88. Michel Platini

David Beckham, Robertio Baggio och, framförallt, Håkan Mild, är några av de storheter som gjort det. Straffen är mycket viktig, fotbollsspelaren som ska ta den av absolut världsklass. Bollen däremot går över, ofta långt över. Förvåningen är stor; varför missar Beckham som har en så magisk högerfot? Hur kan Baggio få så mycket fot under bollen, när han alltid träffar den precis där han vill i alla andra tillslag? Hur kan Mild skjuta långt över när han... tja, är duktig på så mycket annat? Det är den sortens frågor som folk ställer sig när sådant här inträffar, och det var säkerligen en fråga som fotbollsfans över hela världen ställde sig den 21:a juni 1986, på Estadio Jalisco i Guadalajara. Frankrike möter Brasilien, det är kvartsfinal i Maradona-VM. Matchen, som av vissa anses vara den bästa i VM-historien, är mycket jämn och går till straffar. När Platini, som under ordinarie matchtid kvitterat Brasiliens ledning, ska skjuta Frankrikes fjärde straff har han möjlighet att ge sin lagkamrat Fernández ett ypperligt läge inför sista omgången. Publiken är spänd, men ändå, inte ska storstjärnan svika? Platini tar sats och skjuter... över. Matchen är helt öppen igen.

Att förväntningarna var stora på Platini är föga överraskande, med tanke på vad han uträttat tidigare. Han inledde sin karriär i AS Nancy och blev snart lagets viktigaste spelare. Efter att ha deltagit i Montreal-OS 1976 och gjort debut för "riktiga" landslaget etablerade sig Platini ordentligt på fotbollsscenen. När han inför VM 1978, i en träningsmatch mot Italien, fick för sig att skicka in två frisparkar (varav en bortdömd) bakom en ställd legendar vid namn Dino Zoff, väcktes storklubbarnas intresse på allvar. Storsatsande Saint-Étienne fick den eftertraktade underskriften men det var först när han 1982 skrev på för Juventus som saker och ting verkligen började ta fart, såväl på klubbnivå som i landslaget.

Från och med nu fanns det ingen hejd på Platinis framgångar. Han ledde det franska landslaget till VM-semifinal 1982 och sedan till sin första seger i ett internationellt mästerskap när de bärgade EM-guldet 1984, en turnering han gjorde rekordmånga nio mål i. Han vann guldbollen (utdelad till Europas bästa fotbollsspelare) tre gånger i rad 1983, -84 och -85. Den engelska tidningen World Soccer utsåg honom till världens bästa spelare 1984 och -85. Han var en nyckelspelare i ett Juventus som vann allt möjligt i mitten av 80-talet. Hans titelmässiga klubbframgångar i Italien var större än den store Maradonas under detta decennium, även om Maradona spelade i Napoli och Platini i topplaget Juventus, vilket ju är lite fusk (på flera sätt). Fram tills Thierry Henry pytsade in sitt 42:a landslagsmål hade Platini gjort flest mål i den franska landslagshistorien - och då var inte ens hans främsta uppgift att skicka in bollen i nätmaskorna. Han var en mittfältare, mer känd för sitt precisa passningsspel och sin briljana fotbollshjärna än för sina många fullträffar.

Platini slutade som spelare 1987, knappt 32 år gammal. Han kom sedan att med blandade resultat prova på rollen som förbundskapten, men andra halvlek av Platinis karriär skulle inte dra igång ordentligt förrän han började syssla med organisationen kring fotbollen. Han var med och anordnade hemma-VM 1998 och jobbade sig sedan stadigt upp för FIFA- och UEFA-hierarkierna. 2007 blev han Europas mäktigaste fotbollsman när han tog över Lennart Johanssons roll som UEFA-president och har sedan dess lagt fram mestadels sympatiska förslag till förbättringar av fotbollens organisatoriska och ekonomiska villkor.

Framgångarna har alltså varit stora både på och utanför planen, men priser, utmärkelser och god statistik räcker ändå inte längre än till stor respekt. För ren beundran krävs det något ytterligare, och i Platinis fall är det den utpräglat franska elegansen, för vilken han var sin tids främste företrädare, som gör att man ser upp till honom så mycket. Fotboll har kapacitet att vara en vacker sport, i sina bästa stunder är man rent av frestad att använda ordet konst, och då är Platinis spelsstil och skicklighet ett av de bättre argumenten för att denna sammankoppling ska kunna göras utan att kännas absurd.

Hur gick då den där kvartsfinalen? Ja, den brasilianska glädjen över Platinis straffmiss blev inte långvarig. Júlio César drog sin straff stenhårt i stolpen och Fernández lyckades avgöra till fransmännens fördel. Det franska laget åkte sedan på ett mer odramatiskt sätt ut i semifinalen mot de alltid lika omöjliga tyskarna, och fotbollsspelaren Platini slapp bli för evigt associerad med en dramatisk straffmiss. Bra så - det hade inte varit värdigt en av modern fotbolls största spelgenier.

Mest känd för: att vara en av de bästa fotbollspelarna Frankrike fostrat, oerhört framgångsrik på 80-talet i både landslaget och Juventus.