Mitt på torget Vieux Marché i Rouen står en ung kvinna bunden vid en påle. Hennes hår är kortklippt och hon är klädd i enkla manskläder. Hennes blick är oavlåtligen riktad över folkmassan som trängs på torget, mot de mörka molnen som hastar förbi och mot vårsolens klara strålar, som förgyller husfasaderna och som glittrar i vattenpölarna morgonens regnväder har lämnat efter sig. Soldater och frivilliga hjälper till att kasta travar med pinnar på bålet som redan har tänts. En fet rök fångas upp av vårvindarna och kastas mot åskådarna, som utbyter oroliga och hånfulla blickar vid åsynen av kvinnan, som till synes oberörd ser lågorna slicka hennes fötter. Det sista hon ser i livet är ett krucifix som hålls upp framför henne av två kyrkomän.
Året var 1431 och stora delar av nuvarande Frankrike var under engelskt styre eller inflytande. Efter en skenrättegång där en biskop agerade domare och den åklagade förvägrades försvarare dömdes Jeanne d'Arc till döden för kätteri. Hennes korta liv var händelserikt. Hon växte upp i en liten by i Lorraine, där hon från tolv års ålder började se helgon som sa åt henne att inte ligga med någon och som anförtrodde henne ett heligt uppdrag: hon skulle driva ut de skändliga engelsmännen från franskt område. Ledd av en inre övertygelse banade hon sin väg fram till kungen. Det säger en hel del om både Jeanne d'Arc och tillståndet i Frankrike att en icke läskunnig bondflicka hittade öron som var villiga att lyssna på henne. Fransmännen hade inte vunnit ett betydande slag på över en generation och desperationen var påtaglig. Man måste dock fråga sig i vilken grad människorna under medeltiden kände någon lojalitet till sin kung. I första hand kom hembygden, och man bekymrade sig inte så mycket om kungen råkade vara engelsk eller fransk, ungefär på samma sätt som hiphopare i USA känner lojalitet till sina hoodz, men inte till det avlägsna och abstrakta som är USA, och som alldeles struntar i om det är en republikan eller demokrat som styr landet. Samma skit liksom. Men det finns historiker som menar att invånarna i Frankrike från Jeanne d'Arcs dagar började betrakta kriget mot engelsmännen som ett krig för nationell befrielse. Till saken hör att engelsmännen under kriget hade använt så kallad chevauchéekrigsföring som innebär att man bränner och skövlar det civila samhället. Det är inte att undra på att fransmännen var arga, och i Jeanne d'Arc hittade de någon som kunde gestalta hoppet om ett Frankrike fritt från engelskt tyranni.
Jeanne d'Arc har mer än någon annan blivit en symbol för Frankrike och frihet, men hennes namn har använts i flera olika syften, från fromt katolska till illvilligt nazistiska. Under andra världskriget var Jeanne d'Arc en symbol både för Vichyregeringen och motståndsrörelsen. De regeringstrogna lyfte fram hennes kamp mot engelsmännen och nazimotståndarna lyfte fram hennes kamp mot en ockupationsmakt, som i likhet med Nazityskland ockuperade Frankrike och Jeanne d'Arcs hemtrakter i Lorraine. Men det är förstås inte för hennes symbolvärde eller kamp mot engelsmännen som hon tar plats på listan, utan för hennes djupt gripande livsöde. Domstolsprotokollen är bevarade från rättegången, och det var utifrån dem som den danske regissören Carl Theodor Dreyers skapade sitt mästerverk La Passion de Jeanne d'Arc (En kvinnas martyrium) från 1928 (när Jeanne d'Arc hade varit helgon i åtta år), en av filmhistoriens starkaste skildringar av mod, orättvisa och mänsklig uthållighet. Det är först i en konstnärlig upplevelse som Jeanne d'Arcs livsöde blir direkt drabbande. I Dreyers film är det Maria Falconetti i sitt livs enda filmroll som spelar Jeanne d'Arc, och hon lyckas gestalta allt lidande som Jeanne d'Arc måste ha utstått de sista dagarna i livet, skräcken inför döden, de hätska anklagelserna som spottades i hennes ansikte, och den inre övertygelsen om att hennes martyrskap var utvalt av Gud.
Jeanne d'Arcs klassresa är snäppet vassare än Napoleons. Från att ha varit en enkel bondflicka ledde hon den franska armén i flera betydande slag. Men hon är ingen prefeministisk förebild (annat än som exempel på att "kvinnor kan"), till skillnad från den samtida författaren Christine de Pisan, som skrev att kvinnor borde få samma möjligheter till utbildning som män. Jeanne d'Arc bar manskläder för att hon ansåg sig ha en manlig uppgift, och hon var inte nådig mot andra kvinnor inom armén. Hon levde i en tid då lidandet var utbrett, Frankrike höll på att återhämta sig från digerdöden och engelsmännen hade skövlat landet. Ändå är det Jeanne d'Arc som fångar vår uppmärksamhet. Det är inte för hennes eventuella skicklighet som fältstrateg, inte heller för hennes syners skull, utan för att rättegångsprotokollen ger det onödiga, orättvisa lidandet ett ansikte.
Mest känd som: Frankrikes nationalhelgon. Brändes på bål efter en rättegång, där hon anklagades för kätteri och för att vara i maskopi med djävulen. Tidernas mest kända martyr.
Målning från cirka 1485.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar