93. Abélard och Héloïse

För 900 år sedan utspelade sig en av världshistoriens mest berömda kärlekssagor. Filosofen Pierre Abélard undervisade vid en katedralskola i Paris, och blev förälskad i sin elev Héloïse d’Argenteuil. Deras relation blev köttslig och resulterade i en son, Astrolabe. Det hela slutade mycket olyckligt. Héloïses farbror var inte nöjd med förhållandet och såg till att Abèlard kastrerades som straff för sin vällustighet. Den store filosofen gick i kloster där han allt som oftast var hatad och förtalad, och ibland till och med hotad till livet av oförstående munkar. Även Heloïse gick på Abélards uppmaning i kloster. Efter detta fick förhållandet anta formen av brevväxling, påbörjad av Héloïse efter att hon upprört läst Abélards bittra ”Mina olyckors historia” där han beskriver deras, av Gud bestraffade, "orena" kärlek. Till glädje för alla oss romantiker finns deras kärleksbrev bevarade än idag. Jag utgår här så klart från att breven verkligen är deras, trots att det har ifrågasatts av trista filologer.

Men Abèlard är inte bara en man som genom historien har tillfredsställt vårt behov av episka kärlekshistorier. Han var också en mycket briljant och betydelsefull filosof som detroniserade den ena auktoriteten efter den andra på sin väg mot den intellektuella toppen. Abélard är en representant för ett nytt positivt sätt att tänka runt det mänskliga förnuftet och dess möjligheter. Han var avskydd av konservativa kristna för sin djupa tro på människan och hennes kunskapssökande. Augustinus mörka människosyn ersattes av en optimistisk inställning till mänsklig moral. Vi har en moralisk frihet och kan välja hur vi ska förhålla oss till våra drifter. Därmed är också ett moraliskt ansvar möjligt. För att vara medeltida teolog framstår bilden av honom naturligtvis som oerhört sympatisk för dagens västerlänningar, med deras dyrkande av både individualism och romantisk kärlek.

Genomgående i Abélards olycksskildring är att det är hans egen förträfflighet som ger upphov till alla hans problem. Identifikationen med olika kristna martyrer blir en tröst i hans situation. Den rättfärdige är alltid hatad och förföljd. Vid tiden för brevväxlingen försöker munkarna på det kloster han är ledare över till och med förgifta honom! Kastrationen blir märkligt nog den enda olycka han anser sig vara förtjänt av och den beror alltså på Héloïse. Inte konstigt att hon känner sig förolämpad vid läsningen av detta. Älskade vi inte varandra på riktigt? Héloïses första brev får därför delvis formen av en förebråelse, där han uppmanas att istället för att lägga energi på sina fiender, rikta sin uppmärksamhet mot henne, som ju fortfarande älskar honom och har offrat allt för hans skull. För Héloïse är kärleken fortfarande levande. Hon säger att hon hellre vill vara Abélards slinka än Augustus kejsarinna, och påminner honom om att han en gång var skapare av vackra kärleksvisor som sjöngs över hela Paris. Det är som om hon ville frammana hans mjuka och varma sida. En oro blir tydlig i brevet: var det inte så att han helt enkelt förlorade intresset när han inte längre kunde tillfredsställa sina begär? Tänk om alla hennes uppoffringar har varit för en man som inte älskade henne på riktigt? Allt hon kräver är några ord från honom.

Till hennes lättnad svarar Abélard, men knappast på det sätt hon hade velat. Han framställer det som om det hela handlade om ”teologiska frågor”. Abélard vill uppenbarligen framstå som en förnuftets och religionens man. Det intressanta i breven mellan det forna kärleksparet är hur det förflutnas ”köttslighet” och kärlek kommer tillbaka och gör anspråk på hans samvete. Resten av brevet är en utdragen uppmaning till Héloïse och hennes nunnor att de ska be för hans liv i den svåra stund han just nu befinner sig i. Ingen annan möjlig kontakt mellan de två nämns. Om deras kärlek sägs mycket lite. Oturen och skräcken har uppenbarligen gjort Abélard mer än lovligt självupptagen. Det är sorgligt att se hur hans passionerade känslor glömts bort eller undertryckts efter de omvälvande händelser som drabbat honom, medan hennes i allra högsta grad verkar finnas kvar. Man kan kanske gissa att den relativt trista och händelselösa tillvaron för nunnan Héloïse har fått deras historia att framstå som den klarast lysande höjdpunkten i hennes numer så fattiga liv: ”I avsikt att göra mig till den olyckligaste av alla kvinnor skänkte ödet först mer lycka till mig än till någon annan, för att jag vid tanken på allt jag mist skulle förtäras av desto djupare sorg ju svårare förlust som drabbat mig […]”.

De två talar alltså förbi varandra i breven. Det mål hon riktar sin sorg, sin vädjan och sina manifestationer av självförakt mot finns inte längre där. Héloïses blick är fortfarande vänd mot Abélard, medan Abélards är vänd mot Gud och sig själv. Hon kan dock inte älska den gud som skänkt dem en sådan olycka, hon kan inte sluta längta efter deras njutningsfyllda stunder tillsammans och hon kan inte uppriktigt ångra deras förhållande. Hennes inre är en konflikt mellan vad hon borde känna och vad hon verkligen känner. Man kan inte klandra Abélard för att han inte vet hur han ska behandla denna kraft. Möjligtvis förstår han den inte ens längre. För många år har gått och för mycket har hänt. Han talar lite irriterat om hennes ”gamla ständiga klagan”. ”Jag tillfredsställde hos dig mitt eländiga njutningsbegär, det och inget annat var min kärlek”, hävdar han brutalt. Är det någon som verkligen älskar henne och förtjänar hennes kärlek, så är det Kristus.

Idag ligger de sida vid sida på Pére-Lachaise-kyrkogården i Paris. Två personer vars kärlek stod tvärt emot både samhällets konventioner och deras egna samveten. Det är svårt att veta hur man ska se på ”kärlekssagan”. Är det inte i grund och botten bara en berättelse om en medelålders lärare som utnyttjar sin ställning för att förföra, och ibland rentav förgripa sig på, en osäker tonårsflicka bakom ryggen på hennes välmenande farbror? När allt går år skogen skickar han henne till kloster och ber henne älska Jesus istället. Rått begär, sexuell dominans och religiös självförnekelse. Ah! L’amour!

Om Abélard fick rätt är de väl nu förenade i himlen åtminstone, i en kärlek där sådant som könsorgan spelar mindre roll. Den lyckliga kärleken här nere på jorden varade en mycket kort tid, men breven som dokumenterar den kommer alltid att leva vidare som gripande och känsloladdade beskrivningar av tidlösa känslor.

Mest kända som: Ett av historiens mest berömda kärlekspar. Pierre Abèlard var också en av medeltidens största filosofer.