"Jag älskar målningar som får mig att vilja promenera omkring inne i dem."
Jag sträcker ut handen och upptäcker att mina fingerspetsar tycks nå in bakom den målade duken. Jag drar ett djupt andetag och tar klivet. Plötsligt befinner jag mig vid Seines stränder. Solljuset faller över kvinnor i vita klänningar som lustfyllt glider fram i sävliga båtar. Upprymda röster och glada skratt hörs bakom mig. En man i hatt utbringar en skål. En kvinna vars kinder skiftar i diverse förtjusande röda färger ler mot mig. Tyg fladdrar stillsamt i luften. God mat förtärs. Lagom mycket alkohol intas. Folk strövar omkring och samtalar om lätta, luftiga ämnen. Än så länge syns inga mörka moln vid horisonten, och just precis nu känns det som om det aldrig skulle göra det.
Det ångestladdade och splittrade draget som ofta finns i stor konst, hittas inte i Pierre-Auguste Renoirs, även om det ständiga resandet och det oändliga antalet parisiska adresser han hann flytta mellan under sin livstid, vittnar om en rastlös person bakom de bekymmersfria verken. Han är den kanske mest älskade av impressionisterna, tack vare att han allt som oftast gör bilder av en varm och vacker lycka, som vi för sällan upplever i det verkliga livet. Den flyktiga njutningen vi kan hitta i en poplåt finns också hos Renoir, med den fördelen att en tavla varar längre än några minuter. Där finns ingen politisk agenda och inga ambitioner att gräva i livets smutsigare sidor. Vinterbilder tilltalade honom inte. För det första är det ju ganska kallt och obehagligt att måla dem. För det andra: varför ska man egentligen avbilda snö och kyla, "detta naturens gissel"? Som han sade själv: "det finns tillräckligt många fula saker i livet". Hans största kärlek i konsthistorien var, föga förvånande, rokokomålare som Fragonard. "Fragonard log och därför har folk sagt att han är en mindre betydelsefull målare. Folk som ler tas inte på allvar" konstaterade han lite bittert. Men Fragonards bilder utspelar sig i en annan värld. De ger uttryck för en omöjlig eskapism, medan Renoirs faktiskt är möjlig. Några få minuter av en bra fest eller middag, kan ju faktiskt kännas ungefär så här. Fast åker folk fortfarande omkring och softar i båtar i Paris? Jag vet inte. Skandalöst nog har jag aldrig varit där, men jag utgår ifrån att det inte är lika bra som det målas upp i Renoirs och andra impressionisters bilder.
Renoir ägnade sina tonår åt att jobba på porslinsföretag och måla solfjädrar, och hans far var skräddare - det är alltså naturligt att han såg sig som en "hantverkare i färger". Följdaktligen såg han händerna som människans viktigaste kroppsdel. En man som förde sina händer på ett sätt som inte tilltalade Renoir, fick svårt att imponera på konstnären. Han kunde urskilja "dumma händer, spirituella händer, kälkborgerliga händer, skökohänder". Även om man brukar se Renoir som impressionist, så var han en mycket självständig konstnär, som var mer intresserad av att göra det han tyckte var kul och att utveckla sitt hantverk, än att utveckla impressionismen, hänga med i konstutvecklingen och andra allvarliga sysslor. Så småningom rörde han sig bort från den impressionistiska stilen. I Paraplyerna kan man se hans tidigare och senare stil sida vid sida i samma målning. I figurerna till höger i bilden ser vi den impressionistiske Renoir, och till vänster den Renoir som senare skulle skapa De badande, inspirerad av konsten i ruinstaden Pompeji. Konstnären stod också för ett gott hantverk i fråga om sina söner. Pierre blev skådespelare, bland annat med en ruskig roll i Marcel Carnés Paradisets barn, och den store Jean Renoir har ni ju nyss läst om. Den senare har också skrivit en kärleksfull och underhållande biografi om sin far.
En annan anledning till Renoirs popularitet är nog att han var så intresserad av människan. Naturen och det spröda ljusspelet i all ära, men det är de muntra herrarna, de förtjusande kvinnorna och den nakna huden med alla dess nyanser, som är Renoirs stora passion. "Om det inte fanns några bröst hade jag inte valt detta yrke." Han älskade det påtagliga, det vi kan smaka på och smeka, vinet och rumporna, solen, vattnet och sällskapslivet - kort sagt: Renoir älskade livet och var det något han älskade mer än livet, så var det att måla av det. Han kunde slänga ihop ganska mediokra målningar, på alldeles för kort tid för att resultatet skulle bli något annat än skissartat, bara för att han plötsligt kände en tvingande lust att måla av någonting vackert. Under sin sista tid, fysiskt nedbruten av reumatism, fortsatte han att måla i sin rullstol med penseln fastbunden vid handen - ingenting skulle få hindra honom från att göra det han älskade mest av allt. Inuti sina tavlor kunde han ju ändå promenera omkring hur mycket han ville.
Mest känd som: en av de allra mest älskade impressionisterna. Sina vackra bilder av det goda livet.
Jag sträcker ut handen och upptäcker att mina fingerspetsar tycks nå in bakom den målade duken. Jag drar ett djupt andetag och tar klivet. Plötsligt befinner jag mig vid Seines stränder. Solljuset faller över kvinnor i vita klänningar som lustfyllt glider fram i sävliga båtar. Upprymda röster och glada skratt hörs bakom mig. En man i hatt utbringar en skål. En kvinna vars kinder skiftar i diverse förtjusande röda färger ler mot mig. Tyg fladdrar stillsamt i luften. God mat förtärs. Lagom mycket alkohol intas. Folk strövar omkring och samtalar om lätta, luftiga ämnen. Än så länge syns inga mörka moln vid horisonten, och just precis nu känns det som om det aldrig skulle göra det.
Det ångestladdade och splittrade draget som ofta finns i stor konst, hittas inte i Pierre-Auguste Renoirs, även om det ständiga resandet och det oändliga antalet parisiska adresser han hann flytta mellan under sin livstid, vittnar om en rastlös person bakom de bekymmersfria verken. Han är den kanske mest älskade av impressionisterna, tack vare att han allt som oftast gör bilder av en varm och vacker lycka, som vi för sällan upplever i det verkliga livet. Den flyktiga njutningen vi kan hitta i en poplåt finns också hos Renoir, med den fördelen att en tavla varar längre än några minuter. Där finns ingen politisk agenda och inga ambitioner att gräva i livets smutsigare sidor. Vinterbilder tilltalade honom inte. För det första är det ju ganska kallt och obehagligt att måla dem. För det andra: varför ska man egentligen avbilda snö och kyla, "detta naturens gissel"? Som han sade själv: "det finns tillräckligt många fula saker i livet". Hans största kärlek i konsthistorien var, föga förvånande, rokokomålare som Fragonard. "Fragonard log och därför har folk sagt att han är en mindre betydelsefull målare. Folk som ler tas inte på allvar" konstaterade han lite bittert. Men Fragonards bilder utspelar sig i en annan värld. De ger uttryck för en omöjlig eskapism, medan Renoirs faktiskt är möjlig. Några få minuter av en bra fest eller middag, kan ju faktiskt kännas ungefär så här. Fast åker folk fortfarande omkring och softar i båtar i Paris? Jag vet inte. Skandalöst nog har jag aldrig varit där, men jag utgår ifrån att det inte är lika bra som det målas upp i Renoirs och andra impressionisters bilder.
Renoir ägnade sina tonår åt att jobba på porslinsföretag och måla solfjädrar, och hans far var skräddare - det är alltså naturligt att han såg sig som en "hantverkare i färger". Följdaktligen såg han händerna som människans viktigaste kroppsdel. En man som förde sina händer på ett sätt som inte tilltalade Renoir, fick svårt att imponera på konstnären. Han kunde urskilja "dumma händer, spirituella händer, kälkborgerliga händer, skökohänder". Även om man brukar se Renoir som impressionist, så var han en mycket självständig konstnär, som var mer intresserad av att göra det han tyckte var kul och att utveckla sitt hantverk, än att utveckla impressionismen, hänga med i konstutvecklingen och andra allvarliga sysslor. Så småningom rörde han sig bort från den impressionistiska stilen. I Paraplyerna kan man se hans tidigare och senare stil sida vid sida i samma målning. I figurerna till höger i bilden ser vi den impressionistiske Renoir, och till vänster den Renoir som senare skulle skapa De badande, inspirerad av konsten i ruinstaden Pompeji. Konstnären stod också för ett gott hantverk i fråga om sina söner. Pierre blev skådespelare, bland annat med en ruskig roll i Marcel Carnés Paradisets barn, och den store Jean Renoir har ni ju nyss läst om. Den senare har också skrivit en kärleksfull och underhållande biografi om sin far.
En annan anledning till Renoirs popularitet är nog att han var så intresserad av människan. Naturen och det spröda ljusspelet i all ära, men det är de muntra herrarna, de förtjusande kvinnorna och den nakna huden med alla dess nyanser, som är Renoirs stora passion. "Om det inte fanns några bröst hade jag inte valt detta yrke." Han älskade det påtagliga, det vi kan smaka på och smeka, vinet och rumporna, solen, vattnet och sällskapslivet - kort sagt: Renoir älskade livet och var det något han älskade mer än livet, så var det att måla av det. Han kunde slänga ihop ganska mediokra målningar, på alldeles för kort tid för att resultatet skulle bli något annat än skissartat, bara för att han plötsligt kände en tvingande lust att måla av någonting vackert. Under sin sista tid, fysiskt nedbruten av reumatism, fortsatte han att måla i sin rullstol med penseln fastbunden vid handen - ingenting skulle få hindra honom från att göra det han älskade mest av allt. Inuti sina tavlor kunde han ju ändå promenera omkring hur mycket han ville.
Mest känd som: en av de allra mest älskade impressionisterna. Sina vackra bilder av det goda livet.
Självporträtt från 1910
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar