tisdag 7 december 2010

75. France Gall

Shower som Idol skapar som namnet antyder ständigt nya idoler för den unga befolkningen. Jag minns själv hur jag för några år sen charmades av Amanda Jenssen, svag för söta tjejer (stoppa pressarna!) som jag är. Jag började följa programmet och att kalla det jag kände för en crush är snarare en underdrift än en överdrift. Det skadade naturligtvis inte att hon också imponerade på mig musikaliskt och jag väntade med spänning på vad som skulle hända med hennes karriär efter att Idol tagit slut. När skivan sedan väl kom lyssnade jag lite på singlarna men kollade faktiskt aldrig upp hela albumet. Idag är min tillfälliga förälskelse i Jenssen sedan länge helt över och jag har i det närmaste helt glömt bort henne som artist. Jag har inte följt Idol de senaste åren, men jag misstänker att en hel rad tonårskillar och unga män går igenom samma fas gällande Tove Styrke. Om ett par år är det någon annan som sätter killarnas hjärtan i brand.

När man tittar på klipp från Eurovision Song Contest 1965 är det lätt att föreställa sig att den sjuttonåriga fransyskan France Gall gjorde ett liknande intryck på sin publik. Hon framförde Luxemburgs bidrag Poupée de cire, poupée de son och gjorde ett så starkt (eller skört) intryck på juryn att hon tog hem hela tävlingen. Men juryn var inte ensamma om att falla pladask. Musikälskare har ända sedan dess hyllat Galls tidiga karriär som därmed visat prov på att vara ytterst långlivad. Kommer Jenssen, Styrke och de andra att vara intressanta om femtio år? Jag är tveksam. Det måste finnas någon skillnad här.

Visst, kanske var Gall ännu lite sötare och ännu lite mer charmigt oskyldig, men framförallt jobbade hon med Frankrikes allra bästa låtskrivare under den franska popens storhetsperiod. Man kan möjligen komma över sin förälskelse i France Gall, men man kan inte komma över sin förälskelse i hennes allra bästa låtar. Många av dessa skapades av låtskrivaren, chansonen och ärkeäcklet Serge Gainsbourg under andra halvan av 60-talet, bland annat nämnda Poupée de cire, poupée de son. Gall blev med ens en viktig del av yé-yépopen, enklast beskriven som en europeisk genre där unga flickor sjunger gulliga låtar om oerfaren romantisk kärlek till ljuv popmusik, fyllda med stråkar och hela köret.

Galls naivitet var naturligtvis någonting som Gainsbourg utnyttjade till fullo. Han fyllde flera av hennes ljuva popsånger med sexuella metaforer som till en början tydligen gick över huvudet på den unga sångerskan. Tydligast skedde detta i Les Sucettes som handlar om hur mycket en flicka, för lyssnaren blir det självklart Gall själv, gillar att suga på slickepinnar. Låten skapade föga förvånande stor skandal och höll på att förstöra hennes karriär. Framförallt säger den någonting om att naiviteten inte var en fasad hos Gall (Gainsbourg har sagt att det var syftet med Les Sucettes, att kolla om hennes oskyldighet var på riktigt). När hon till slut förstod vad den handlade om blev hon väldigt upprörd och slutade nästan helt att samarbeta med låtskrivaren.

Galls karriär fortsatte ända fram till slutet av 90-talet, då hon efter sin dotters död allt mer drog sig tillbaka från offentligheten. Med undantag av 80-talshitten Ella, elle l'a, en hyllning till Ella Fitzgerald skriven av hennes man Michael Berger, så är hon ändå nästan enbart ihågkommen för det hon gjorde på 60-talet. Galls bästa låtar har blivit magiska popögonblick att ständigt återkomma till, lika tidlösa som vilken Motownlåt som helst. De påminner oss om den oskuld och idealism som gått förlorad hos varje vuxen människa, men lyckas trots detta göra oss barnsligt glada. Det oskyldiga existerar ju uppenbarligen, om så bara i en tre minuter kort poplåt.

Trots de lätt tragiska aspekterna som finns i yé-yépopens ofta utnyttjade naivitet, sexuella metaforer och cyniska kommersialism så är musiken och artisterna så underbara att man inte kan, eller vill, tänka på de sakerna. "Vi är inga änglar" sjunger Gall i Nous ne sommes pas des anges, och det är närmast omöjligt att tro henne.

Mest känd för: att på 60-talet vara den kanske mest kända representanten för genren yé-yé och som sådan ha sjungit in några av pophistoriens ljuvligaste sånger.

10 kommentarer:

  1. I texten ville jag länka till en version av Nous ne sommes pas des anges som innehöll rörliga bilder på Gall, men en version med mycket bättre ljud finns här: http://www.youtube.com/watch?v=lWvKs4lOY4w&feature=related

    En av världens, ska vi säga, 30 bästa poplåtar.

    Jag kan också bidra med ett litet utdrag ur texten till Les Sucettes, här i engelsk översättning:

    "...when the barley sugar
    Perfumed with aniseed
    Slides down Annies throat
    She is in paradise"

    SvaraRadera
  2. Alltså, fin pop och helt klart något jag kommer ta med mig. Dock kvarstår faktum.

    Bangalter > Gall.

    SvaraRadera
  3. inanna: Här är jag nog ändå med dig. I slutändan vann dock Martins kåthet över den goda smaken.

    SvaraRadera
  4. Ska man jämföra de musikaliska förtjänsterna tycker jag att det är relativt jämnt skägg mellan Gall och Daft Punk-killarna, men visst, Daft Punk vinner nog på bredden åtminstone. Även om Nous ne sommes pas des anges skulle komma högre än högst placerade DP-låt på en bästa-låtar-lista. Men det är kanske bara på min lista. Viktigare för musikhistorien är DP naturligtvis(?) också.

    Som personlighet från landet Frankrike tycker jag dock att Gall är ganska överlägsen. Allt det där jag tajtat om i texten: charmen, naiviteten och oskulden kombinerat med de långt mindre oskyldiga krafterna som verkade i bakgrunden (ehm, Serge) bidrar till det intressanta med henne. DP-killarna känns ganska anonyma, gömda bakom sin elektroniska musik och sina sci-fi-hjälmar.

    Sen har ju så klart inanna, som någon, förståelse för den roll kåthet kan spela i alla möjliga sammanhang. Även listande.

    SvaraRadera
  5. Martin: OK. Väntar på listans första porrstjärna. :)

    SvaraRadera
  6. Åh! Jag ääälskar verkligen France Gall! Detta ljuva kuttersmycke till människa. Minns ännu med välbehag första gången jag hörde "Ella Elle l'a" (med reservation för stavning). Jag var en liten pojke på den tiden, EM-sommaren -88, och befann mig i en kvav Volvo 245. Jag och mammsen var på väg till Örkelljunga för att lämna en häst. Gall utgjorde soundtracket ungefär i höjd med Önnestad. Evig kärlek! Förundras över att hon inte hamnar högre än på plats 75?!

    SvaraRadera
  7. @Ola,

    Jag fick också angenäma 80-talsminnen när jag klickade på länken och lyssnade på Ella Elle L'a! För den nyfikne inkluderade minnesströmmen Lili och Susies Oh Mama på ett blandband med etiketten suddad ett flertal gånger för att ge plats åt nya låtar :)

    SvaraRadera
  8. inanna:
    Porrstjärnornas sexualitet är nog lite för in your face för min småborgerliga smak. Men alltså, bara för att klargöra: Gall är inte med på listan för att hon är osedvanligt söt. Det spelar naturligtvis in, men det viktigaste är ändå musiken. I promise!

    Ola:
    Där har vi rätt entusiasm! Van Basten, Gall, Örkelljunga... måste vara härliga minnen! Jag tycker nog att hon är placerad på en ganska lagom plats på listan ändå. Man får väl ändå betänka att hon "bara" framförde musiken och inte skrev den själv (jag vet inte om hon inte skrev något själv, men det allra mesta av det hon är känd för var i alla fall andras kompositioner). Hon kanske inte var något geni, men ur ren älskvärdhetssynpunkt hade hon förstås kunnat hamna mycekt högre på listan.

    Daniel:
    Det tycks som att man har varma minnen av den låten om man är född tidigt 80-tal, alltså. Jag vill minnas att jag slogs av att jag kände igen den när jag för några år sen hörde den i Alizees coverversion, så kanske spelades det där blandbandet upp för mig nångång när jag var liten.

    Oh Mama tycker jag mycket om, nostalgi eller ej.

    SvaraRadera
  9. Jag vill gärna tillägga, eftersom det inte framgick i varken texten eller mina kommentarer, att jag verkligen gillar Ella, elle l'a också. En väldigt härlig popdänga.

    SvaraRadera
  10. Shit, var det France Gall som sjöng Ella, elle l'a från början? Kanske det viktigaste jag lärt mig hittills på bloggen. En härlig låt.

    SvaraRadera