin tillsammans med flera andra motståndsmän. Vad som hände sedan är oklart, men ingenting tyder på att Moulin avslöjade några av motståndsrörelsens hemligheter. Han dog senare samma år, möjligen till följd av ett självmordsförsök, möjligen till följd av tortyr. Oavsett vilket kan man bara ana vilken viljestyrka som krävdes för att hålla tyst.

Moulin är idag ett namn som alla känner till i Frankrike. Han har fått otaliga skolor och gator uppkallade efter sig och är en symbol för motståndsrörelsen, men också alla de kvaliteter han visade upp i sin kamp: patriotism, dygd, mod, orubblig moral. Hur viktig roll som den franska motståndsrörelsen spelade under andra världskriget är svårt att avgöra, men klart är att den vållade ständiga problem för nazisterna och var till stor hjälp i återskapandet av demokrati efter kriget. Naturligtvis fanns det många fler viktiga och beundransvärda fransmän som kämpade mot nazisterna och det är svårt att säga vem som var viktigast eller modigast. En sådan "tävling" känns dessutom ganska osmaklig i sammanhanget. Ändå är det så att ett land behöver sina hjältar och symboler. De behöver ett namn att vörda lite extra, något att samlas runt, något att referera till. I Frankrike har Jean Moulin blivit det namnet.

Mest känd som: fransk motståndsman och politisk martyr under andra världskriget. Sedermera en legend i Frankrike där han symboliserar godhet och patriotism. I en tid när ordet hjälte används i alla tänkbara och otänkbara sammanhang fungerar Jean Moulin som en påminnelse om ordets sanna innebörd.

71. Françoise Sagan

"Medan pojkarna sprang runt och lekte och var kreativa satt flickorna snällt stilla och gjorde ingenting. Så har det sagts, men i själva verket så iakttog flickorna, och de lärde sig saker om världen som inte pojkarna gjorde." (Citerat fritt ur minnet.)

Jag minns tyvärr inte vem det var som levererade ovanstående citat men det kan ha varit Françoise Sagan själv. Det skulle i så fall ha varit mycket passande: Jag minns förvåningen, nästan chocken, jag kände när jag hade läst klart Bonjour tristesse. Kunde verkligen en artonåring ha hunnit tillgodogöra sig alla de här insikterna? Det var nästan obehagligt att förstå att en så ung människa kunde genomskåda sig själv och andra med en sådan psykologisk skärpa och sedan dessutom ha förmågan att skapa litteratur av sina tankar.

Bonjour tristesse publicerades 1954 av tonårigen Sagan och blev direkt en sensation i Frankrike. Den kretsar kring sjuttonåriga Cécile, dottern till en lättsinnig man vid namn Raymond. De spenderar sin sommar på franska rivieran tillsammans med den senaste i raden av pappans älskarinnor. "Spenderar" innebär här ligga och sola, gå på casino och vara uttråkad. På ytan händer inte mycket, men under den pågår allt möjligt: passioner, svartsjuka och komplicerade familjerelationer är några av de ämnen som tas upp. En gammal vännina till den avlidne modern, den äldre, mognare och intelligentare Anne, kommer snart in och komplicerar bilden. Cécile behöver en modersbild och följaktligen vill hon älska Anne som en mor, men när denne faktiskt agerar som en sådan: ja, då är hatet närmare till hands. Dessutom har Cécil mycket att förlora på att låta den disciplinerade Anne, som pappan till slut väljer att satsa på, komma in i deras liv. Vad ska hända med deras skönt bohemiska livsstil? Varför ska hon behöva dela med sig av Raymonds uppmärksamhet? Det som följer är utstuderade elakheter, utnyttjande av Raymonds svagheter och intrikata psykologiska maktspel. Samtalen mellan Cécile och Anne är ofta smärtsamma att läsa. Båda är intelligenta och respekterar varandra, men kommer ändå från vitt skilda sammanhang och kan omöjligen fungera ihop fullt ut. Boken gör också väldigt tydligt klart att det är skillnad på intelligens och mognad. Cécile är intelligent och skärskådande - särskilt i bokens andra del, när cynismen växer i takt med att naiviteten avtar - men hon är trots allt omogen, ett barn.

Bonjour tristesse blir aldrig falsk eller sliskigt sentimental, vilket den här typen av skildringar lätt kan bli. Upplevelsen av psykologisk trovärdighet ökar genom den subjektiva berättarrösten; vi får hela tiden följa Céciles tankar i jagform. Kanske är romanen den bok som lärt mig mest om hur komplext ett ungt psyke är, och den fungerar som en påminnelse om att de bakomliggande orsakerna till en handling eller ett uttalande kan vara av en helt annan karaktär än man först tror.

Sagans liv och verk har inspirerat andra konstnärer, inte minst inom filmen. Bonjour tristesse filmatiserades 1958 av Otto Preminger, med den originella skönheten Jean Seberg som Cécile. På senare tid har vi fått se en dokumentär om Sagan själv, och karaktären Margot i Wes Andersons The Royal Tenenbaums är baserad på Sagan: uttråkad, njutningslysten och ständigt rökandes. Det finns något fascinerande med den geniala författaren som samtidigt lever så långt ifrån akademiskt skrivbordsliv man kan komma. Det tycks som att vi aldrig upphör att älska den romantiska konstnärsmyten.

Sagan skrev ett stort antal böcker som alla behandlade ungefär samma ämnen. "Very broadly, I think one writes and rewrites the same book", har hon sagt, och denna bok har i Sagans fall oftast haft ett starkt romantiskt tema. Men författaren var ingen typisk romantiker. Hon trodde på passionen, men inte på livslång kärlek. Visst kommer vi alltid att älska, men objekten för kärleken skiftar hela tiden. Hennes eget liv bekräftade denna syn. Sagan levde med många partners, av båda könen och ofta samtidigt. Någon stabilitet i livet tycks "det charmiga lilla monstret" aldrig riktigt ha fått och livet ut drogs hon med knark- och alkoholproblem. På 90-talet skulle det ta henne ända till rättegångssalen, där man också anklagade henne för skattefusk. När hon i början av det nya milleniet dog var hon fattig och skandaliserad. Det låter sorgligt men jag vet inte hur mycket Sagan brydde sig om det egentligen. Ett citat från hennes roman Un certain sourire sammanfattar bra vad hennes intressen i livet var: "The questions I would have liked to ask people were: ‘Are you in love? What are you reading?" Att man svarar "ja" och "Marcel Proust" på frågorna är allt som krävs för att Sagan ska le i sin himmel.

Mest känd som: tonåringen som över en natt blev ett litterärt stjärnskott med romanen Bonjour tristesse.