Roland Barthes Mytologier från 1957 är en samling texter ursprungligen publicerade i tidningen Le Lettres Nouvelles varannan månad. Barthes tar sig här an att undersöka och tränga bakom populärkulturens alla myter för att finna det borgerliga samhällets värderingar. Just den falska naturligheten är ett genomgående tema. En manlig stjärnskådespelare väljer att slå sig ned med en kvinna av folket och leva ett vanligt liv? Barthes: När stora stjärnor väljer ett ”vanligt liv” får det ”småborgerliga livsmönstret” det uppsving som kyrkan tidigare fick när kvinnor ur aristokratin ibland gick i kloster. På omslaget till en bok står en kronprinsessa och hänger vid ett räcke iklädd jeans och en vanlig tröja? Barthes: ”Förr i tiden klädde de kungliga ut sig till herdar; idag är det en förklädnad om de i fjorton dagar kan gå klädda i något som är köpt på Epa.” I boken behandlas vidare allt ifrån Charlie Chaplin och flygande tefat till Tour de France och Marlon Brando, med samhällskritiska och allvarliga, men ofta också mycket underhållande analyser. Barthes är ovanligt skarp när det gäller att visa på faktumet att nästan vilka tecken som helst kan betyda nästan vad som helst – och detta utnyttjas ständigt för dolda budskap. Vad är då en myt?
Barthes tar sitt avstamp i semiologin, studiet av tecken. Denna bygger på en strukturalistisk syn på språket. Språket består av tecken, som kan delas upp i betecknande och betecknat. Relationen mellan dessa, mellan symbolen och själva meningen, är helt godtycklig, det är skillnaden mellan de olika tecknen som ger språket betydelse. Barthes menar nu att myterna utgör ett sådant här semiologiskt system av andra graden. De av språket skapade tecknen reduceras av myten till ett betecknande som skapar ett nytt tecken – nämligen myten. Även i detta system av myter är relationen mellan betecknande och betecknat aldrig naturlig. Myten utger sig dock för att vara det. Att se en kunglighet äta en charmigt stökig kladdkaka kan framstå som det mest naturliga i världen, men bilden har en avsikt och vill förmedla ett budskap om just naturlighet. Det finns i själva verket en historisk bakgrund till det hela. Även när det inte handlar om att framställa just naturlighet, så går myten ut just på att framställa något historiskt som något naturligt. Vilka menar Barthes tjänar på det här? Japp, rätt gissat: ”det borgerliga samhället” så klart. Den borgerliga ideologin går enligt Barthes just ut på att dölja att det är en ideologi. På detta sätt upprätthålls nästan omärkligt det rådande tillståndet. Själv köper jag nog inte argumentationen att vänstermyter av nödvändighet inte kan vara så komplexa och fabulerande som högermyter. Denna syn beror på att Barthes verkar definiera ”höger” som överheten i allmänhet, vilket så klart känns mycket tveksamt. Ett kommunistiskt samhälle till exempel bygger givetvis på egna myter kan man tycka. Trots den politiska naiviteten presenterar dock Barthes ett effektivt instrument för att analysera alla former av ”dold” propaganda som omger oss.
I slutet av 60-talet rörde sig Barthes bort från strukturalismen och närmar sig vad som brukar kallas poststrukturalism. I den mycket inflytelserika artikeln ”The Death of the Author” gör han upp med den romantiska synen på författaren. Barthes ersätter Författaren, bilden av en person som är en slags förlängning av texten, med ”scriptorn”- ett subjekt bakom texten som snarare existerar samtidigt med den, en tom producent av text, men inte något vi kan söka textens mening hos. Den praktiskt omöjliga frågan om författarens intention, så viktig åtminstone för en tidigare generation kritiker, behöver inte alls ställas. Barthes förnekar texten som ett unikt, skapat meddelande från en ”Författargud” – den kan snarare ses som en ytterligt komplex väv av redan använt gods. En följd av detta, och nu närmar vi oss Derridas dekonstruktion, är att texten ständigt förblir öppen. Vi kan inte nå fram till den intention hos författaren som skulle kunna tänkas avgöra textens betydelse en gång för alla, denna slutgiltiga mening existerar inte. Att vi inte kan dechiffrera texten menar Barthes är en tillgång hos den. Han uppmuntrar till ett skrivande som möjliggör något mer än bara konsumtion av en text – idealet är att läsaren inbjuds att vara medskapare av texten. Barthes vill ersätta bilden av författaren som central för litteraturkritiken, med en syn på litteraturen där det är läsaren, läsandet och det ständiga tolkandet och medskapandet som är centralt: ”the birth of the reader must be at the cost of the death of the Author.” Just detta kan man säga markerar övergången från strukturalism till poststrukturalism. Analysen av strukturerna kan aldrig gå i mål.
För att slutligen göra en Ingvar Oldsbergsk övergång: gå i mål gör ju däremot cyklisterna i Tour de France, och just avsnittet om Tour de France i Mytologier är kanske ett av de mest underhållande enligt mig. Barthes påpekar själv att ”mytologen”, alltså dechiffreraren av myter, bär en viss börda: ” Att tolka Tour de France och Det goda franska vinet är samma sak, som att avlägsna sig från de som tycker om dessa företeelser.” Även Barthes hör dock då och då till denna sistnämnda kategori att döma av det flitiga namedroppandet och det detaljerade kunnandet om olika etapper i just detta avsnitt. Inte tusan kan någon som inte genuint uppskattar och fascineras av nämnda cykeltävling, avslöja myten om den episka Mount Ventoux-etappen på följande sätt: ”Ventoux äger ett bergs hela omfång, är det Ondas gud, som man måste offra till. Han är en verklig Moloch, en cykelåkardespot, han skonar aldrig de svaga och kräver en orättvis tribut av lidanden /…/ något liknande ett yttersta helvete, där cyklisten skall definiera sanningen om sin frälsning”. Roberto Vacchi: läs!
Mest känd som: en av 1900-talets främsta litteraturkritiker. Hade framför allt ett stort inflytande på strukturalistisk och poststrukturalistisk litteraturteori.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar