tisdag 2 november 2010

100. Jean-Paul Belmondo

Få kan suga på en cigarett som ”Bébel”. Den är för honom en extra kroppsdel, ett sätt att uttrycka sig, en livsstil. I sin ungdom var han förtjust i boxning, något som ser ut att ha satt spår i ansiktet som knappast kan kallas bildskönt. Det är som om han hade släntrat in till filminspelningen direkt från en bakgata i Paris. Det går inte att bestrida att Jean-Paul Belmondo är i besittning av en alldeles speciell charm och ruffig sexighet. Denna sträva manlighet har gjort att han kallats för Frankrikes Humphrey Bogart. Naturligtvis passade han som klippt och skuren till Jean-Luc Godards filmer - fyllda av manlighet, stil och smågangsters.

Han slog igenom i Till sista andetaget – en av de filmer som brukar räknas som startskottet för den franska nya vågen. Filmen är på många sätt den kvintessentiella Godardfilmen: okonventionell klippning, experimentlusta, våld, charmanta kvinnor och väldigt mycket prat. Belmondo spelar biltjuven, fifflaren och charmiga svinet Michel Poiccard. I ett sanslöst snabbt Godardklipp i filmens början skjuter han en polis till döds. Resten av handlingen går ut på att Poiccard flyr från lagens långa arm, letar pengar, förför kvinnor, röker och drar tummen över läpparna på ett oöverträffat hippt vis. Energin i filmen korresponderar med rastlösheten hos honom, alltid på flykt från nästa hot, alltid på väg mot nästa erövring. I en scen tittar han länge och kärleksfullt på ett fotografi av nyss nämnde Bogart, som ett ouppnåeligt ideal han kommer att eftersträva till det bittra slutet. Det är som om Godard, i denna scen och genom hela filmen, både vill hylla och parodiera Hollywoods syn på det manliga - en våldsam och stilfull attraktionskraft, som är både anstötlig och lockande. Detta kombineras hos Belmondo med fransk arrogans och säkerheten hos en tidlös stilikon. Lägg därtill gatulivets egen kvickhet och hårdhet som lyser igenom hela hans person, och det blir förståeligt att han för Godard uppenbarligen var den perfekte manlige filmstjärnan. En av de stora behållningarna i filmen är samspelet mellan denne djuriske charmör och en intellektuell amerikanska, spelad av Jean Seberg. Hon försöker introducera honom för finkultur, men Poiccard är mest intresserad av hennes kropp (”William Faulkner? Är det någon du legat med?”). I en annan Godardrulle, den sprudlande En kvinna är en kvinna, är det den sublima danskan Anna Karina han munhuggs med. Ständigt rökande, ständigt levererande de precis rätta replikerna. Alltid med något fuffens på gång.

Vad hände sedan? Belmondo gick över till mer konventionella actionfilmer, där han fick spela solbränd anti-hjälte. Som den karlakarl han är utförde han i det längsta alla sina stunts själv. Helt i enlighet med sin roll som åldrad fransk filmstjärna har Belmondo de senaste åren ägnat sig åt att inleda förhållanden med 40 år yngre skönheter, och i samband med detta trasslat in sig i en härva som skulle ha kunnat vara hans stora återkomst till filmduken, om det inte vore för att den inträffat i verkligheten. Historien gäller den före detta Playboymodellen Barbara Gandolfi. Knappt hade den gamle filmstjärnan hunnit hämta sig från en stroke förrän han föll ihop med denna stormrika belgiska skönhet som äger ett nattklubbsimperium tillsammans med sin före detta pojkvän. Snart kom det ut att polisen i hennes hemland misstänkte Gandolfi för pengatvätt. Razzior utfördes och Belmondo blev kallad till förhör. En tid senare kom anonyma brev med löftet att han skulle få sin unga dotters huvud ”hemskickat i en skokartong” om han inte lämnade sin nyfunna kärlek. Gandolfis likhet med en femme fatale från någon av Belmondos filmer är slående, men han har konstaterat att ”de aldrig var lika vackra som henne”.

En affisch i Till sista andetaget skriker ut ”Lev farligt till slutet!” till den förbipasserande Poiccard. Det hade lika gärna kunnat gälla Belmondo själv.

Mest känd som: En av de populäraste manliga franska skådespelarna genom tiderna, som fick ikonstatus tack vare sina många roller i franska nya vågens filmer. Röker djävulskt snyggt.

12 kommentarer:

  1. Mycket intressant läsning.Får lust att se någon film för att kolla Belmonds speciella charm och ruffiga sexighet.
    M-m B

    SvaraRadera
  2. Andra som rökte snyggt: Artaud, Cortázar, Anne Sexton, Iris Adrian och inte minst Pierre Loti som föddes med något nikotinhaltigt i mungipan.

    http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/8/83/Pierre_Loti.jpg

    SvaraRadera
  3. M-m B: Tack. Det tycker jag att du ska göra!

    Anonym: Fantastisk bild. Känns som det är en gammal anrik konst som sakta börjar dö ut. Det är ju tydligen farligt att röka nu för tiden. Av nu aktuella personer kommer jag för närvarande bara på Torgny Lindgren som bemästrar det - passar perfekt med pipa i munnen.

    SvaraRadera
  4. Hehe, efter de två första meningarna visste jag att det var Gabriel som skrivit den här texten...

    Apropå franska skådespelare så förväntar mig att se Alain Delon en bit upp på listan. Jag är också ganska övertygad om att åtminstone Martin och Johannes är mycket förtjusta i Brigitte Bardot så jag gissar att hon kommer vara en av de högst placerade kvinnorna. För att spinna vidare på det här spåret om vackra kvinnor skulle jag tippa på att åtminstone några av Catherine Deneuve, Carla Bruni, Vanessa Paradis, France Gall, Jane Birkin, Jeanne Moreau, Audreu Tatou och Francoise Hardy kommer med.

    SvaraRadera
  5. Äh, kom på att Birkin ju är född i England så hon borde väl underkännas som fransyska..?

    SvaraRadera
  6. Serge Gainsbourg rökte snyggt, eller kanske i synnerhet rökte.. Men, jag kanske atr ut ngt i förväg nu :)

    bra blogg, kul läsn.

    SvaraRadera
  7. Christian: Efter uppräkningen av tio vackra franska kvinnor, visste jag att det var Christian som skrivit kommentaren :)

    Utan att säga för mycket kan jag nog i alla fall garantera att listan inte kommer vara helt i avsaknad av vackra franska kvinnor.

    Anonym: Serge - ytterligare ett bra exempel på en riktigt härlig fransk rökare. Fast man blir inte lika sugen på att röka själv när man ser Gainsbourg. Han är ju vidrig men på ett charmigt, sexigt och franskt sätt - risken är att man själv bara skulle bli vidrig kort och gott om man försökte efterlikna honom.

    SvaraRadera
  8. Bra att börja "in medias res" som Gabriel här gör.
    Nyfikenheten väcks och fortsättningen gör en sannerligen inte besviken.
    Men, vad svårt det måste vara att välja bland alla dessa franska skådisar! Får vi läsa om t. ex. Maurice Chevalier och Jean Gabin - eller om sångaren och skådespelaren Charles Aznavour, som ju utsågs till århundradets artist vid en omröstning på CNN 1998.

    Pegge

    SvaraRadera
  9. Haha, touché, Gabriel!

    För att förtydliga var det inte ett negativt omdöme, utan bara ett konstaterande att du har en speciell stil. Lite mer poetisk, lite mer homoerotisk än de andra två.

    SvaraRadera
  10. Pegge: Ja visst, finns massor av legender. Men konkurrensen är stenhård: de har ju trots allt att kämpa mot de allra bästa franska filosoferna, regissörerna, idrottarna, musikerna, konstnärerna, författarna, politikerna och katolska mystikerna om listans alltför få platser!

    Christian: Haha, Tack! Det var den finaste komplimang jag fått på länge.

    SvaraRadera
  11. Såg nyligen en hur skön scen som helst med Belmondo, i L'Alpagueur. Han sitter på en vägkrog och käkar fransk frukost. Sex löstkokta ägg på rad som han elegant skalperar med kniven för att sedan på ett lite franskäckligt manér doppa brödet i :)

    SvaraRadera
  12. Daniel, vet du om klippet finns på youtube eller på nåt annat streambart ställe? Låter ju onekligen fräckt.

    SvaraRadera