onsdag 2 mars 2011

19. Blaise Pascal

Jag har ofta tänkt mig att det här med tro och religion är något ganska meningslöst att diskutera. Tror man så tror man, gör man det inte så gör man det inte. Det går ju ändå inte att bevisa något åt varken det ena eller andra hållet. Hela idén med bevis känns för övrigt som en i många avseenden poänglös efterhandskonstruktion. Allvarligt talat, finns det en enda person under de 900 år som gått sedan Anselm av Canterburys död, som lockats över till det kristna laget av det ontologiska gudsbeviset? Nej, "kommer det så kommer det", har jag alltid resonerat. Tills vidare tror jag precis som alla andra på människans möjligheter, demokrati och att ta en öl när det blir fredag. Det var sådana som jag som fick Blaise Pascal att trotsa sin plågsamma sjukdom och fatta pennan.

Pascals syster, Gilberte, beskriver med stolthet hur filosofen, matematikern och vetenskapsmannen levde i ett tillstånd av fruktansvärd självspäkning och sjukdom under de sista åren av sitt liv. Alla andra mål övergavs för den kristna tron. Pensées (Tankar) syftar till att få en vanlig, levnadsglad och trygg intellektuell att förstå trons oerhörda vikt. Det verkar på förhand vara ett dödsdömt projekt - hur ska man på intellektuell väg kunna övertala någon till ett så, i mina ögon, sorgligt liv som Pascal själv framlevde under många år? Det krävs i sanning ett geni för en sådan uppgift och kanske har ingen gjort ett bättre försök än den tveklöst genialiske Pascal. Det som gör honom så aktuell och drabbande är att han med full kraft riktar in sig på den liknöjde agnostikern - alltså jag själv och, gissar jag, väldigt många andra i dagens Sverige. "Dessa människor riskerar att gå under i evig olycka. Men som om det inte vore värt besväret, försummar de lika fullt att undersöka vad saken går ut på." Först och främst vill alltså Pascal påvisa själva risktagandet. Även om man saknar tro och inte har en aning om hur det förhåller sig med Gud, livet efter detta och allt det där, så är det ju ändå något som i allra högsta grad angår en. Om allt bara tar slut när vi dör, så är det ju visserligen sak samma om vi är kristna eller inte. Men om det är helvetet och paradiset det handlar om, då är det sannerligen inte likgiltigt. Pascal vädjar till spelaren i oss. Med de oerhörda insatser det handlar om i detta spel där vi inte kan veta något säkert, är det befängt att chansa på något som i bästa fall inte leder till någonting och som i sämsta fall kan försätta våra själar i evigt lidande. En invändning finns nu tillgänglig vid det här stadiet: tänk om det till exempel är muslimerna som har rätt? Eller om det skulle vara så att alla kristna, istället för paradiset, skulle få möta helvetets eviga eld efter döden? Visst tycks många ha funnit sanningen i kristendomen, men väldigt många har också funnit den på annat håll. Pascals argument har rätt i sak, det är bara det att vi verkar göra en chansning hur vi än gör. Om nu den gode agnostikern drivs till hejdlös ångest av Pascal - hur ska han kunna botas? Tänk om jag drar mig ännu längre ner i helvetets kretsar genom att leta efter Gud hos kristendomen? Hela livet blir ett spel med förfärliga insatser - och tillräckligt många läror för att vi aldrig skulle hinna undersöka dem alla och med 100 % säkerhet undvika att dra nitlotten. Pascal ägnar följaktligen en stor del av sina tankar åt att förklara varför kristendomen är det säkraste valet. Här får han det så klart svårare. Själv är han ju givetvis säker på sin sak, men att direkt överföra den säkerheten till oss andra är en helt annan sak. Till viss del måste vi helt enkelt lita på honom. Han pekar ändå på att kristendomens profetior och underverk imponerar mer än konkurrenternas, och att den ger en bra förklaring till människans dubbla natur som både djupt eländig och näst intill gudomlig. Vår tillvaro på jorden är visserligen oförbätterlig, men vår ständiga längtan visar att vi har fallit någonstans ifrån. I en av de finaste formuleringarna i hela Tankar, säger Pascal: "jorden kommer en gång att störta samman, men vi faller med blicken vänd mot himlen."

Att vår tillvaro i det stora hela är bedrövlig och kaosartad blir en viktig poäng. Pascal tycks mena att om man inte lägger all sin kraft på att försöka hitta en tro på något annat, så betyder det bara att man inte förstått hur illa det är ställt. Många av de mest drabbande tankarna går ut på att visa just detta, och som vi alla vet brukar det aldrig vara svårt att övertygas av en skicklig författares framställning av alltings allmänna jävlighet. "Naturen gör oss alltid och i alla förhållanden olyckliga." I likhet med en senare filosof som Schopenhauer målas det mänskliga livet upp som ett ständigt strävande, där ett uppnått mål lätt blir det sorgligaste tillståndet av dem alla. I själva verket tycks det som att vi, enligt Pascal, snarare flyr från våra mål än försöker uppnå dem. Det är ju när vi väl är framme vid vår destination som vi verkligen får tid att begrunda vår ständiga olycka. Han framställer skickligt de världsliga företeelser vi ofta sätter så högt som ganska löjliga. Ingenting är ett bättre exempel på världens fåfänglighet än den gamla goda kärleken. "Om Kleopatras näsa hade varit kortare, skulle hela jordens yta ha sett annorlunda ut", konstaterar Pascal. Någonting måste vi ha att förströ oss med innan allt försvinner, och när allt är ungefär lika meningslöst är det ju inte konstigt att en fotboll, en liten sten som är trevlig att titta på eller en näsa, kan få monumentala proportioner i vår värld.

Man kan ändå förstå Pascal. Ett brådmoget geni som omges av krig, fattigdom och, om inte annat, den gamla vanliga dumheten. Vad är poängen med att slösa bort min energi på den här oförbätterliga världen? Det här får helt enkelt inte vara allt - om det vore så, så är det ju näst intill obegripligt hur människor orkar kämpa vidare. Det är lite som om Pascal tog sig an matematiken, vetenskapen och sällskapslivet med en så hejdundrande kraft och begåvning, att dessa områdens möjligheter till sist framstod som uttömda för honom. Matematik - hur viktigt är det egentligen? Och hur dum är man inte om man är så storögt fascinerad av tal och deras förhållanden till varandra, att man inte bryr sig om sin egen död och vad som händer efter den? Det är den kristna tron som blir räddningen efter dessa insikter, och i ljuset av den understryks världens trista och eländiga natur. När jag skriver att Pascal tog sig an vetenskapen och matematiken med en hejdundrande kraft, så är det verkligen ingen överdrift. Han har en position som en av 1600-talets allra största fysiker och matematiker. Knappt hade han hunnit bli könsmogen förrän viktiga geometriska upptäckter var avklarade. Detta efter att ha kommit fram till många euklidiska satser på egen hand redan vid tolv års ålder. Som tonåring hann han också med att uppfinna den allra första räknemaskinen! Som fysiker gjorde Pascal avgörande framsteg för kännedomen om de hydrauliska vätskornas egenskaper och användning. Han argumenterade också för vakuumets existens tvärt emot den rådande aristoteliska uppfattningen. Som kvitto på hans betydelse kan nämnas att måttenheten för tryck i dag kallas för "pascal". Inte ens när han hade dragit sig tillbaka från världen för ett liv i religiös kontemplation, kunde han avhålla sig ifrån att nästan av misstag framställa en lösning på ett matematiskt problem runt cykloiden.

Politiskt är Pascal konservativ. Makt och tradition är rätt. Genomsnittssvensken spärrar återigen upp ögonen på vid gavel. Hur menar han nu? Varför är det så? Jo, just därför att vi aldrig kommer att nå fram till den sanna rättfärdigheten här på jorden, menar Pascal. Det vettigaste är att foga sig efter den makt som finns och göra så bra ifrån sig som möjligt som individ. Han argumenterar för att den som leder ett land ska väljas efter sin börd snarare än efter sin duglighet. Alla kommer ju tycka att de är dugligast och vilken idiot som helst kommer kunna kämpa med näbbar och klor för att just hans "rättvisa" ska bli den rådande. Konflikter, inbördeskrig och evig kamp blir resultatet. Vem som däremot är kungens förstfödde son är vanligtvis inte öppet för diskussion. Det är alltså en konservatism som, även den, bottnar i en djup pessimism. Och visst är Pascals tankar i mångt och mycket ganska deprimerande läsning. Det är inte det att de får mig att tvivla på kärleken, godheten och skönheten - det är bara det att de får mig att ställa frågan om de verkligen räcker. Kan vi bli lyckliga, här och nu, nere på jorden? Och även om vi inbillar oss det, är våra själar helt säkra efter döden? Pascal får tvivlaren att tvivla. Givetvis finns där också saker att känna glädje över, även förutom Pascals intelligens, stilkonst och fantasi. Pascals övertygelse om människans eländiga situation i den här världen leder till exempel till en sund kritik av alla enkla vägledningar till lyckan, all självhjälpslitteratur och alla dessa leende människor med goda råd. "Filosoferna har tvåhundraåttio sorter av det högsta goda", konstaterar han ironiskt. Och sist men inte minst, oavsett eventuell religiös tro - visst finns det mitt bland all bitterhet något sant och ganska hoppingivande i följande citat: "Det behövs inte mycket för att trösta oss, ty det behövs inte mycket för att plåga oss."

Mest känd som: en av 1600-talets viktigaste uppfinnare, vetenskapsmän och matematiker. Kanske ändå minst lika berömd för sin postumt utgivna Tankar, ett filosofiskt och litterärt mästerstycke kretsande runt religionen och människans livsvillkor, förebådande existentialismen.


4 kommentarer:

  1. Får mig att tänka på Major Briggs i Twin Peaks när han med sanningsserum i kroppen får frågan vad han är allra mest rädd för. "The possibility that love is not enough." Kanske hade han läst för mycket Pascal? I vilket fall: Fin text om en genuint intressant person. Och det känns onekligen som att Pascals "blicken vänd mot himlen"-citat kan ha influerat Oscar Wildes rännstens-dito. Även om de förstås har lite olika innebörd.

    SvaraRadera
  2. Trevligt att få läsa om en annan sida hos Pascal. För mig var han fram till idag en "gubbe" från fysiken som gett namn åt enheten för tryck.
    Man vidgar vyerna så länge man lever.
    MmB

    SvaraRadera
  3. För att leta popkulturreferenser in absurdum: Är det kanske från denne Pascal som det svenska bandet har hämtat sitt namn?

    SvaraRadera
  4. Martin: Ah, Major Briggs - en TP-karaktär jag inte tänker särskilt ofta på, men naturligtvis en helt fantastisk person. Klart han har läst Pascal! Mer tveksam när det kommer till Bobby Briggs dock...

    MmB: Pascal blir så klart extra fascinerande just i och med att han både är ett matematiskt/fysiskt geni och en djupsinnig filosofisk tänkare runt religionen och människan. Kul att kunna informera även om denna senare sida! Vyer är till för att vidgas.

    Filip: Ja, det verkar väl rätt troligt. Eller så är det snarare från själva tryckenheten pascal. Tryck känns ju lite rock'n'roll på något sätt.

    SvaraRadera