Det hundraåriga kriget tycktes aldrig ta slut. Nu hade kung Edward III intagit den franska staden Calais och ingen nåd skulle ges, menade kungen, varpå han instruerade sina män att utplåna befolkningen i staden. Kanske insåg han att reaktionen var något överilad då han snart gick med på en, nog så elak, kompromiss. Sex personer ur Calais sociala elit skulle självmant träda fram inför kungen, beredda att offra sina liv - då skulle resten av stadens invånare skonas. Barfota, iklädda trasor och med rep runt halsen beordrades de vandra fram, bärandes på nycklar till staden som symboliskt skulle överlämnas till kungen. Total förödmjukelse alltså. Sex män valde att uppoffra sig för de andras räddning. Visserligen lyckades den något blödigare drottningen till slut övertyga kungen om att skona också deras liv, men det gjorde inte deras osjälviskhet mindre beundransvärd.
Knappt fem hundra år senare fick skulptören Auguste Rodin (1840 - 1917) i uppgift att hylla dessa män i form av en skulpturgrupp. Konstnären bröt mot nästan alla de konventioner som så länge hade gällt för skulpturala konstverk. Faktum är att vi i detta konstverk kan hitta flera viktiga förklaringar till varför Rodin är den i särklass viktigaste personen i berättelsen om den moderna skulpturkonsten. Uppdragsgivarna förväntade sig ett balanserat grupporträtt av upphöjda hjältar, men fick ingen av den idealism som de hade förväntat sig. Istället ser vi vanliga män uttrycka verkliga och mänskliga känslor, som resignation och förtvivlan. Figurernas armar är förlängda och deras händer och fötter grovt förstorade, vilket hjälper till att betona deras fysiska närvaro och talar om för oss att det inte är några snobbiga och perfekta varelser det handlar om utan rejäla kroppsarbetare. Deras poser är okonventionella och de är utspridda lite som på måfå på "scenen". Det är inget organiserat grupporträtt det här, det är en inkännande skildring av sex individuella mäns själsliga plågor. Trasorna som tungt hänger på deras kroppar förstärker deras dystra sinnesstämning. Rodin valde dessutom att placera männen på en låg piedestal, till mångas förfäran. Herregud, nu kan ju folk få för sig att de själva kan jämställas med dessa nobla män, det går ju rent av nästan att se dem i ögonen! Vilket naturligtivs var själva poängen. Konstnären ville visa folket att dessa hjältar var vanliga människor, men som visat prov på ett ovanligt mod, och därigenom inspirera mannen på gatan till liknande ärofyllda handlingar om dessa skulle krävas av honom.
Den opolerade ytan, de förvrängda karaktärsdragen och fokuset på de avbildades känslor som vi ser i Les Bourgeois de Calais utövade stort inflytande på det som kom att kallas expressionismen. Det faktum att texturen på många sätt stod i centrum var viktigt för modernismen överlag och de realistiska snarare än idealistiska människoskildringarna öppnade ögonen på många efterföljande skulptörer. Valet att undvika den höga piedestalen var också avgörande för framtida skulpturkonst - inom 1900-talskonsten ser vi nästan inga piedestaler över huvud taget. Jag har valt att fokusera på Les Bourgeois de Calais eftersom den innehåller det mesta av det som gjorde Rodin speciell och inflytelserik, men han stod naturligtvis för många andra imponerande skapelser.
Rodins nyskapande konst är egentligen mer beundransvärd än hans samtida målarkollegors, eftersom hans medium inte tillät experiment i samma utsträckning. Målare kunde alltid hitta någon upplyst själ som hade råd och intresse att stödja dem - många privatpersoner önskar ju ha en tavla eller två hängandes på väggen i vardagsrummet. Skulpturer däremot beställdes i mycket högre grad av institutioner och myndigheter, som inte hade råd att chansa och inte kunde låta individuella preferenser spela någon större roll. De färdiga verken ställdes ofta ut i offentliga sammanhang, på torg och i parker, och krävde därför den stora publikens godkännande. Skulptörer som inte anpassade sig efter den allmänt rådande smaken hade därför svårt att överleva. Dessa omständigheter hade bidragit till skulpturkonstens stagnation. Mycket litet hade hänt sen Bernini härjade runt tre hundra år tidigare. Men detta ändrades alltså i och med Rodins inträde på scenen, och det säger något om hans starka vision och oförtrutna envishet att han lyckades förverkliga sina nyskapande idéer.
Rodin lyckades till skillnad från flera andra av tidens stora konstnärer, som till exempel Van Gogh, bli berömd och omtyckt redan under sin livstid. Och till skillnad från många av de som blev berömda och omtyckta under sin livstid, så har han också fortsatt att vara det långt efter sin död. Kanske kan detta delvis bero på hans obestridliga rykte som en modernismens portalfigur, men jag tror att det till minst lika stor del helt enkelt handlar om att människor aldrig slutat älska hans konst. Den går helt enkelt inte att avfärda någonting som är så psykologiskt intressant och känslomässigt drabbande.
Mest känd som: en av historiens allra viktigaste och mest berömda skulptörer. Mannen bakom Tänkaren, den kanske mest kända skulpturen av de alla. Han hade även ett femton år långt förhållande med den mycket vackra, konstnärligt genialiska och till slut psykiskt sjuka Camille Claudel, också hon ett stort namn i konsthistorien. Som bilden nedan bevisar var han också ägare av ett mycket imponerande skägg.
Knappt fem hundra år senare fick skulptören Auguste Rodin (1840 - 1917) i uppgift att hylla dessa män i form av en skulpturgrupp. Konstnären bröt mot nästan alla de konventioner som så länge hade gällt för skulpturala konstverk. Faktum är att vi i detta konstverk kan hitta flera viktiga förklaringar till varför Rodin är den i särklass viktigaste personen i berättelsen om den moderna skulpturkonsten. Uppdragsgivarna förväntade sig ett balanserat grupporträtt av upphöjda hjältar, men fick ingen av den idealism som de hade förväntat sig. Istället ser vi vanliga män uttrycka verkliga och mänskliga känslor, som resignation och förtvivlan. Figurernas armar är förlängda och deras händer och fötter grovt förstorade, vilket hjälper till att betona deras fysiska närvaro och talar om för oss att det inte är några snobbiga och perfekta varelser det handlar om utan rejäla kroppsarbetare. Deras poser är okonventionella och de är utspridda lite som på måfå på "scenen". Det är inget organiserat grupporträtt det här, det är en inkännande skildring av sex individuella mäns själsliga plågor. Trasorna som tungt hänger på deras kroppar förstärker deras dystra sinnesstämning. Rodin valde dessutom att placera männen på en låg piedestal, till mångas förfäran. Herregud, nu kan ju folk få för sig att de själva kan jämställas med dessa nobla män, det går ju rent av nästan att se dem i ögonen! Vilket naturligtivs var själva poängen. Konstnären ville visa folket att dessa hjältar var vanliga människor, men som visat prov på ett ovanligt mod, och därigenom inspirera mannen på gatan till liknande ärofyllda handlingar om dessa skulle krävas av honom.
Den opolerade ytan, de förvrängda karaktärsdragen och fokuset på de avbildades känslor som vi ser i Les Bourgeois de Calais utövade stort inflytande på det som kom att kallas expressionismen. Det faktum att texturen på många sätt stod i centrum var viktigt för modernismen överlag och de realistiska snarare än idealistiska människoskildringarna öppnade ögonen på många efterföljande skulptörer. Valet att undvika den höga piedestalen var också avgörande för framtida skulpturkonst - inom 1900-talskonsten ser vi nästan inga piedestaler över huvud taget. Jag har valt att fokusera på Les Bourgeois de Calais eftersom den innehåller det mesta av det som gjorde Rodin speciell och inflytelserik, men han stod naturligtvis för många andra imponerande skapelser.
Rodins nyskapande konst är egentligen mer beundransvärd än hans samtida målarkollegors, eftersom hans medium inte tillät experiment i samma utsträckning. Målare kunde alltid hitta någon upplyst själ som hade råd och intresse att stödja dem - många privatpersoner önskar ju ha en tavla eller två hängandes på väggen i vardagsrummet. Skulpturer däremot beställdes i mycket högre grad av institutioner och myndigheter, som inte hade råd att chansa och inte kunde låta individuella preferenser spela någon större roll. De färdiga verken ställdes ofta ut i offentliga sammanhang, på torg och i parker, och krävde därför den stora publikens godkännande. Skulptörer som inte anpassade sig efter den allmänt rådande smaken hade därför svårt att överleva. Dessa omständigheter hade bidragit till skulpturkonstens stagnation. Mycket litet hade hänt sen Bernini härjade runt tre hundra år tidigare. Men detta ändrades alltså i och med Rodins inträde på scenen, och det säger något om hans starka vision och oförtrutna envishet att han lyckades förverkliga sina nyskapande idéer.
Rodin lyckades till skillnad från flera andra av tidens stora konstnärer, som till exempel Van Gogh, bli berömd och omtyckt redan under sin livstid. Och till skillnad från många av de som blev berömda och omtyckta under sin livstid, så har han också fortsatt att vara det långt efter sin död. Kanske kan detta delvis bero på hans obestridliga rykte som en modernismens portalfigur, men jag tror att det till minst lika stor del helt enkelt handlar om att människor aldrig slutat älska hans konst. Den går helt enkelt inte att avfärda någonting som är så psykologiskt intressant och känslomässigt drabbande.
Mest känd som: en av historiens allra viktigaste och mest berömda skulptörer. Mannen bakom Tänkaren, den kanske mest kända skulpturen av de alla. Han hade även ett femton år långt förhållande med den mycket vackra, konstnärligt genialiska och till slut psykiskt sjuka Camille Claudel, också hon ett stort namn i konsthistorien. Som bilden nedan bevisar var han också ägare av ett mycket imponerande skägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar