18. Louis Pasteur

Det är nästan obegripligt hur bra vi har det ändå, nu för tiden, här i Sverige. I förra inlägget konstaterades det ju visserligen att allt i grund och botten var ganska kass, men om vi nu ska jämföra pest med kolera, så måste det ändå sägas att vi i många avseenden är priviligerade jämfört med hur folk hade det i våra trakter för 200 år sedan. Kvinnor löpte stor risk att dö under förlossning. Skulle födandet avlöpa lyckat så var det ändå inte på långa vägar säkert att det stackars barnet skulle uppnå vuxen ålder. Visst fanns det säkert kompetenta läkare, men det kan inte ha varit särskilt uppmuntrande att som kirurg få se dina patienter dö i sjukdomar efter att du väl lyckats operera dem. Effektiva mediciner var i stort sett en önskedröm. En av få saker som fungerade var opium, men detta preparats nytta ligger som bekant enbart i att få patienten att inte känna av sitt elände. Tänk i vilken ofattbar närvaro av döden dessa människor levde! För oss priviligerade är döden något avlägset som i allmänhet är möjligt att kontrollera. Detta har vi på många sätt Louis Pasteur att tacka för.

Pasteur hade själv tre barn som dog av tyfoidfeber. Han behövde knappast någon ytterligare motivation till att lösa de dödliga sjukdomarnas gåta. Motivation har ju emellertid de flesta människor. Pasteur hade dock förmågan att arbeta. Hårt. Han var en av dessa beundransvärda människor som när han får syn på ett olöst och allvarligt problem, direkt börjar fundera över hur det kan lösas. Det hela började med något till synes trivialt. En man kommer till Pasteur från en fabrik som tillverkar vinäger. "Den här veckan var det samma sak igen. Grabbarna upptäckte igår att juicen blivit dålig. All vinäger åt helvete. De här misslyckade jäsningsprocesserna tar död på mig." "Jaså, jaha, ja, det ska jag ta mig en titt på." Tack vare en stönig vinägerfabrikant börjar Pasteur undersöka vad det egentligen var som hände under jäsningen. Redan här gjorde han en revolutionerande upptäckt, som skulle bli grundläggande för såväl hans egna senare bragder och allas vår uppfattning av sjukdomar. Jäsningen uppkom inte av sig själv. Hela processen hängde på små organismer. Var kom då dessa organismer ifrån? Pasteur kom efter diverse experiment fram till den viktiga slutsatsen att de inte uppstod av sig själva. Han myntade frasen Omne vivum ex vivo - det vill säga: "allt liv från liv". Bakterier "vaknar" inte upp från död materia, utan uppstår från annat liv. Alltså borde vi också kunna sätta stopp för de små rackarna. Till glädje för alla oss som vill ha mjölk i téet, vin till maten och öl på fredag, kom Pasteur på pastöriseringen, den så geniala teknik som idag bär hans namn. Vi värmer helt enkelt upp den dryck vi framställt så att alla oönskade bakterier dör och sedan är det bara att dricka och vara glad. Vinägerproducenterna knorrade måhända något till en början, men när det hela visade sig fungera var de knappast svårövertalade när det gällde att dra nytta av Pasteurs upptäckt.

Drycken var räddad och inte långt därefter ryckte Pasteur ut till klädernas (ett antal besmittade silkesmaskar fick brännas upp) och matens (får och kor blev vaccinerade) försvar. Nu var det bara själva människolivet kvar. Sommaren 1885 var farmargossen Joseph Meister ute och lekte. En hund närmade sig den intet ont anande pojken. Kanske ville Joseph klappa den. Eller kanske hann han inte ens bli medveten om bestens närvaro förrän den överföll honom med vilda hugg. Hunden var rabiessmittad. Lille Joseph hade en utdragen och plågsam dödskamp att se fram emot. Enter Pasteur. Han hade redan, efter sina fortsatta studier på bakterier, lyckats få fram ett vaccin mot rabies - men var det verkligen säkert att testa på människor? Å andra sidan: vad hade den stackars farmargossen att förlora? Pasteur injicerade således vaccinet, och Joseph undkom den traumatiska händelsen med livet i behåll. Pasteur blev nu en världsberömd hjälte och räddade under de efterföljande tio åren livet på tiotusentals rabiessmittade människor.

Pasteurs upptäckt av den fundamentala roll mikroberna spelar i samband med infektioner ledde till att arbetet med kirurgiska operationer blev renare och därmed betydligt säkrare för alla inblandade. Det är hisnande att fundera över hur många människor som räddats tack vare hans hårda arbete. "Man måste arbeta; man måste arbeta. jag har gjort vad jag har kunnat." Dessa var Pasteurs sista ord. Möjligtvis var de riktade till de tre avlidna barnen han kanske förväntade sig att få träffa i livet efter detta. De kunde vara stolta över att ha haft en far som inte resignerade när han stod inför livets jävligheter, utan faktiskt försökte göra något åt dem.

Mest känd för: sitt banbrytande arbete med mikrober och sin revolutionerande förståelse av bakterier, som bland annat ledde fram till pastöriseringen och vaccinet mot rabies och mjältbrand.