måndag 28 februari 2011

21. Henri Rousseau

I Henri Rousseaus (1844 - 1910) målningar är löven alltid lika stora, och där någontstans har vi anledningen till att han är en av världshistoriens bästa fransmän. Men det är inte för att han gjort ett medvetet val att måla löven lika stora som jag älskar honom, utan för att han verkligen tror att de är av samma storlek. Inga ojämnheter, inga maskhål. Han hävdade att han bara målade av naturen och ändå har jag aldrig utanför hans tavlor upptäckt någonting så fantastiskt oskyldigt, så underbart rent och klart, så frigörande naivt - vilken natur jag än vänt mig till. Ni kan ta mig på orden när jag säger att jag hade offrat både höger och vänster hand för att äga den världsuppfattning han måste ha haft. Inget "å ena sidan, å andra sidan", inget överanalyserande, inte ens något nyanserande. Bara en fullständigt självklar syn på saker och ting. Rena färgfält, klarblå himmel. Okomplicerat och obrytt. Glada mustascher. Och ändå finns där något oupphörligt fascinerande.

Den tyske konstnären Max Beckmann sa en gång att Rousseaus "prehistoriska drömmar mången gång förflyttat mig till gudarnas närhet" och att han valde ordet "prehistorisk" är talande, då fransmannen var omedveten om konstvärlden och dess trender och stilar. Han var okänslig för vad som var den nya kreddiga hypen, och visste inte alls vilken plats han hade i konstens långa historia. Just därför fick han egentligen ingen sådan plats, utan har hamnat någonstans bredvid, utanför, eller som Beckmann antyder, före. Det finns ett slags poetisk enkelhet i Rousseaus konst som gör honom unik. Denna förenklande stil hjälper honom att gå direkt på det väsentliga och det lockar en till att se en sorts ursprunglighet i hans tavlor. Inga bländande tricks eller häpnadsväckande så kallad realism döljer den klara gåtfullhet som bilderna förmedlar. Vi får något mystiskt, men utan massa jobbiga symboler och överspänt intellektualiserande. Det är klart att vissa av hans bilder är ganska fula, men det är ju alldeles naturligt eftersom han inte brydde sig om något snobbigt estetiserande. Men man ska inte luras att tro att Rousseau var en oskicklig konstnär. Hans attityd var ett barns, men ett barn hade inte kunnat skapa Rousseaus målningar. Hans teknik var simpel (vem orkar bry sig om proportioner, ljuskällor och annat trist?) men det var en teknik han behärskade till fulländning.

När jag för några dar sen skrev om Gauguin nämnde jag att han influerade naivister, men jag skulle själv inte vilja placera honom i ett sådant fack. Han jobbade ett tag mot delvis samma mål som Rousseau med efterföljare, men Gauguin var för intelligent, cynisk och medveten för att riktigt kunna nå dit. Han ville dit, men han var redan för förstörd av kulturen. Bara det faktum att Gauguin behövde jobba mot målet bevisar att han inte var en sann naivist. Rousseau var där hela tiden. Att vara naivistisk är att ha en uttänkt attityd, att vara naiv är att verkligen tro på det blåögda man uttrycker. Inte längta, inte hoppas. Tro.

Och att Rousseau verkligen var naiv råder det inga tvivel om. Han blev ofta ironiskt hyllad men förstod inte att man drev med honom. Han satt en tid i fängelse för svindleri efter att få sin godtrogenhet utnyttjad av skrupelfria lurendrejare. Rousseau var ingen storartad tulltjänsteman (det var som sådan han förtjänade sitt leverbröd) och när hans chef degraderade honom trodde han att det berodde på godhet - detta gav honom ju mer tid att syssla med målandet, som var hans favorithobby. Vetskapen om Rousseaus verkligt ovetande och naiva karaktär bidrar förstås till uppskattningen av hans konst. Uppskatta hans konst var det dock inte många som gjorde när det begav sig och något verkligt kändisskap hann konstnären aldrig få under sin livstid. Enstaka kritiker och konstnär lyfte fram något de gillade hos Rousseau, men mest var han en lustig kuriosa man kunde fnissa åt. Med tiden kom dock flera stora konstnärer att upptäcka honom, inte minst den store Picasso, och resten är (konst)historia.

Men låt oss vara ärliga. Henri Rousseau är inte en lika stor konstnär som exempelvis Delacroix. Han är en mindre figur inom sitt område än vad Zola är inom litteraturhistorien. Om vi ska vara "objektiva" alltså. Men vilken hänsyn kan jag ta till det, när det inte finns en enda naken kvinna i konsthistorien som får mig att känna så stor kärlek som lejonet i La Bohémienne endormie, inte en enda litterär miljöskildring som förmår mig känna samma pastorala lugn som landskapet i L'herbage. Rousseau målar en krigsskildring, och jag spritter av lycka. Hans målningar gör att jag trots allt vill tro på livet.

Mest känd för: att vara den mest hyllade naiva konstnären. Specialiserade sig på djungelmotiv.


Självporträtt från 1890

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar