49. Jacques Derrida

Jag ska inte sticka under stol med att jag blev förvånad när jag fick veta huvudrollsinnehavaren i den charmiga westernkomedin med den svenska titeln Vild blondin i Västern (Heller in Pink Tights på engelska). Sophia Loren! Den vackra italienska brunetten! Själva sinnebilden för en snygg brunett. Var det verkligen hon som skulle spela vild blondin? Filmen, regisserad av George Cukor, innehöll sprakande färger, revolvermän, vackra damer och gott om mindre subtila sexuella anspelningar. Sophia Loren spelar stjärnan i ett teatersällskap, som leds av den charmigt buttre Anthony Quinn. Pengar är så klart ett ständigt problem, och därtill får de både indianer och den kåte revolvermannen Mabry, spelad av Steve Forrest, efter sig. Denne Mabry har via poker vunnit Sophia Lorens kropp, och går med på att skydda sällskapet mot indianer och annat otyg, i hopp om att den sexiga Loren (som egentligen är kär i Anthony Quinns rollfigur Healy så klart) ska låta honom inkassera vinsten så småningom. Vid ett tillfälle under en hård resa genom vildmarken vill sällskapet ta sig till ett kloster för att övernatta. Healy, inte lika erfaren i den hårda vildmarken som Mabry, vecklar ut sin karta och hävdar bestämt att klostret bara ligger en liten bit därifrån:

”Kartor ljuger inte” konstaterar han, varpå Mabry replikerar:

”Nej, men människor ljuger. Och människor gör kartorna.”

Kartorna är så klart bara ett verktyg. Kartan är en samling symboler, som naturligtvis inte ljuger. Lögnen, sprickorna, komplikationerna, finns i människornas inre. Det är samma sak med språk i allmänhet. Vi människor föds med ett ganska okomplicerat verktyg som vi kan välja att använda hur vi vill. Vill vi ljuga så ljuger vi, vill vi tala sanning så talar vi sanning. När vi läser ett verk är det författarens avsikter och åsikter som vi letar efter. Det som står på en karta liksom i en roman, en filosofisk skrift, eller en veckotidning, är bara ord och symboler med sina fastslagna betydelser. Bakom dem finns en mänsklig hjärna som kan utnyttja det döda verktyget precis som han eller hon själv vill.

Eller?

Det är alltså här Jacques Derrida kommer in i bilden. Från den amerikanska öknen till den algeriska. I helvete att språket är ett okomplicerat verktyg. Tvärtom, det är i språket vi kan hitta sprickorna i hela den västerländska intellektuella kulturen och traditionen. De dolda värderingarna, de gömda motsägelserna, myterna förklädda till sanning – som visar sig vara själva fundamenten till texten. På grund av språkets inneboende komplexitet och motsägelsefullhet, går det alltid att tolka en text på flera olika sätt. Det är detta som Derridas dekonstruktion går ut på: en text har aldrig en stabil grund. Derridas dekonstruktivism kan ses som en reaktion på fenomenologin och strukturalismen, som var förhärskande inom den franska filosofin i slutet av femtiotalet. Om man ska uttrycka sig extremt grovt: fenomenologin tar sin utgångspunkt i tingen själva, medan strukturalisterna menade att vår upplevelse av världen avgjordes av strukturer ”bakom” tingen. Derrida ansåg dock att båda dessa förhållningssätt var otillräckliga. För att citera Wikipedia, som snyggt sammanfattar Derridas inställning: “Must not structure have a genesis, and must not the origin, the point of genesis, be already structured, in order to be the genesis of something?” Hur kommer man ur den här cirkeln? Enligt Derrida måste vi dra slutsatsen att fenomenens “genesis” i sig är något komplext, snarare än något enkelt och ”rent”. Och på den vägen är det.

Derrida är alltså besatt av detta oändligt komplexa fenomen vi kallar språk, och det som framför allt intresserar honom är just texten, det skrivna, det som traditionellt varit underordnat det talade. ”Den perversion som det innebär att man ersätter en lem med ett ting”, som han kärnfullt har uttryckt det. Derridas relation till språket kan beskrivas som passionerad: ”det finns ingenting som jag älskar och respekterar lika mycket”. Han vältrar sig i det, vänder ut och in på det, krossar det, bygger upp det igen, förvränger ord och betydelser, uttrycker sig motsägelsefullt – det kan för den ovane vara ett rent helvete att läsa något som han har skrivit, men det måste sägas att tålamod lönar sig när det gäller Derridas texter. Uttrycker han sig onödigt krångligt? Eller är det ett nödvändigt uttryck för språkets komplexitet? Har han över huvud taget något att komma med, eller är det mesta bara maskerat skitsnack? Det finns många olika meningar om Derrida och hans verk. Den anglosaxiska filosofin har haft mycket svårt att ta honom till sig, medan litteraturvetenskapen har välkomnat honom med öppna armar. Det är väl lite samma sak som med Michel Foucault – filosofi är det enda ämne där man inte läser honom på ett svenskt universitet.

Det berömda uttalandet om att allt är text har resulterat i ytterligare en kritik mot Derrida, (bland annat från just nämnde Foucault) nämligen att hans ”teori” är för apolitisk, för världsfrånvänd. Under den senare delen av Derridas intellektuella karriär, började han dock fokusera mer på politiska frågor, men fortfarande med dekonstruktionen som utgångspunkt. I Marx spöken (Spectres de Marx) menar han att, precis som att språket saknar en nollpunkt, så existerar inte den absoluta rättvisan. Att sträva mot någon form av samhälleligt idealtillstånd är med nödvändighet förfelat. Det kan låta närmast nihilistiskt, men utmynnar i en sund kritik mot att blint följa utopiska regler och dogmer. Vår politiska strävan kan aldrig vara säker. Vi måste vara beredda att vaket bedöma varje unik situation. Just detta ger, på ett för Derrida typiskt paradoxalt sätt, rättvisan en mening – den blir något mer än bara ett själlöst och maskinellt applicerande av regler. Politiken har inget ”slut”.

Derridas intrikata texter kommer att fortsätta att diskuteras och avfärdas, läsas och omhuldas, men en sak kan vi i alla fall vara överens om: han ser bra ut. Oförskämt bra. Det där dramatiska vita håret, leendet som ligger och lurar någonstans bakom läpparna, de skarpa ögonen, ansiktsdragen huggna i sten, poserna framför kameran – han älskar sin roll som intellektuell stjärna. Hade han inte varit filosof borde han ha blivit skådespelare. Kanske hade han kunnat ta Anthony Quinns roll. Derrida hade nog haft ett och annat att säga om den där kartan.

Mest känd som: dekonstruktionens skapare.