65. Sarah Bernhardt

Françoise Sagans bok Sarah Bernhardt: det oförstörbara skrattet är till formen en tänkt brevväxling mellan Sagan och Sarah Bernhardt (1844-1923). Det passar bra, för Sarah Bernhardt var redan under sin livstid omhöljd av legendens skimmer, och det är svårt att avgöra vad som är sant och vad som är påhittat. Med förtjusning förvrängde Bernhardt sitt liv för journalisterna. Vad är verkligheten för en skådespelare, som redan under sin livstid blev dyrkad och, som man säger, större än livet självt, och som nästan definierade en hel yrkeskår, annat än en leksak som man kan göra vad man vill med? Sagan låter Bernhardt säga: "Jag är en kvinna från teaterns värld, det kommer ni kanske ihåg? Och även om jag inte hade spelat teater så är jag en kvinna som hittar sanningen i det sannolika och i vissa fall i det verkliga." Bernhardt lät aldrig sanningen stå i vägen för en bra berättelse, och det finns många bra berättelser om den gudomliga Sarah Bernhardt.

Alla har de det gemensamt att de försöker fånga det som gjorde henne så fascinerande. Ingen har lyckats i så hög grad som Alphonse Mucha. I Muchas affischer för Théâtre de la Renaissance, reser sig Bernhardts slanka och stolta gestalt ur den brokiga art nouveau-utsmyckningen. En högfärdig blick möter betraktaren, de gånger Bernhardt bryr sig om att se på oss. Ofta vänder hon bort blicken, vilket gör henne än mer oåtkomlig. Även om ingen har kunnat "nå fram till" Bernhardt (vet vi ens vad det innebär att nå fram till någon? vill vi ens veta? Är det inte mycket av livets tjusning att det inte finns något slutgiltigt ord?), så tar olika berättelser fasta på olika delar i Bernhardts liv. Vissa stannar vid skådespelerskans barndom. Sarah Bernhardt föddes i Paris 1844, som utomäktenskaplig dotter till en kurtisan. Hon skickades i ung ålder till ett kloster, där hon stannade i tio år. Modern gillade aldrig Sarah, utan föredrog en av hennes halvsystrar. På ett förslag från en av moderns klienter bestämdes det att Sarah skulle bli skådespelerska. Efter att ha sett en pjäs av Racine visste hon att det skulle bli hennes livskall. Som alla genier ställde hon inte upp ett mål för sig själv, utan gjorde bara en diagnos. Hon bestämde sig inte för att bli skådespelerska, hon upptäckte att hon redan var det.

Andra stannar vid det tragiska i Bernhardts liv. Hennes självupptagna jakt på ungdom, framgång och gåvor som ett svar på en barndom utan kärlek. Ensamhet och svåra kval. Åter andra, som Françoise Sagan, stannar vid Bernhardts "oförstörbara glädje", hennes fria självständighet, inte minst sexuellt. Hon spelade manliga roller på teatern, klädde sig i byxor, och hade flera älskare och älskarinnor, bland annat Prinsen av Wales (senare kung Edvard VII av England), författaren Victor Hugo, och (antas det) impressionisten Louise Abbéma. När Abbéma 1900 skänkte en tavla till den franska nationalteatern som föreställde dem båda så stod det följande i ett bifogat brev: "Peint par Louise Abbéma, le jour anniversaire de leur liaison amoureuse", det vill säga: målad av Louise Abbéma, på årsdagen för deras kärleksaffär. Lika berömda var Bernhardts vänner: Gustave Doré, Oscar Wilde (som skrev Salome för henne) och inte minst dandyn Robert de Montesquiou, som gett inspiration till minst två odödliga karaktärer i världslitteraturen: den utsvävande och finkänslige des Esseintes i Huysmans Mot strömmen och Baron de Charlus i Prousts På spaning efter den tid som flytt. Montesquiou omgav sig med unga vackra män, och var förmodligen homosexuell. Det påstås dock att han en gång låg med Bernhardt, varefter han kräktes i 24 timmar.

Nästan lika omtalad som Bernhardts kärlekshistorier var hennes kista, i vilken hon ibland spenderade nätterna. Hon påstod själv att kistan hjälpte henne att förstå de tragiska roller hon spelade på teatern. Françoise Sagan menar att kistan var en trygghet, en tillflyktsplats - i början till skydd mot ensamheten, senare till skydd mot sällskap. Efter sekelskiftet lämnade Bernhardt emellanåt teatern för filmen, och räknas som en av de tidigaste filmstjärnorna. Le Duel d'Hamlet, en kortfilm från 1900, är den första filmen med en stjärna i huvudrollen. Det är också de enda rörliga bilderna av Bernhardt före olyckan 1905, då hon skadade ena benet, vilket senare ledde till amputation och ett träben. Trots problemen med benen lyckades Bernhardt behålla sin plats i rampljuset, främst tack vare sin röst, som fortsatte att fängsla publiken. I Le Duel d'Hamlet får vi (trots att hon spelar en man) en kort inblick i hur Bernhardt måste ha tett sig i sin storhets dagar - i samma omfattning berusande kraftfull som betagande vacker. Bernhardts liv var lika stormande som det var hemlighetsfullt, och hon gjorde allt för att myten aldrig skulle falna; för att dammet aldrig skulle lägga sig på hennes gloria.

Mest känd som: den gudomliga Sarah, 1800-talets största skådespelerska.

Fotografi av Nadar.