Jag vet att jag inte är ensam om att ha haft kemi som favoritämne. Nej nej, inte nu i vuxen ålder, inte heller på gymnasiet. Det här var innan fascinationen för (i tur och ordning) matematik, filosofi och kulturvetenskapliga ämnen tog överhanden. Jag pratar om tiden strax före och efter tonårens intåg. För mitt unga sinne stod kemi för något magiskt; det vetenskapliga område där det omöjliga tycktes möjligt. Fantastiska visioner av puttrande syror som i kontakt med obskyra insekter från andra sidan jorden bildar dittills okända substanser i nya sprakande färger... Explosioner. Gifter. Rökmoln.
Om mitt tolvåriga jag känt till Antoine Lavoisier (1743 - 1794) hade Pelé och Maradona sannolikt inte varit mina enda idoler. Lavoisier räknas nämligen som den moderna kemins fader, ja, kanske rent av den första viktiga figuren inom ämnet kemi över huvud taget. Vetenskapsmän som Isaac Newton och Galileo Galilei hade lagt fram vettiga teorier om hur och varför diverse objekt rör sig, men man visste fortfarande vid mitten av 1700-talet väldigt lite om vad saker och ting egentligen bestod av. Det som före Lavoisier (och några av hans brittiska kollegor) skulle kunna kallas kemi var snarare alkemi. De flesta alkemisterna, och många andra vetenskapsmän, trodde fortfarande att allting var uppbyggt av de fyra elementen: luft, vatten, jord och eld. Den tyske alkemisten George Stahl hade också presenterat flogistonteorin, som menade att alla brännbara föremål innehåller ett speciellt ämne, flogiston,och att detta ämne frigörs när föremålen brinner. Resterna av det uppeldade ämnet skulle därmed alltid väga mindre än före förbränningen. Dessa tankar och teorier byggde till stor del på antaganden och osäkra experiment, men kom likväl att accepteras av vetenskapsvärlden.
I takt med den industriella revolutionens genombrott och upplysningens frammarsch så ökade kraven på rationellt tänkande, säkra bevis och seriösa experiment. Om kemin skulle kunna tas på allvar var det dags att skärpa till sig, och i den kemiska revolutionen som följde var Lavoisier den otvetydigt viktigaste personen. Flogistonteorin förkastades en gång för alla när hans experiment visade att det som inträffar vid förbränning är att substanser förenas med syre, och att ingen massa går förlorad: det enda som sker är att en del av materialet byter form och blir till gas. Detta, att massan i ett slutet system kommer förbli oförändrad över tid (alltså oavsett vilka kemiska förändringar som sker), kallas lagen om massans bevarande och blev en viktig grundprincip för all följande kemisk forskning. De här experimenten fick Lavoisier att dra slutsatsen att alla ämnen kan existera i tre olika tillstånd: fast, flytande och gasform.
Lavoisier var också med och upptäckte en del andra halvviktiga saker - till exempel att luft huvudsakligen består av syre och kväve och att vatten består av syre och väte - samt gav världen ny förståelse om hur djur och växters andningsprocesser går till. Lavoisier var med andra ord något av syrets kung, kan man säga, och redan samtiden insåg vikten av hans gärningar. Tyvärr hjälpte dessa framgångar föga när det i slutet av århundradet började hetta till i ostarnas land.
Lavoisier var en fransman, och som sådan hade han naturligtvis åsikter om allt mellan himmel och jord. Politik, inte minst. Hans förflutna som skatteindrivare hade gjort honom impopulär bland folket och när revolutionen kom var sötebrödsdagarna över. Lavoisier överlevde inte skräckväldet utan fick den åttonde maj 1794 göra giljotinen bekantskap. Domarens berömda uttalande att republiken inte var i behov av vetenskapsmän följdes senare av ett annat då vetenskapskollegan och matematikern Joseph Louis Lagrange sa: "It took them only an instant to cut off his head, but France may not produce another such head in a century." Kemisten Antoine Lavoisier var död, men ämnet kemi hade just fötts.
Mest känd som: den moderna kemins fader. Hans experiment ledde fram till flera upptäckter om syrets roll vid förbränning, oxidering och i andningsprocessen.
Jacques-Louis Davids porträtt av Lavoisier och hans fru, Marie-Ann Pierrete Paulze. Paulze var mycket delaktig i makens framgångar och fungerande som hans vetenskapliga assistent.
Om mitt tolvåriga jag känt till Antoine Lavoisier (1743 - 1794) hade Pelé och Maradona sannolikt inte varit mina enda idoler. Lavoisier räknas nämligen som den moderna kemins fader, ja, kanske rent av den första viktiga figuren inom ämnet kemi över huvud taget. Vetenskapsmän som Isaac Newton och Galileo Galilei hade lagt fram vettiga teorier om hur och varför diverse objekt rör sig, men man visste fortfarande vid mitten av 1700-talet väldigt lite om vad saker och ting egentligen bestod av. Det som före Lavoisier (och några av hans brittiska kollegor) skulle kunna kallas kemi var snarare alkemi. De flesta alkemisterna, och många andra vetenskapsmän, trodde fortfarande att allting var uppbyggt av de fyra elementen: luft, vatten, jord och eld. Den tyske alkemisten George Stahl hade också presenterat flogistonteorin, som menade att alla brännbara föremål innehåller ett speciellt ämne, flogiston,och att detta ämne frigörs när föremålen brinner. Resterna av det uppeldade ämnet skulle därmed alltid väga mindre än före förbränningen. Dessa tankar och teorier byggde till stor del på antaganden och osäkra experiment, men kom likväl att accepteras av vetenskapsvärlden.
I takt med den industriella revolutionens genombrott och upplysningens frammarsch så ökade kraven på rationellt tänkande, säkra bevis och seriösa experiment. Om kemin skulle kunna tas på allvar var det dags att skärpa till sig, och i den kemiska revolutionen som följde var Lavoisier den otvetydigt viktigaste personen. Flogistonteorin förkastades en gång för alla när hans experiment visade att det som inträffar vid förbränning är att substanser förenas med syre, och att ingen massa går förlorad: det enda som sker är att en del av materialet byter form och blir till gas. Detta, att massan i ett slutet system kommer förbli oförändrad över tid (alltså oavsett vilka kemiska förändringar som sker), kallas lagen om massans bevarande och blev en viktig grundprincip för all följande kemisk forskning. De här experimenten fick Lavoisier att dra slutsatsen att alla ämnen kan existera i tre olika tillstånd: fast, flytande och gasform.
Lavoisier var också med och upptäckte en del andra halvviktiga saker - till exempel att luft huvudsakligen består av syre och kväve och att vatten består av syre och väte - samt gav världen ny förståelse om hur djur och växters andningsprocesser går till. Lavoisier var med andra ord något av syrets kung, kan man säga, och redan samtiden insåg vikten av hans gärningar. Tyvärr hjälpte dessa framgångar föga när det i slutet av århundradet började hetta till i ostarnas land.
Lavoisier var en fransman, och som sådan hade han naturligtvis åsikter om allt mellan himmel och jord. Politik, inte minst. Hans förflutna som skatteindrivare hade gjort honom impopulär bland folket och när revolutionen kom var sötebrödsdagarna över. Lavoisier överlevde inte skräckväldet utan fick den åttonde maj 1794 göra giljotinen bekantskap. Domarens berömda uttalande att republiken inte var i behov av vetenskapsmän följdes senare av ett annat då vetenskapskollegan och matematikern Joseph Louis Lagrange sa: "It took them only an instant to cut off his head, but France may not produce another such head in a century." Kemisten Antoine Lavoisier var död, men ämnet kemi hade just fötts.
Mest känd som: den moderna kemins fader. Hans experiment ledde fram till flera upptäckter om syrets roll vid förbränning, oxidering och i andningsprocessen.
Jacques-Louis Davids porträtt av Lavoisier och hans fru, Marie-Ann Pierrete Paulze. Paulze var mycket delaktig i makens framgångar och fungerande som hans vetenskapliga assistent.
Fast titeln som syrekung måste ju förstås delas med Carl Wilhelm Scheele.
SvaraRaderaJa jo, Lavoisier upptäckte ju förstås inte syret. Men han fattade syret, det gjorde inte Scheele. :)
SvaraRadera