torsdag 9 december 2010

73. Jacques Lacan

”Att älska, det är att ge varandra vad vi inte har.” En människa som sagt en så fin sak, och dessutom hängde med Salvador Dali, Pablo Picasso och Georges Bataille, måste vara en bra person på ett eller annat sätt. Men när det gäller den franske psykoanalytikern Jacques Lacan är jag inte säker. Ibland framställs han som det största namnet inom psykoanalysen sedan Sigmund Freud själv, och det största namnet är han nog utan tvekan. Han har haft ett enormt inflytande även inom filosofi och litteraturteori, och ses ofta som en av de stora strukturalisterna. Är han så fantastisk, eller är han bara, som Noam Chomsky uttryckte det, ”en charlatan”? Jag vet inte.

Psykoanalysen är enbart möjlig om det omedvetna är strukturerat som ett språk. Detta är grunden för Lacans arbete. Om Freud hade en biologisk syn på det omedvetna, så hade Lacan en lingvistisk. Det omedvetna är i den meningen lika komplext som medvetandet självt. Han applicerar strukturalismen på psykoanalysen och använder sig flitigt av Ferdinand de Saussures termer signifiant (betecknaren/ordet) och signifié (det betecknade/innebörden), begrepp som dock får en ny betydelse i hans teori. Om man ska nämna någon slags startpunkt för Lacans teori, så måste det vara den endast 9 sidor långa, men oerhört komprimerade/svårbegripliga, artikeln ”Spegelstadiet som utformare av jagets funktion sådan den visar sig för oss i den psykoanalytiska erfarenheten” från 1949. Från början var detta ett föredrag som hölls vid den 16:e internationella kongressen för psykoanalys i Zürich. Huvudparten av Lacans tänkande utformade sig sedan under de seminarier han höll i Paris från 1953 fram till sin död 1981.

För Lacan kan psykoanalysen ses som något mer än en teori – den är en etik för vår tid. I sin diskussion av psykoanalysens etik börjar han med att ta upp Aristoteles Den nichomachiska etiken – den första redogörelsen för etik vi känner till i västerlandet. Hos Aristoteles utesluts de djuriska begären från etiken. Dessa ska inte blandas in på något sätt i människans strävan mot mänsklig fullkomlighet. Aristoteles predikar en slags måttfullhet och ”nedvärdering av begäret”. Lacan poängterar dock Freuds tanke om att ingenting i vår natur talar för att något sådant ska kunna lyckas. I själva verket spelar dessa begär alltid en central roll inom oss, något en psykoanalytisk etik måste ta hänsyn till. Etikens själva grunder och förutsättningar måste sökas hos Freud och hans bild av det mänskliga psyket. Lacan frågar sig också varifrån ”måttet” till denna moralens måttfullhet kommer ifrån. Han talar om en ”maktens moral” som vill tygla våra grundläggande begär. Att försumma begäret och ställa sig i ”det godas tjänst” är att skriva under på maktens ständiga budskap: ”Fortsätt arbetet, och vad begäret anbelangar får ni vänta.” Utan att nå kunskap om våra begär kan vi aldrig nå lyckan, utan döms att styras av ”det godas” lagar – det vill säga av makten. Lacan å sin sida hävdar att ”det enda man kan vara skyldig till, åtminstone ur ett analytiskt perspektiv, är att ha försakat sitt begär.” Han menar att erfarenheten visar oss att det faktiskt är det vi känner skuld över. Han vågar dessutom påstå att så länge skulden funnits, så har den goda avsikten aldrig lett till några framsteg för mänskligheten. Lacan menar att vetenskapen i våra dagar tagit begärets plats, med bristfälligt resultat.

Jag skäms absolut inte för att jag inte begriper särskilt mycket av Lacans skrifter. Läs till exempel den här berättelsen av den franske psykoanalytikern : ”En person som nyligen har publicerat ett arbete om samlare och de auktioner som antas göra samlarna rika har för övrigt bett mig komma med några idéer rörande samlandets mening. Jag avstod, för jag hade varit tvungen att be honom följa mitt seminarium under fem eller sex år.” Lacans svärson Jacques-Alain Miller – ”den legitime arvtagaren till Lacans kvarlåtenskap” och mannen som måste godkänna alla översättningar och utgåvor av Lacans verk, har för övrigt en praxis för alla översättningar av Lacans seminarier som säger att översättarna inte får ge några förklarande kommentarer vad gäller innehållet i hans teori. I förordet till den svenska översättningen av Ècrits (en samling centrala Lacantexter) säger Iréne Matthis om en av texterna att den ”förtjänar all den tid den kräver för att bli förstådd. Jag vill varna läsaren att det kan ta år”. Hon avvisar tanken på att man skulle kunna ge en förenklande introduktion till Lacan, och inte ens någon slags förklaring av hans centrala begrepp. Anledningen är troligen att hans begrepp ändrar innebörd och utvecklas genom hans seminarier – de har ingen fastslagen betydelse. Hos de flesta andra tänkare kan man kanske få någon slags ”grundförståelse” och sedan gräva vidare, men när det gäller Lacan måste man följa med på hela resan. Jag är alltså långt ifrån säker på Lacans storhet – han förefaller mig vara alldeles ovanligt obskurantistisk och mystifierande. Det är väl visserligen inte särskilt konstigt att se människan som en oändligt komplex kod som inte kan förklaras med några enkla formler – frågan är vad psykoanalysen egentligen har gjort för framsteg i ”knäckandet” av denna kod? Hur många människor har Lacan hjälpt? Har psykoanalytikerna en bättre förståelse av det mänskliga psyket än alla andra eller är det bara en ovanligt komplicerad bluff? I min mening verkar det vara något fuffens med det hela. Att sitta och leta efter dolda meningar bakom varje mänsklig handling framstår inte som mycket bättre än att sitta och leta efter mystiska numerologiska mönster i världshistorien. Det är alltså inte märkligt om Lacan är en kontroversiell figur. Vissa fattar, andra inte. Han bannlystes till exempel från The International Psychoanalytical Association (IPA) och arvtagaren Miller har bittert konstaterat: ”Jacques Lacan har inte behövt tillbakavisa de hedersbetygelser som inte erbjöds honom”.

Man måste ändå beundra Lacans envishet och produktivitet. Han vände sig mot den för tiden dominerande amerikanska ”jag-psykologin” och såg istället för det enhetliga jaget en ”salig blandning av imaginära identifikationer”. Trots uteslutningar och kyliga attityder från akademiskt håll, lyckades han göra sig till en central punkt i Paris intellektuella liv med seminarium som hölls veckovis under att antal decennier. Jag, och många med mig, har beskyllt honom för obskurantism, men Miller menar att Lacan ”vill vara demonstrativ på ett område där obskurantism vanligen råder” och att ”han är motsatsen till den bild som spritts av honom”. Kanske är det så att det paradoxalt nog är ett lacanskt strävande efter enkelhet som gör det hela så svårt. För att skapa ordning i det psykoanalytiska begreppssystemet reducerar och komprimerar han begreppsapparaten, eller som han själv uttryckt sig: gör virrvarret till ”en trädgård a la francaisé”. Givetvis blir det därför ett stort problem att översätta denne tänkare, och för en icke-fransktalande som undertecknad (som egentligen inte fattar grejen med psykoanalysen från första början) blir det svårt att greppa det hela. Ordens mångfacetterade och skiftande betydelser gör hans verk, för att återigen citera Miller, ”helt ogenomträngligt för en läsare som har bråttom”. Jag har haft bråttom. Och vad gäller psykiska besvär kommer jag hellre att förlita mig på kognitiv beteendeterapi och Prozac.

Mest känd för: att han med sitt strukturalistiska sätt att ta sig an psykoanalysen, blev den mest berömde inom detta område sedan Freud.

2 kommentarer:

  1. Inspirerad av din essä har jag använt en hel del tid de senaste dagarna åt att läsa om Lacan och hans läror. Jag fann ganska snart, att jag som så många andra ställer mig synnerligen frågande till fenomenet Lacan! Mannen verkar ha ett mycket överdimensionerat ego. Lacan utesluter ju i praktiken varje meningsfullt ifrågasättande av sina läror - en fundamentalistisk inställning, som erinrar mig om vad Anatole France (i Drottning Gåsfot)låter abbé Coignard säga till sin elev: ... "och kom ihåg att ett klart förstånd måste förkasta allt som strider mot förnuftet, utom i fråga om religionen, där man måste tro blint."
    Pegge

    SvaraRadera
  2. Man ska inte vara för snabb med att avfärda saker man inte förstår, men jag upplever France-citatet som ganska talande. Det finns till exempel något religiöst över Jacques-Alain Millers vakande hököga över Lacans ord. Det verkar vara en lära som svårligen låter sig diskuteras och ännu mindre testas.

    SvaraRadera