Émile Zola (1840 - 1902) är en riktigt trist författare. Det var jag tämligen övertygad om ända fram tills jag faktiskt läste något av honom. En litteraturens "objektive" vetenskapsman som om sin tidiga roman Thérèse Raquin sa att "själen är fullständigt frånvarande" - något som alltså skulle vara typiskt för hans stil - hur sexigt låter det? Inte i min bokhylla, om jag får be, fnös jag och vände mig istället till Rimbaud, Wilde och Dostojevskij. När jag till slut ändå läste nyss nämnda bok så insåg jag att denne förmodat tråkige naturalist istället stod för intensiv, chockerande och dramatisk litteratur. Det hemska och klaustrofobiska passionsdramat som utspelade sig på sidorna var inte en vetenskapsmans fantasi, utan en diktares.
Naturalismen ville visa att människans karaktär och handlingar bestäms utifrån arvs- och miljömässiga faktorer; tankar som till stor del byggde på Darwins resonemang. Litteraturteoretikern Hippolyte Taine var den store teoretikern på området och jag lånar här hans ord: "Ärelystnaden och sannfärdigheten har sina orsaker lika väl som matsmältningen, muskelrörelsen och den djuriska sexualiteten... Lasten och dygden är produkter liksom vitriol och socker." Naturligtvis kan inte påhittad litteratur vara vetenskap i ordets gängse betydelse, men om Zolas intentioner på det planet måste anses misslyckade så lyckades han ändå med sin inställning skapa "logiskt fungerande fantasier", för att tala med Göran Hägg. Författarens ingående beskrivningar av sexuella och groteska skeenden - en vetenskapsman kan ju inte ducka för obehagliga detaljer! - väckte livlig debatt när Thérèse Raquin först publicerades som följetång i en tidning och strax därpå gavs ut som bok. Zola var då bara 27 år gammal och skickade ivrigt iväg romanen till Taine för att höra denne auktoritets åsikt.
Jodå, Taine var nöjd. Men romanen behandlade några enstaka individers känslor och problem, som alla utspelar sig i en sluten värld. Taine ville att Zola istället skulle ge sig in i det stora samhällsdramat; en värld befolkat av ett myller av människor och där tidens stora frågor avgörs. Först då kan den unge författarens litteratur bli verkligt intressant och relevant! Det minsta man kan säga är att Zola tog rådet till sig. Bara något år senare skulle han inleda ett av litteraturhistoriens största enmansprojekt: den väldiga tjugovolymssviten om släkten Rougon-Macquarts öden under det andra kejsardömets tid. Som ni kanske förstår är vi som driver den här bloggen svaga för människor som tar sig an stora projekt, och att det i det här fallet också råkade bli fantastisk litteratur kan nästan ses som en bonus. "Har du läst allting av Balzac?" frågar den unge Zola en vän i ett brev (jag hoppas att jag aldrig kommer få den frågan) och fortsätter sedan att förklara vad han vill med sitt livsprojekt: "Liksom Balzac skall jag skildra människor ur olika samhällsklasser: jag skall skapa borgarna, finansmännen, arbetarna, prästerna, konstnärerna, gatflickorna..." Flera av böckerna i serien sympatiserar också med arbetarklassen, kanske allra tydligast Germinal: en bok som drar fram kolgruvearbetarnas orimliga arbetsförhållanden i ljuset. "Germinal" var också något som grupper av gruvarbetare skanderade under Zolas begravningståg. En rörande hyllning som visar att hans litteratur inte bara var något för den snobbiga kulturreliten.
I motsats till sin store mentor Balzac, som ju låg bakom ett annat av litteraturhistoriens mest vansinniga projekt, ville han dock inte lägga sig i världens affärer "vare sig som politiker, filosof eller moralist." Lite ironiskt då att han i slutet av århundradet skulle komma att publicera en av tidens mest uppmärksammade debattartiklar. Eller kanske vredesutbrott, snarare. "J'accuse...!" löd rubriken till Zolas öppna brev till presidenten, och där anklagade han militärens allra högsta led för antisemitism och korruption. Alfred Dreyfus var en judisk officer i den franska armén som på mycket svaga grunder anklagades och dömdes för landsförräderi. Han skulle ha läckt militärhemligheter till tyskarna, men några egentligen bevis fanns inte. (Senare visade det sig att en annan officer var den skyldige.) Zola rasade mot domen och riskerade sin karriär när han skrev anklagelsen, men i slutänden skulle hans agerande få avgörande betydelse för Dreyfus frigivning. "Han var ett ögonblick mänsklighetens samvete!" sa Anatole France om Zola vid dennes begravning, angående publiceringen av "J'accuse". Framförallt skulle brevet komma att bli den tydligaste manifestationen för de intellektuellas möjligheter att med sina åsikter påverka opinionen och i förlängningen också de styrande organen.
Zola var alltså ingen världsfrånvänd vindskammardiktare, utan en person som var uppdaterad med sin samtid och intresserad av vad som hände runt omkring honom. Hans litterära stil och filosofi hämtade intryck från samtida tänkare och vetenskapsmän och han var som sagt involverad i politiska händelser. Därtill tog hans böcker ofta upp olika samhällsklassers sociala förhållanden. Det är därför inte särskilt konstigt att han också var en försvarare av tidens avantgardistiska konstriktningar, som i Frankrike utgjordes av impressionismen och postimpressionismen. Ännu en anledning att gilla Zola.
Émile Zola må ha varit en duktig författare, men undkomma döden kunde inte heller han göra. En kolbrasa tog livet av honom. Han hade tänt en eld inför natten och förgiftades av den koldioxidgas som inte tog sig ut genom skorstenen utan höll sig kvar i rummet. När han vaknade upp ur sin sömn var det redan försent och han föll ihop på golvet när han försökte ta sig därifrån. Ingen vet riktigt varför han förgiftades, eftersom man efter hans död testade att tända kolbrasor i hans kamin och någon farlig mängd koldioxidgas samlades inte i huset, hur många timmar de än väntade. Flera decennier senare skulle en man berätta om en väns bekännelse då denne låg på dödsbädden. Det var en takarbetare som i upprördhet över Zolas pro-Dreyfusåsikter påstod sig ha murat igen hans skorsten, och som dagen efter - för att undkomma polisens misstankar - genast återställt ventilationen i dess ursprungliga skick. Det finns flera frågetecken kring bekännandet, men det är hur som helst en intressant anekdot om den store naturalisten. "Han var tidevarvets diktare, det kommer vi aldrig ifrån" sa vår alldeles egna Zolabeundrare August Strindberg, och sådana giganter ska förstås omgärdas av mystiska historier.
Mest känd som: den store ledaren av den litterära riktningen naturalism och för sin anklagelseskrift "J'accuse". Var barndomskamrat med Cézanne men de två bröt med varandra efter att målaren inte var helt nöjd med den karaktär som uppenbarligen baserades på honom i Zolas roman Mästerverk.
Naturalismen ville visa att människans karaktär och handlingar bestäms utifrån arvs- och miljömässiga faktorer; tankar som till stor del byggde på Darwins resonemang. Litteraturteoretikern Hippolyte Taine var den store teoretikern på området och jag lånar här hans ord: "Ärelystnaden och sannfärdigheten har sina orsaker lika väl som matsmältningen, muskelrörelsen och den djuriska sexualiteten... Lasten och dygden är produkter liksom vitriol och socker." Naturligtvis kan inte påhittad litteratur vara vetenskap i ordets gängse betydelse, men om Zolas intentioner på det planet måste anses misslyckade så lyckades han ändå med sin inställning skapa "logiskt fungerande fantasier", för att tala med Göran Hägg. Författarens ingående beskrivningar av sexuella och groteska skeenden - en vetenskapsman kan ju inte ducka för obehagliga detaljer! - väckte livlig debatt när Thérèse Raquin först publicerades som följetång i en tidning och strax därpå gavs ut som bok. Zola var då bara 27 år gammal och skickade ivrigt iväg romanen till Taine för att höra denne auktoritets åsikt.
Jodå, Taine var nöjd. Men romanen behandlade några enstaka individers känslor och problem, som alla utspelar sig i en sluten värld. Taine ville att Zola istället skulle ge sig in i det stora samhällsdramat; en värld befolkat av ett myller av människor och där tidens stora frågor avgörs. Först då kan den unge författarens litteratur bli verkligt intressant och relevant! Det minsta man kan säga är att Zola tog rådet till sig. Bara något år senare skulle han inleda ett av litteraturhistoriens största enmansprojekt: den väldiga tjugovolymssviten om släkten Rougon-Macquarts öden under det andra kejsardömets tid. Som ni kanske förstår är vi som driver den här bloggen svaga för människor som tar sig an stora projekt, och att det i det här fallet också råkade bli fantastisk litteratur kan nästan ses som en bonus. "Har du läst allting av Balzac?" frågar den unge Zola en vän i ett brev (jag hoppas att jag aldrig kommer få den frågan) och fortsätter sedan att förklara vad han vill med sitt livsprojekt: "Liksom Balzac skall jag skildra människor ur olika samhällsklasser: jag skall skapa borgarna, finansmännen, arbetarna, prästerna, konstnärerna, gatflickorna..." Flera av böckerna i serien sympatiserar också med arbetarklassen, kanske allra tydligast Germinal: en bok som drar fram kolgruvearbetarnas orimliga arbetsförhållanden i ljuset. "Germinal" var också något som grupper av gruvarbetare skanderade under Zolas begravningståg. En rörande hyllning som visar att hans litteratur inte bara var något för den snobbiga kulturreliten.
I motsats till sin store mentor Balzac, som ju låg bakom ett annat av litteraturhistoriens mest vansinniga projekt, ville han dock inte lägga sig i världens affärer "vare sig som politiker, filosof eller moralist." Lite ironiskt då att han i slutet av århundradet skulle komma att publicera en av tidens mest uppmärksammade debattartiklar. Eller kanske vredesutbrott, snarare. "J'accuse...!" löd rubriken till Zolas öppna brev till presidenten, och där anklagade han militärens allra högsta led för antisemitism och korruption. Alfred Dreyfus var en judisk officer i den franska armén som på mycket svaga grunder anklagades och dömdes för landsförräderi. Han skulle ha läckt militärhemligheter till tyskarna, men några egentligen bevis fanns inte. (Senare visade det sig att en annan officer var den skyldige.) Zola rasade mot domen och riskerade sin karriär när han skrev anklagelsen, men i slutänden skulle hans agerande få avgörande betydelse för Dreyfus frigivning. "Han var ett ögonblick mänsklighetens samvete!" sa Anatole France om Zola vid dennes begravning, angående publiceringen av "J'accuse". Framförallt skulle brevet komma att bli den tydligaste manifestationen för de intellektuellas möjligheter att med sina åsikter påverka opinionen och i förlängningen också de styrande organen.
Zola var alltså ingen världsfrånvänd vindskammardiktare, utan en person som var uppdaterad med sin samtid och intresserad av vad som hände runt omkring honom. Hans litterära stil och filosofi hämtade intryck från samtida tänkare och vetenskapsmän och han var som sagt involverad i politiska händelser. Därtill tog hans böcker ofta upp olika samhällsklassers sociala förhållanden. Det är därför inte särskilt konstigt att han också var en försvarare av tidens avantgardistiska konstriktningar, som i Frankrike utgjordes av impressionismen och postimpressionismen. Ännu en anledning att gilla Zola.
Émile Zola må ha varit en duktig författare, men undkomma döden kunde inte heller han göra. En kolbrasa tog livet av honom. Han hade tänt en eld inför natten och förgiftades av den koldioxidgas som inte tog sig ut genom skorstenen utan höll sig kvar i rummet. När han vaknade upp ur sin sömn var det redan försent och han föll ihop på golvet när han försökte ta sig därifrån. Ingen vet riktigt varför han förgiftades, eftersom man efter hans död testade att tända kolbrasor i hans kamin och någon farlig mängd koldioxidgas samlades inte i huset, hur många timmar de än väntade. Flera decennier senare skulle en man berätta om en väns bekännelse då denne låg på dödsbädden. Det var en takarbetare som i upprördhet över Zolas pro-Dreyfusåsikter påstod sig ha murat igen hans skorsten, och som dagen efter - för att undkomma polisens misstankar - genast återställt ventilationen i dess ursprungliga skick. Det finns flera frågetecken kring bekännandet, men det är hur som helst en intressant anekdot om den store naturalisten. "Han var tidevarvets diktare, det kommer vi aldrig ifrån" sa vår alldeles egna Zolabeundrare August Strindberg, och sådana giganter ska förstås omgärdas av mystiska historier.
Mest känd som: den store ledaren av den litterära riktningen naturalism och för sin anklagelseskrift "J'accuse". Var barndomskamrat med Cézanne men de två bröt med varandra efter att målaren inte var helt nöjd med den karaktär som uppenbarligen baserades på honom i Zolas roman Mästerverk.
Zola avbildad av Édouard Manet.
Jag är imponerad av att ni törs placera Céline ovanför både Zola och Balzac! Hatten av!
SvaraRaderaJag var först helt säker på att Gabriel hunnit lägga upp Céline när du skrev den här kommentaren. Men så var det alltså inte. Vi tordes placera honom före, men inte mycket före. :)
SvaraRadera