44. Gustave Courbet

Tanken att konsten ska följa med sin tid, tanken om ”det moderna”, var på frammarsch i Frankrike under 1830 – och 40-talen, framför allt i samband med striden mellan romantik och klassicism. Romantiska konstnärer som Gericault och Delacroix gjorde dramatiska målningar i monumentalformat som tog politisk ställning i samtida frågor. På 1840-talet befann sig också den unge och bohemiske narcissisten Gustave Courbet i den franska huvudstaden. Han var nyligen inflyttad från landet och i fullt sjå med att tigga pengar hemifrån för att kunna skaffa fina kläder till de självporträtt han ständigt jobbade på. Courbet blev dock allt som oftast refuserad vid sina försök att visas upp på salongerna, och var länge en av dessa hundratals unga, parisiska konstnärer som gjorde den, visserligen växande, franska konstmarknaden övermätt, och i regel tvingades leva i fattigdom och desperation. Självförtroendet hölls dock vid liv bland annat genom ett växande intresse för politiska frågor och umgänge med andra ambitiösa bohemer, inte minst Charles Baudelaire.

I slutet av 40-talet började Courbet hitta sin egen stil, och genombrottet kom med After Dinner at Ornans. Här ser vi vanliga människor i en simpel, lantlig miljö porträtterade i en skala vanligtvis reserverad för gudar, kungligheter och historiska scenarion. En kritiker sade om tavlan och dess konstnär att: ”Ingen kan dra ner konsten i rännstenen med större teknisk virtuositet.” Courbet tycktes hålla med. ”Ja, konsten måste dras ner i rännstenen!” blev hans svar, signifikativt för hur han vände sina motståndares beskyllningar om ”realism” till en egen stil och ideologi – Realism. Det är värt att förtydliga att det är människor, individer, som avbildas, snarare än personifikationer av någon religiös dygd eller mytologiskt upphöjda symboler, som det så ofta handlade om hos andra stora franska skildrare av landsbygden, så som Millet och 1700-talets Chardin. På en tavla som Les Casseurs de pierres (som de allierade hade den dåliga smaken att råka bomba sönder under andra världskriget) går det inte att väja undan. Ljuset ligger så skarpt på de två männen, där finns inget romantiskt skimmer, ingen beslöjande dimma – bara damm, svett och tyngd. Det finns inte heller något heroiskt eller ädelt över dem, inget kristet upphöjande av den kämpande fattiglappen. Det här är personer som Courbet faktiskt har observerat längs landsvägen, och de två avbildade männen kunde inte bry sig mindre om vad de skulle kunna vara en ”metafor” eller ”symbol” för. Deras situation är illa nog som den är. När man rör sig ifrån tanken om det naturliga och eviga lidandet, så börjar man också kunna närma sig den riktigt brännande samhällskritiken. Courbets politiska uppvaknande hängde så klart till stor del ihop med det industrialiserade Frankrikes allt mer uppslitande klassmotsättningar. Det var sannerligen en ny tid och den krävde en ny konst – en konst som var här och nu, mitt i den brusande, franska rännstenen. Arbetarklassens frammarsch i samhället avspeglades i Courbets försök att lyfta in den i konstvärlden, och han var definitivt inte klar i och med de målningar jag nämnt.

1849-50 målar han den sensationella Un enterrement à Ornans (En begravning i Ornans). Vad händer egenligen här? Jo, en släkting till Courbet begravs i hans hemby Ornans. Diverse byfolk, vänner till Courbet, prästen, borgmästaren och skvallerkärringarna – alla avbildas de i naturlig storlek på en gigantisk tavla. Tillställningen verkar vara inne i något slags mellanläge. En del börjar se trötta ut, någon håller lite håglöst i ett kors. Jaha, det här var döden alltså. Döden som en krass realitet. Religionen som en gammal träbit någon står och håller i. Courbet låter alltihop få ta den plats det, i all sin materialistiska jordighet, kräver. Trots tavlans storlek ser vi bara en liten bit av den uppgrävda graven. Åskådaren tycker sig själv stå i den resterande delen. Det är romantiken som begravs, skulle Courbet senare hävda. Hans syn på födelsen var lika prosaisk som den på döden – här är en tavla kallad L’Origine du monde (Livets ursprung). Denna målning var för övrigt privatbeställd av den ottomanske ambassadören Khalil Bey vars uppenbara konstnärliga preferenser också var upphovet till Courbets ovanligt heta skildring av lesbisk sex, Le Sommeil. Courbet skulle senare komma att skapa ett ännu större verk än begravningstavlan, kvantitativt och kanske också konsthistoriskt, nämligen L’Atelier du Peintre (Konstnärens ateljé) – en gåtfull allegori över hans gärning och kamp som konstnär där både hans vänner och anförvanter, samt olika personifikationer av världsliga motsättningar, är avbildade. Courbet själv, konstnären/profeten, sitter så klart i centrum för alltihop.

Courbets inblandning i 1871 års Pariskommun ledde till att han kastades i fängelse, och därefter tvingades i exil under hotet att ensam få betala för återuppbyggnaden av den av kommunarderna raserade Vendômekolonnen. Han stannade i Schweiz fram till sin död vid 58 års ålder. Hans ständiga kamp för konstnärens frihet att beskriva människan själv, utan att behöva filtrera skildringen genom högre makter i form av Gud eller historiska hjältar, hade stort inflytande på impressionisterna och även det senare avantgardet. Det var ett emancipationsprojekt, som handlade om friheten att kunna ge uttryck för alla människors individualitet. Inflytelserikt var också hans sätt att aktivt utmana konstens historia, att passionerat stå som talesman för samtiden och att utnyttja en explosiv personlighet för att ge publicitet åt sin konst. Ett genuint engagemang för de utsatta och bortglömda samsas hos Courbet med självgodheten hos en person som vet att han har en stor uppgift och att han är ruskigt bra på att utföra den. Han var beredd att ta sig an själva havet om det var så.

Mest känd som: den viktigaste företrädaren för realismen i målarkonsten.

Le Bord de la mer à Palavas, 1854