50. Alain Resnais

Visst är jag stolt över vårt lands sexiga tjejer, som är så omtalade, men jag är nog trots allt ännu mer stolt över Ingmar Bergman. Vi är omringade av så mycket skämt och ironi överallt: se det senaste youtubeklippet när nyhetsuppläsaren gör bort sig i direktsändning, läs Alex Schulmans bloggsalva mot kulturtanterna och missa för Guds skull inte årets nya skönt avslappnade komedi med Will Ferrell. Sedan finns det mycket som vill vara trevligt, lättsmält och som ska få oss att må bra: det mysiga kockprogrammet med den folkkära tevepersonligheten, den revolutionerande spikmattan och, naturligtvis, veckans nya självhjälpsbok. Vifta lite med armarna, drick örtte och bli en lyckligare människa. Nej, jag tycker det är skönt med folk som vågar mena allvar och det är därför jag är stolt över vår Bergman. Vad är det för idé att försöka över huvud taget om man ändå inte har ordentliga ambitioner? Ja, det kanske är lite svårsmält ibland och det kanske inte är skojfriskt och mysigt rakt igenom. So be it. Snart kan man väl inte ens äta en hårdmacka utan att bli kallad pretentiös och trist.

Den legendariska franska filmskaparen Alain Resnais var av allt att döma en man som menade allvar. Redan i sina tidiga kortfilmer tog han sig an tunga ämnen. Allra tydligast blir det i Nuit et brouillard, den första filmen som explicit behandlade nazisternas förintelse av judar. Det är en osentimental men just därför väldigt drabbande film. I långa tagningar får vi se groteska bilder från koncetrationslägren medan en berättarröst lugnt konstaterar saker som: "Ett krematorium kan vara vackert som ett vykort. Idag ställer turisterna upp sig framför dem och blir fotograferade." Hade människor redan börjat glömma? Inte händelserna i sig, men det obeskrivligt hemska i dem? Och vilka är egentligen skyldiga till förintelsen, är det någon som erkänner skuld? Vi ser i Nuit et brouillard prov på den stil som återkommer i Resnais spelfilmer, en kylig och långsam men ändå väldigt poetisk uppvisning av bilder.

En av människans sant tragiska egenskaper är, som ovan antytts, hennes glömska. Ibland är den nödvändig för vår överlevnad, för att vi ska kunna leva ett fungerande liv. Men lika ofta är den en källa till ett slags resignerad sorg. Vi minns hur vi aldrig skulle glömma en kärlek från tonåren, ett lidande vi upplevt eller en underbar vänskap. Men alla dessa känslor mattades så småningom av, har vi ju märkt nu, och därmed kan vi ana att allt det vi upplever så starkt idag också det kommer att tyna bort. Hiroshima mon amour, Resnais första långfilm, tar upp det temat. En fransyska träffar en japan i efterkrigstidens Hiroshima och de inleder en kärleksaffär. Hon berättar om sin gamla kärlek från krigstiden, men märker att minnena redan börjat blekna. Den glödande passion hon upplever med japanen och det hemska kriget som just har varit; allt detta kommer också sakta försvinna mer och mer ur minnet.

Resnais filmer tillhör inte franska nya vågens mest lättillgängliga, men så såg han sig heller aldrig riktigt som en del av den inofficiella rörelsen. Hans samröre med tidens litterära avant-garde var minst lika stort som med filmens motsvarighet, och han arbetade med flera kända författare. Marguerite Duras skrev manuset till Hiroshima mon amour och en an annan av de stora namnen inom Den nya romanen (le noveau roman), Alain Robbe-Grillet, skrev manuset till Resnais andra långfilm, L'année dernière à Marienbad. Den nämnda romanformen karaktäriseras av ett fragmentariskt berättande och hopp i tiden, berättartekniska grepp som därför föga förvånande återkommer i såväl Hiroshima som Marienbad. Om den förra filmen var experimentell, vacker och poetisk, så är den senare ännu mer experimentell, ännu vackrare och ännu mer poetisk. En man träffar en kvinna på ett slott och hävdar bestämt att de träffats ett år tidigare i Marienbad. Kvinnan minns ingenting av detta. Han fortsätter filmen igenom att försöka övertyga henne om att de verkligen har träffats och återberättar händelser från sommaren året innan. Verklighet och minnen, nutid och dåtid, lögn och sanning - vi vet aldrig riktigt vad som är vad. Det är upp till var och en att söka tolkningar till filmen, på samma sätt som det är upp till var och en att bedöma om filmen är pretentiös smörja eller ett konstnärligt mästerverk. Oavsett vilket läger man ansluter sig till är det omöjligt att neka filmen dess originalitet och unika vision. Personligen har jag inte upplevt att någon regissör, möjligen Jurij Norstein undantagen, lyckats behandla minnets komplexitet på samma tillfredsställande sätt.

Och så här fortsätter det. Det är nästan omöjligt att prata om Resnais filmkonst utan att framstå som en överspänd (pseudo)intellektuell. Därför vill jag avsluta med en enkel uppmaning: Om du inte har sett några av hans filmer så gör det, och glöm inte att ta med ditt öppna sinne. Filmerna kommer garanterat att ge dig en speciell upplevelse, så mycket vågar jag lova.

Mest känd som: regissören till intellektuellt utmanande alster som Hiroshima mon Amour och L'année dernière à Marienbad, två hörnstenar inom modern film.