Solen faller in genom ett par stora fönster och lyser upp väggarna där målningar hänger i täta rader, färdiga att bedömas och kategoriseras. Människor strosar sakta omkring på marmorgolvet och slänger ifrån sig ljud av uppskattning eller likgiltighet, inte utan att försiktigt snegla på sina följeslagare för att bedöma deras uppfattning. Det är 1834 års Salong och på en vägg hänger Delacroix' Kvinnor i Alger. Framför målningen har det bildats en folksamling som upprört diskuterar konstnärens val av ämne: judiska älskarinnor, samlade runt en vattenpipa. En ung student, avmagrad och med ljusa lockar i pannan, höjer rösten och förklarar med brinnande blick och ett finger i luften att målningen är ett mästerverk.
- Hur menar ni då? Det är en gubbe med silvrigt hår och butter uppsyn, som stödjer sig på en käpp.
- Åh, min herre, det är så mycket! Delacroix' sätt att fånga ljuset, som faller in från fönstret till vänster, som glänser i tygerna och smyckena, och de fina dekorationerna på väggen, ja, alla detaljer som på avstånd går samman till en fullkomlig enhet.
- Äsch! Den är plottrig och oöverskådlig. Delacroix är en klåpare i jämförelse med Ingres!
Några röster höjs i opposition mot gubbens val av favoritkonstnär.
Två år tidigare hade Delacroix spenderat sex månader i Marocko, där han fick gott om tid att studera medelhavsnaturen som badade i sol. Kvinnor från Alger är ett tydligt exempel på den nästan impressionistiska teknik som Delacroix utvecklade under tiden i Afrika. Målningen beundrades givetvis av impressionisterna som fyrtio år senare ville fånga samma sorts ögonblicksbild av färger och ljus. Renoir sa att när han stod framför målningen kunde han känna den tunga doften av rökelse, och Cezanne: "Färgen på den röda toffeln är för ögonen som ett glas vin för strupen".
- Ni är galen! Delacroix' målningar är fulla av dramatik och rörelse, till skillnad från Ingres uppstyltade kompositioner. Ingres har aldrig målat någonting som rör på sig, alla hans människor har stelnat till ett uttryck av högstämd patetik. Den enda rörelse som kan skönjas i en Ingresmålning är den som hotar att spränga de obalanserade statyerna inifrån. Delacroix däremot!
Gubben höjer sin käpp och vill säga någonting, men den unge studenten förekommer honom.
- Ta Blodbadet på Chios som exempel. Hans ungdoms första mästerverk. De stackars invånarna på Chios, som försökte förhålla sig neutrala till det grekiska upproret, men som skoningslöst slaktades av turkarna. Ett berg av kött och blod och död! Lidandet i blickarna! Och den stegrande hästen, som ett tecken på en obarmhärtig makt, mot en brandgul himmel och den nakna kvinnan som är fastbunden vid sadeln. Och modern och det lilla barnet till höger, så gripande och äkta!
Delacroix beundrade Constable och ändrade färgtonen i Blodbadet på Chios efter engelsmannen. Den möttes av oförståelse på 1824 års Salong, men också av beröm från mer romantiskt lagda konstnärer, och Delacroix blev från den tiden förknippad med romantiken, en beteckning han aldrig riktigt kände sig bekväm med. Delacroix gillade att måla stora historiska målningar, och såg med misstro på andra sätt att måla. Han gillade visserligen Courbets penselföring, men reagerade med avsky på Courbets val av motiv. Han kunde inte förstå varför Courbet skulle måla stenhuggare och vanliga människor. På sin levnads höst blev dock blomsterstilleben ett av Delacroix' favoritmotiv. Han började också måla torkade växter, eftersom, som han sa, "herbarieväxter, det är grace i döden."
- För att inte tala om Ingres kvinnor! De är förvridna och kalla. Studenten njuter av sina ord och tittar överlägset på åhörarna.
- Som att Delacroix skulle vara så mycket bättre, biter gubben tillbaka. Vågar jag inflika Victor Hugos ord om din "mästares" kvinnor? Det var ju han som sa att det inte finns en enda vacker kvinna i Delacroix' målningar, ja, förutom den nakna kvinnan i målningen ni talade om och någon till. Och vad säger han mer? Jo! Att de är oemotståndligt fula, som monster i någon sorts häxsabbatskonst, och att de vilseleder fantasin. Haha! Vad säger ni om det?
- Hugo kan dra något gammalt över sig. Förslagsvis en målning av Ingres. Jag förstår inte hur någon kan föredra Ingres' kyliga sensualism före Delacroix' värme och fulländade sätt att återge hud. Har ni inte sett Ung kvinna med papegoja? Eller någon av hans andra kvinnostudier?
Delacroix var omättlig på kvinnor. Han hade ett otal älskarinnor som han stundtals levde med och använde som modeller i sina målningar. Och han kunde aldrig sätta igång att arbeta utan att veta att han på kvällen skulle dansa eller dricka. Allra helst bådadera. När Delacroix blev för gammal för det livet klamrade han sig fast vid sin hushållerska som ordnade hans liv. Han hade fått nog av kärlekens upp- och nergångar: "Med glatt hjärta gjorde jag mig fri från kärleken som från en grym och hänsynslös härskare". Delacroix flydde ålderdomen med hjälp av måleriet. Med penseln i handen kunde han förlänga känslan av att vara vid liv.
Delacroix' berömdhet grundar sig nästan enbart på Friheten på barrikaderna, som skildrar den relativt fredliga julirevolutionen 1830. Friheten, i form av en barbröstad kvinna, träder fram mellan fallna soldater och rebeller. Målningen har blivit en symbol, lika mycket för frihet, jämlikhet och broderskap, slagorden under revolutionen 1789, som för Frankrike. Det har spekulerats i om mannen i hatt är ett självporträtt, och onekligen är det mycket likt den unge Delacroix; lockigt svart hår, höga kindben och intensiva nästan ondskefulla ögon. Det är inte att undra på att Delacroix i sin dagbok skrev att han blir rädd för sin egen spegelbild. Det gåtfulla hos Delacroix är det fler som har tagit fasta vid. Baudelaire omdöme lyder: "Ingen efter Shakespeare vet som Delacroix att sammansmälta drama och dröm till en gåtfull enhet."
- Men ni måste väl ändå medge att Ingres' konst är tekniskt fulländad?
- Visst är han skicklig. Men vad tjänar det till att vara tekniskt duktig om man inte kan ge liv åt målningen?
Så fortsätter det och diskussionen sprider sig bland besökarna och tvingar dem att välja sida. Ingres ställer också ut på Salongen och framför hans tavla har det samlats minst lika mycket människor. Ingres får så dålig kritik under utställningen att han bestämmer sig för att flytta till Italien. Den unga mannen och gubben har nått den punkt där de kan förutsäga den andres drag, och där de med enbart ett par bitande ord kan sammanfatta ett helt resonemang. Under tiden har solen gått ner över Paris. De följs åt ut i den friska kvällsluften.
- Tom klassicism!
- Fult klåperi!
- Manierism!
...- Hur menar ni då? Det är en gubbe med silvrigt hår och butter uppsyn, som stödjer sig på en käpp.
- Åh, min herre, det är så mycket! Delacroix' sätt att fånga ljuset, som faller in från fönstret till vänster, som glänser i tygerna och smyckena, och de fina dekorationerna på väggen, ja, alla detaljer som på avstånd går samman till en fullkomlig enhet.
- Äsch! Den är plottrig och oöverskådlig. Delacroix är en klåpare i jämförelse med Ingres!
Några röster höjs i opposition mot gubbens val av favoritkonstnär.
Två år tidigare hade Delacroix spenderat sex månader i Marocko, där han fick gott om tid att studera medelhavsnaturen som badade i sol. Kvinnor från Alger är ett tydligt exempel på den nästan impressionistiska teknik som Delacroix utvecklade under tiden i Afrika. Målningen beundrades givetvis av impressionisterna som fyrtio år senare ville fånga samma sorts ögonblicksbild av färger och ljus. Renoir sa att när han stod framför målningen kunde han känna den tunga doften av rökelse, och Cezanne: "Färgen på den röda toffeln är för ögonen som ett glas vin för strupen".
- Ni är galen! Delacroix' målningar är fulla av dramatik och rörelse, till skillnad från Ingres uppstyltade kompositioner. Ingres har aldrig målat någonting som rör på sig, alla hans människor har stelnat till ett uttryck av högstämd patetik. Den enda rörelse som kan skönjas i en Ingresmålning är den som hotar att spränga de obalanserade statyerna inifrån. Delacroix däremot!
Gubben höjer sin käpp och vill säga någonting, men den unge studenten förekommer honom.
- Ta Blodbadet på Chios som exempel. Hans ungdoms första mästerverk. De stackars invånarna på Chios, som försökte förhålla sig neutrala till det grekiska upproret, men som skoningslöst slaktades av turkarna. Ett berg av kött och blod och död! Lidandet i blickarna! Och den stegrande hästen, som ett tecken på en obarmhärtig makt, mot en brandgul himmel och den nakna kvinnan som är fastbunden vid sadeln. Och modern och det lilla barnet till höger, så gripande och äkta!
Delacroix beundrade Constable och ändrade färgtonen i Blodbadet på Chios efter engelsmannen. Den möttes av oförståelse på 1824 års Salong, men också av beröm från mer romantiskt lagda konstnärer, och Delacroix blev från den tiden förknippad med romantiken, en beteckning han aldrig riktigt kände sig bekväm med. Delacroix gillade att måla stora historiska målningar, och såg med misstro på andra sätt att måla. Han gillade visserligen Courbets penselföring, men reagerade med avsky på Courbets val av motiv. Han kunde inte förstå varför Courbet skulle måla stenhuggare och vanliga människor. På sin levnads höst blev dock blomsterstilleben ett av Delacroix' favoritmotiv. Han började också måla torkade växter, eftersom, som han sa, "herbarieväxter, det är grace i döden."
- För att inte tala om Ingres kvinnor! De är förvridna och kalla. Studenten njuter av sina ord och tittar överlägset på åhörarna.
- Som att Delacroix skulle vara så mycket bättre, biter gubben tillbaka. Vågar jag inflika Victor Hugos ord om din "mästares" kvinnor? Det var ju han som sa att det inte finns en enda vacker kvinna i Delacroix' målningar, ja, förutom den nakna kvinnan i målningen ni talade om och någon till. Och vad säger han mer? Jo! Att de är oemotståndligt fula, som monster i någon sorts häxsabbatskonst, och att de vilseleder fantasin. Haha! Vad säger ni om det?
- Hugo kan dra något gammalt över sig. Förslagsvis en målning av Ingres. Jag förstår inte hur någon kan föredra Ingres' kyliga sensualism före Delacroix' värme och fulländade sätt att återge hud. Har ni inte sett Ung kvinna med papegoja? Eller någon av hans andra kvinnostudier?
Delacroix var omättlig på kvinnor. Han hade ett otal älskarinnor som han stundtals levde med och använde som modeller i sina målningar. Och han kunde aldrig sätta igång att arbeta utan att veta att han på kvällen skulle dansa eller dricka. Allra helst bådadera. När Delacroix blev för gammal för det livet klamrade han sig fast vid sin hushållerska som ordnade hans liv. Han hade fått nog av kärlekens upp- och nergångar: "Med glatt hjärta gjorde jag mig fri från kärleken som från en grym och hänsynslös härskare". Delacroix flydde ålderdomen med hjälp av måleriet. Med penseln i handen kunde han förlänga känslan av att vara vid liv.
Delacroix' berömdhet grundar sig nästan enbart på Friheten på barrikaderna, som skildrar den relativt fredliga julirevolutionen 1830. Friheten, i form av en barbröstad kvinna, träder fram mellan fallna soldater och rebeller. Målningen har blivit en symbol, lika mycket för frihet, jämlikhet och broderskap, slagorden under revolutionen 1789, som för Frankrike. Det har spekulerats i om mannen i hatt är ett självporträtt, och onekligen är det mycket likt den unge Delacroix; lockigt svart hår, höga kindben och intensiva nästan ondskefulla ögon. Det är inte att undra på att Delacroix i sin dagbok skrev att han blir rädd för sin egen spegelbild. Det gåtfulla hos Delacroix är det fler som har tagit fasta vid. Baudelaire omdöme lyder: "Ingen efter Shakespeare vet som Delacroix att sammansmälta drama och dröm till en gåtfull enhet."
- Men ni måste väl ändå medge att Ingres' konst är tekniskt fulländad?
- Visst är han skicklig. Men vad tjänar det till att vara tekniskt duktig om man inte kan ge liv åt målningen?
Så fortsätter det och diskussionen sprider sig bland besökarna och tvingar dem att välja sida. Ingres ställer också ut på Salongen och framför hans tavla har det samlats minst lika mycket människor. Ingres får så dålig kritik under utställningen att han bestämmer sig för att flytta till Italien. Den unga mannen och gubben har nått den punkt där de kan förutsäga den andres drag, och där de med enbart ett par bitande ord kan sammanfatta ett helt resonemang. Under tiden har solen gått ner över Paris. De följs åt ut i den friska kvällsluften.
- Tom klassicism!
- Fult klåperi!
- Manierism!
Mest känd för: Friheten på barrikaderna, som är en lika stor symbol för frihet och Frankrike som Jeanne d'Arc. Delacroix var den största av de franska konstnärerna under artonhundratalets första hälft.
Självporträtt, 1837.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar