måndag 8 november 2010

96. Eric Cantona

När fotbollsspelaren-filosofen Eric Cantona en gång i början av 90-talet intervjuades av den engelska pressen nämnde han den franske poeten Rimbaud som en av sina hjältar. Journalisterna trodde att han pratade om Rambo, filmkaraktären som slaktar skurkar i filmer med samma namn. Anekdoten säger inte bara mycket om hur fotbollspelare betraktas, hur de förväntas vara och vad de förväntas tycka, utan också en hel del om Cantona. Det är kanske lätt att ha överseende med den engelska pressens misstag. Rambo och Rimbaud låter ganska lika, och det var ingen som förväntade sig att den engelska ligafotbollens bad boy skulle namedroppa en dekadent 1800-talspoet. Det är inte ens säkert att någon av de närvarande journalisterna hade en aning om vem Rimbaud var. Dagens sportjournalistik kan inte anklagas för att ställa höga litterära anspråk. Det är ett resultat av att sport mer och mer har börjat betraktas som ren underhållning. Publiken ska underhållas, och det görs bäst med korta ytliga referat, inte inträngande reportage om sportens villkor.

Att Cantona är litterärt bevandrad kan ingen betvivla. När han efter att ha gjort mål mot Sunderland 1996, inte rusar iväg och gör någon ful och ovärdig målgest, utan vänder sig mot publiken och med uppfälld krage suger i sig hyllningarna, visar det att han anser att verket ska tala för sig själv. Men Cantona vill inte helt frigöra verket från författaren, auteuren: det är han som ska ha applåderna. Lik en gladiator som precis har nedgjort alla lejon, vänder sig Cantona mot åskådarna, med ett ironiskt leende på läpparna, som för att vända på relationen mellan de som underhåller och de som låter sig underhållas. Det är han som tittar ner på oss, gladiatorn som besegrar kejsaren, osv. Hans uppträdande på planen var följdenligt: varje beslut som gick emot honom var antingen idiotiskt eller orättvist.

Cantona växte upp i Marseilles utkanter, en stad där invånarna anser sig stå över resten av landet. Arrogansen som så att säga var en del av honom redan från födseln gjorde honom älskad på vissa håll, ogillad och rentav hatad på andra. Framförallt i hemlandet; Cantona var på många sätt för fransk för fransmännen. Efter spel för flera olika franska klubbar, och ungefär lika många avstängningar, bestämde sig Cantona för att lägga av. Året var 1991. På Gérard Houllier och sin psykoanalytikers inrådan tog karriären ny fart i England. Efter en kort period i Leeds värvades han till Manchester United, där supportrarna snabbt tog honom till sina hjärtan. Av någon anledning föll Cantonas arroganta sätt rakt ner i arbetarstadens mylla, och en blomstrande kärlekshistoria kunde börja.

Cantona nöjde sig inte med att erövra supportrarnas hjärtan, han gav sig också i kast med att besegra en mycket svårare motståndare, nämligen rasismen. Efter att ha blivit utvisad i en bortamatch mot Crystal Palace i januari 1995 rinner tålamodet över och på väg mot spelartunneln kung fu-sparkar Cantona en åskådare som hade skrikit rasistiska slagord. Det är typiskt att efterspelet till incidenten kom att handla om Cantona och hans humör, inte om en utbredd rasism som tilläts komma till uttryck på en engelsk fotbollsarena. Åskådaren, Matthew Simmons, släpptes dagen efter, medan Cantona stängdes av i åtta månader. Han förlorade dessutom kaptensbindeln och platsen i det franska landslaget. Det är naturligtvis oförsvarligt att kung fu-sparka en åskådare, men för mig står bilden av när Cantona begraver dobbarna i Simmons bröst för ett aktivt motstånd. Istället för att tyst se på när han och hans lagkamrater häcklades av rasistiska slagord valde Cantona en annan väg, en krångligare och mer svårframkomlig väg, men som i slutändan gjorde honom till hjälten i historien, om det nu finns någon.

Om kung fu-sparken står för fallet, står Cantonas återkomst till fotbollen för upprättelsen. Jublet som följde när Cantona rullade in en straffspark i matchen mot Liverpool i oktober 1995 visade vilket band som hade skapats mellan mannen från Marseille och staden Manchester. På en presskonferens efter sparken sa Cantona, apropå den engelska pressens flitiga bevakning av allting han sa, och med sin sävliga och tjocka Marseilleindränkta engelska: "When the seagulls follow the trawler, it's beacause they think sardines will be thrown into the sea. Thank you very much." och lämnade podiet till journalisternas förvirring. Den här gången kunde de dock lägga ihop ett och ett. Fotbollspelaren-filosofen hade fått sista ordet.

Mest känd för: kung fu-sparken på Selhurst Park, den uppdragna kragen och för att till och från ha varit Manchester Uniteds härförare mellan åren -92 och -97. I sin arrogans den mest franska av alla fotbollsspelare.


19 kommentarer:

  1. Grym text! Jag skulle nog aldrig ha kunnat förutspå Cantonas inträde på listan. Men då får man ta i beaktning att jag inte ens visste att Cantona är fransman. Fail liksom. Dock en fascinerande snubbe.

    Kul att ni tog upp sportjournalistik, som redan sagt är en sorgligt andefattig form av journalistik. Så sorgligt andefattig att det är svårt att säga om sportjournalistiken blev mer eller mindre litterär med Birros intåg. Vilket jag antar är en typ relevant fråga.

    Slutligen, alla som låter psykoanalys påverka ens karriärsval förtjänar en plats i ljuset.

    SvaraRadera
  2. Jag förstår dig, Cantona var alltid mer Factory Records och dimmig arbetarromantik än frasiga baguetter. Fast han var å andra sidan mer revolution än de flesta fotbollsspelare.

    SvaraRadera
  3. Cantona - en man i tiden.

    SvaraRadera
  4. En fotbollsspelare, en general, en karikatyrtecknare... Deras storhet må vara helt OK, men det hedrar er att Pascal, Pasteur och Curie m.fl. inte hamnat så här långt ned på listan - jag väntar gärna länge på dem!

    Pegge

    SvaraRadera
  5. Det hedrar oss under förutsättning att vi tar med dem överhuvudtaget. :)

    Curie kommer dock inte att finnas med. Som Martin tidigare skrev i en kommentar så hade hon varit självskriven på en sån här lista, men någonstans måste gränsen dras, och Curie föll tyvärr bort. Vi har begränsat oss till personer som föddes i Frankrike eller i något franskstyrt område, och Curie kom till Frankrike från Polen när hon var 24 år. Av samma anledning kommer Chagall heller inte att finnas med på listan. Vi tar på oss det fulla ansvaret om det sker något misstag, alternativt försöker prata bort det på något fint och väl avpassat sätt.

    SvaraRadera
  6. Fin text!

    Seagulls-citatet är briljant, men min favorit är nog den som uttrycktes några år efter att fotbollsskorna lagts på hyllan:

    "When you quit football it is not easy, your life becomes difficult. I should know because sometimes I feel I quit too young. I loved the game but I no longer had the passion to go to bed early, not to go out with my friends, not to drink, and not to do a lot of other things ­ the things I like in life"

    Fotbollsspelaren, b-skådisen, beachliraren och MÄNNISKAN Eric Cantona har talat.

    SvaraRadera
  7. Jag tror det där gäller alla professionella fotbollsspelare: känslan av att missa mycket av det som gör livet värt att leva, men också, när man väl har slutat, en insikt om att man saknar tryggheten i en väl ordnad tillvaro. Det jävliga är ju att man måste välja: konsten eller kärleken, fotbollen eller livet.

    Okej, okej, det finns kompromisser, om man nu vill leva sitt liv efter en svordom. Cantona förstår allt det här, han sätter ord på det, vi älskar honom för det.

    SvaraRadera
  8. Marie Curie var förvisso född i Polen, men jag tänkte ju närmast på Pierre Curie, hennes make, den piezoelektriska effektens upptäckare och Maries jämbördige medarbetare i det, som gav dem ett Nobelpris. Att han omkom i en trafikolycka redan tre år efter det att de (tillsammans med Becquerel)fick priset, har tyvärr gjort honom oförtjänt bortglömd.

    Pegge

    SvaraRadera
  9. Där fann du dig snabbt Pegge :)

    SvaraRadera
  10. Pegge: Point taken. Jag tänkte på Marie eftersom hon tidigare har kommit på tal. Pierre kan givetvis fortfarande dyka upp på listan.

    Anonym: Fniss. :)

    SvaraRadera
  11. Det låter lite som att Cantona är ensam fotbollsspelare på listan, vilket givetvis vore hemskt tråkigt. Hoppas på att få se både Platini och Zidane när det börjar dra ihop sig för topp 10!

    SvaraRadera
  12. Jag tror jag talar för oss alla när jag säger att det vore tråkigt om inte fler fotbollsspelare kom med. Utan att därmed avslöja för mycket.

    SvaraRadera
  13. Den här posten var härlig att läsa. Strået vassare än texterna på judebloggen! :)

    SvaraRadera
  14. Tack! Ambitionsnivån är den här gången höjd några snäpp, kul att höra att det visar sig i texterna. (Förhoppningsvis även i fortsättningen.)

    SvaraRadera
  15. Han sa inte att alla texter var bättre än de på judebloggen, bara den här. ;)

    SvaraRadera
  16. Jag försöker vara ödmjuk här. :)

    SvaraRadera
  17. De här med att Simmons skrek rasistiska slagord är rent skitsnack. Visst han skrek åt Cantona under matchen men jag tror alla som har varit på en fotbollsmatch vet att det inte är särskillt ovanligt. Att han skulle vara huligan stämmer inte heller. I en intervju berättade Simmons att han blivit trakasserad av media i flera år efter incidenten. Så att hans känsloyttringar blev ostraffade är inte sant. Till sist vill jag bara säga att jag diggar King Eric skit mycket men att Matthew Simmons framställdes som en rasistisk huligan är ett mycket värre brott n att inte veta vem Rimbaud är...

    SvaraRadera
  18. Jag försvarar inte sparken, men av det jag har läst om Simmons kan jag inte uppbåda någon sympati. Det finns absolut en medialogik i att beskriva Simmons som en rasistisk huligan, men det finns också en logik i att Simmons försöker rentvå sitt namn. Vad som egentligen sades den där januarikvällen går det givetvis inte att ta reda på. Av Cantonas reaktion att döma var det något i stil med "fuck off you French cunt", som det står på några ställen. Huruvida det är rasistiskt eller inte bryr jag mig inte särskilt om. Det jag bryr mig om är hur det kan komma sig att människor i en grupp tror sig ha rätt att skrika vad som helst till några andra människor som sparkar på en boll. Det är fotbollen - och sportens - minst tilltalande sida, hur människor, så kallade fans, helt kastar av sig alla uppfattningar om rätt eller fel.

    SvaraRadera