48. Victor Hugo

”Jag? Jag ägnar mig åt mitt yrke – facklans!”

I en spännande sekvens i Les Miserablés spanar den unge, fattige juridikstudenten Marius genom ett litet hål i väggen på sina grannar, den på alla sätt förtappade familjen Jondrettes. Marius själv är visserligen fattig, men kan egentligen återvända när som helst till sin rike gamle morfar. Visst har han provat på det hårda livet, men den misär som möter honom på andra sidan väggen chockar honom djupt. Desperationen, kriminaliteten, smutsen, hopplösheten – allt finns så nära, men fortfarande avskärmat bakom träplankorna. Närmare än så kommer han inte. Lite så där är det väl med bokens författare Victor Hugo också. Han vill skildra underklassen, men det är ingen tvekan om att det hela tiden sker utifrån och ovanifrån, genom en vägg av romantiskt skimmer och stereotyper. Facklan bara närmar sig krutdurken.

Men visst är det ändå en storslagen äventyrsroman. Les Miserablés fungerade som en brygga mellan romantik och realism – den franska romantiken fick sig en välbehövlig dos av parisisk gyttja. Berättelsen rör sig runt den frigivne galärslaven Jean Valjean och hans strävan att vara en god människa. Han tar sig an den föräldralösa flickan Cosette och räddar henne från det grymma paret Thenardiérs. Vart Jean Valjean än går så har han dock ständigt den nitiske polismannen Javert i hälarna – en symbol för det sociala arvets ankare som huvudkaraktärerna ständigt släpar efter sig genom alla livets stadier. Konflikten mellan Jean Valjean och Javert kan nog ses som bokens centrala tema. Det är en mycket skickligt presenterad konflikt mellan olika moraliska inställningar. För Javert är plikten att sätta fast brottslingar allt. Hans absoluta plikttrogenhet är hans drivkraft i livet. Jean Valjean å sin sida utvecklas även han tidigt i boken till något slags moralisk övermänniska. För att vi ska kunna sympatisera med hans karaktär är det därför viktigt med de personliga kriser som drabbar honom under handlingens gång. Bakom fasaden som dygdeideal döljer sig fortfarande häftiga mänskliga passioner och drivkrafter. Ibland verkar ju allt leda oss mot det onda, inte minst vår egen vilja. Hos Jean Valjean segrar dock allt som oftast den moraliska plikten att göra det rätta. Javerts slaveri under den världsliga plikten framstår trots allt som slapp i jämförelse med den forne galärslavens kamp att uppfylla den moraliska. Bokens höjdpunkt är förmodligen när Javert sent omsider konfronteras med den sanna moralen och den sanna godheten.

Det är en fin historia om hur godheten smittar mellan människor, och hur den kanske är det enda ljus vi har i det mörker som verkligheten ofta utgör. Trots den närmast naiva fixeringen vid den individuella godheten, uppmärksammar Hugo också de större samhällsproblem som bland annat leder fram till de våldsamma gatustrider som ramar in berättelsens final. Det politiska ställningstagandet finns där, men är inte överdrivet tydligt. Framför allt vill han nog helt enkelt be oss att klamra fast vid vår humanism genom revolutioner, fattigdom och olycka. Man kan irritera sig på osannolika sammanträffanden och övertydligheter – vanligt förekommande problem hos den unga romankonsten. Karaktärsteckningen är kanske inte heller överdrivet komplex. Sentimentaliteten biter dock och man har en varm känsla i kroppen efter att läsningen är avslutad.

Sympatin för samhällets utstötta finns också i hans andra världsberömda roman, Notre Dame de Paris, alltså Ringaren i Notre Dame, där han skapade Quasimodo - en tidlös litterär gestaltning av klyschan om det godhjärtade missfostret. I Frankrike är han kanske främst uppskattad för sin lyrik med samlingar som Les Orientales, Odes et Bulletins och La Légende des Siécles. Personligen uppskattar jag också hans gärning inom målarkonsten. De små teckningarna är häpnadsväckande suggestiva och ”moderna”. Vi har uppenbarligen att göra med en oerhört produktiv och mångbegåvad man, men också kontroversiell. Hugos ego var tydligen mycket uppblåst. ”Victor Hugo var en galning som trodde att han var Victor Hugo”, som Jean Cocteau senare skulle uttrycka det. Charles Baudelaire, ständigt på jakt efter nya fiender i kultursfären, skrev om honom: ”Svartrocken Hugo går alltid med huvudet framåtböjt: alltför framåtböjt för att han skulle kunna se något – utom sin navel.” Hugo, med sina starka republikanska åsikter, uppskattades inte heller alltid av makten. Efter kraftigt antimonarkistiska uttalanden drevs han i exil till Guernsey där han ägnade några år åt att skriva elaka pamfletter riktade mot Napoleon III. Det var också där Les Misérables kom till, med sin sympati för republikanska revolutionärer. När tredje republiken utropades 1870 återvände Hugo till Frankrike och återtog sin plats som ledande kulturpersonlighet. Folkets kärlek hade han alltid. Hans begravning var en osannolikt storslagen tillställning. Två miljoner människor följde Hugos kista från Triumfbågen till Pantheon. Deras liv hade blivit beskrivna i all sin realistiska smuts och romantiska skönhet, precis som de ville ha det. Precis som vi vill ha det.

Mest känd som: den franska romantikens främste diktare och författare.