24. François Truffaut

Jag sörjer ibland över att jag aldrig skrivit dagbok. Hade det inte varit så krångligt att köpa papper och penna hade jag säkert genast satt igång, men även om jag skulle börja med mitt dagboksskrivande nu så känns det ändå lite för sent. Min barndoms- och tonårstid har jag inget nedskrivet från och vad gäller de perioderna måste jag alltså lita till mitt opålitliga minne. Det känns inte bra. Inte minst om jag en dag blir förälder vill jag gärna minnas hur en nyförälskad trettonåring känner och resonerar, eller vad en åttaårig kille gör när han umgås med sina kompisar. Jag vill ha den förståelsen.

Några pojkar följer efter den äldre tjejen som de hängivet beundrar. När hon lämnat sin cykel springer en av dem fram och luktar på cykelsadeln - den har ju trots allt varit i kontakt med föremålet för deras kärlek. Resten av eftermiddagen sitter de uppe på en kulle och kastar runt några kottar medan de betraktar flickan när hon spelar tennis med sin kille. Det är det enda de gör, och det är det enda de vill göra. (Smygtittarna). En man säger godnatt till sin dotter och är på väg att stänga dörren om henne, då hon avbryter honom och ber att han ska lämna dörren på glänt. "Är det här lagom mycket?" undrar han. "Öppna lite till... så, det blir bra." (Den lena huden). En ung kille berättar för sin kompis att han är kär i sin underbara kusin, men är lite orolig: han har nämligen fått veta att hon ska klippa sig och är inte säker på att han fortfarande kommer gilla henne som korthårig. (Antoine och Colette). Det här kan tyckas vara exempel på obetydliga detaljer, men det är detaljer som ger mig känslan av att François Truffaut mindes hur det är att vara ung, och de hjälper till att skänka hans filmer en ovanlig värme. Plötsligt väcks mina egna slumrande minnen till liv. Jag minns tjejen på högstadiet som jag brukade vänta in på morgonen för att kunna gå bakom hela den långa vägen genom huvudkorridoren. Jag minns hur jag ibland ljög för mina föräldrar på frågan om jag hade borstat tänderna. Herregud, jag hade nästan hunnit glömma bort alla de där små men talande sakerna.

Att Truffaut var den av nya vågen-regissörerna som gjorde de varmaste filmerna är lite intressant med tanke på att han var den argaste filmkritikern. Kanske kom ilskan från de hårda uppväxtåren: Truffaut hade bekymmer med lagens väktare och hamnade dessutom flera gånger i ekonomiska trångmål. Räddare i nöden var André Bazin, som hjälpte honom ur flera personliga knipor och gav honom jobb vid sin egen tidskrift Cahiers de cinéma, där Truffaut kom att excellera i fotknölssågningar av fransk filmtradition. Tillsammans formulerade de auteur-tanken, som menade att regissörens insats är avgörande för verket och att han måste sätta sin personliga prägel på det. (Utan Truffaut hade kanske andelen producenter och skådespelare vida överstigit andelen regissörer på den här listan, istället för tvärtom.) Man kan tänka sig att det fanns de som var sugna på att ge igen när Truffaut långfilmsdebuterade 1959 med den självbiografiska De 400 slagen. Denna sorgliga - men värmande och inkännande - barndomsskildring var dock inte lätt att kritisera och Truffaut belönades som bästa regissör vid Cannes filmfestival. Den franska nya vågen hade startat.

Truffauts vilja att bryta med konventionellt filmskapande gav honom en frihet att experimentera och göra det han hade lust med, vilket tydligt framkommer i hans andra långfilm Skjut på pianisten, som är en härlig blandning av genrer. Manuset skrevs efterhand och regissören lät lekfullheten få fritt spelrum: "Jag ville göra en film där alla scener tilltalar mig. Några andra kriterier hade jag inte." Denna uppsluppenhet skulle han ta med sig när det var dags för hans tredje film, mästerverket Jules och Jim. Det är en kärleks- och vänskapshistoria som är fin, sorglig och alldeles, alldeles underbar. Truffauts energi och skaparglädje lyser igenom i var och varannan scen och man inser att det var det här den arge filmkritikern vill åt: ett nytt, friskt sätt att berätta en historia på film. Det är svårt att tänka på Jules och Jim utan att fyllas av spontan lycka.

Det är förresten det kanske allra bästa med Truffaut: man mår faktiskt bra av hans filmer. Det betyder inte att allt är frid och fröjd i dem, ofta tvärtom faktiskt, men det finns en sympati och mänsklighet i filmerna som lämnar åtminstone mig med en bra känsla i kroppen. Detta kombinerat med kreativiteten och spontaniteten som är typisk för den franska nya vågen gör att filmerna bildar en mycket uppfriskande helhet. Vissa av hans kollegor hade en starkare intellektuell prägel, andra var coolare och mer distanserade, men ingen av dem gjorde filmer som är lika okomplicerat älskvärda.

Mest känd som: en av de två största regissörerna inom franska nya vågen, tillsammans med Jean-Luc Godard. Kärleken var alltid hans stora tema. Har influerat så vitt skilda filmskapare som Spielberg, Tarantino och Wes Anderson.