52. Henri Cartier-Bresson

Hon rättar till den svarta baskern och pratar vidare. Han lyssnar uppmärksamt. Jobbet är tråkigt, och Marie, en jobbkompis, har blivit gravid. Truffauts nya film på bio, ska vi gå ikväll? Det är högljutt omkring dem, människor hastar förbi och från stånden ropas det ut priser. Men de har bara ögon för varandra. Två tomma tallrikar berättar att de precis har ätit klart. Hon tystnar. Jag tycker om dig. Han ler. Som i hemligt samförstånd lutar de sig plötsligt fram och kysser varandra. Hon stödjer sig med armbågarna på bordet som vinglar på gatustenarna. Vanligtvis hade det stannat där. De flesta kyssar stannar först kvar på läpparna, sedan dröjer de i minnet, som en sensuell minnesbild, sedan tonar de sakta bort, blandar sig med andra minnen, med andra kyssar eller andra förälskelser. Kärleken dör, faller sönder, eller så växer den sig starkare; endast sällan stannar en kyss kvar i minnet som en varm eller bitter kvarleva av ett lyckligt ögonblick.

Men ögonblicket har fångats på bild. En man i fyrtioårsåldern, glasögon, snabba gråa ögon, går därifrån med en Leicakamera tryckt mot kroppen, och försvinner strax i folkmängden. Henri Cartier-Bresson vet inte om bilden blir bra, men det skulle aldrig föresväva honom att ändra på ett taget fotografi. Tanken på paret får honom att känna sig glad. Han har täckt de skinande delarna på sin kamera med svart tejp för att undgå att bli upptäckt, och han gör allt för att smälta in i folkmassan som rör sig på Paris boulevarder, ständigt på jakt efter det avgörande ögonblicket. Uttrycket vann spridning efter Cartier-Bressons bok Images à la sauvette från 1952, som i engelsktalande länder gavs ut under titeln The Decisive Moment. (Vars omslag gjordes av Henri Matisse.) Cartier-Bresson lånar i boken ett uttryck av den franska 1600-talskardinalen de Retz som påstås ha sagt att det finns ingenting i världen som inte har ett avgörande ögonblick. Enligt Cartier-Bresson är det fotografens uppgift att ständigt vara på jakt efter detta ögonblick. En sekunds oaktsamhet och det kan vara borta för alltid. Vad som egentligen utmärker det avgörande ögonblicket är mindre klart, men det kanske är som med jazz, om man behöver fråga vad det är så kommer man aldrig att förstå.

Cartier-Bresson målade i sin ungdom, och det var först när han fick se ett fotografi av den ungerska fotografen Martin Munkácsi, Three Boys at Lake Tanganyika, som fångar silhuetterna av tre nakna unga pojkar som springer i ett vågsvall, som han bestämde han sig för att ägna sitt liv åt fotokonsten. De tre unga pojkarna utstrålade för Cartier-Bresson oförställd glädje och kärlek till livet: "Jag förstod plötsligt att fotografering kan fånga evigheten i ett ögonblick." Han köpte en Leica och gav sig ut i världen för att fotografera. Det här var i början av 1930-talet, och Cartier-Bresson höll på att återhämta sig från en malariasjukdom, som han hade ådragit sig efter ett år i Elfenbenskusten, dit han med ungdomlig entusiasm och förkärlek för drastiska beslut hade sökt tillflykt för att "kunna vara sig själv". I Elfenbenskusten och fortfarande febersjuk hade han skrivit till sin farfar och bett om att bli begraven i Normandi, i utkanten av Eawyskogen, till tonerna av Debussys String Quartet. En farbror skrev tillbaka: "Din farfar anser allt det där vara alldeles för dyrt. Det är bättre om du återvänder först."

Cartier-Bresson hade kommit kontakt med surrealisterna i Paris på 20-talet, och låtit sig inspireras av ett av deras ideal för fotokonsten: att fotografera världen som den är. Det låter kanske motsägelsefullt, men vid sidan av idealet att fotokonsten skulle vara en projektion av det undermedvetna fanns det bland surrealisterna dem som menade att fotograferna skulle dokumentera världen. 1934 träffade Cartier-Bresson David Seymour och Robert Capa (som senare blev världsberömd som krigsfotograf), och de delade en fotostudio. Det var den några år yngre Capa som övertalade Cartier-Bresson att sluta använda etiketten "surrealistisk fotograf", han rådde honom att hålla fast vid surrealismen i hjärtat och bli fotojournalist. Fotojournalisten blev vid mitten av 1900-talet en hjälte. Han skickades ut på farliga och exotiska uppdrag runt om i världen, och betraktades som långt mer betydelsefull än personen (vem det än var) som skrev artiklarna, och stora magasin som Picture Post, Paris Match, Arbeiter-Illustrierte-Zeitung och Life förlitade sig på sina populära bildreportage för sin upplaga. Fotojournalistiken tog Cartier-Bresson runt om i världen: från Berlin till Kashmir till Leningrad (han var den första fotografen som släpptes in i Sovjet efter andra världskriget). Tillsammans med Capa, Seymour och George Rodger bildade Cartier-Bresson 1947 Magnum Photos, en kooperativ bildbyrå, där medlemmarna ägde rättigheterna till sina egna bilder. De delade upp världen mellan sig och tillsammans och genom kamerans lins bevakade de världshändelserna.

Men Cartier-Bresson förstod att det gömmer sig lika mycket i vardagliga händelser. En liten kille går stolt ner för en gata, bakom en tågstation försöker en man hoppa över en vattenpöl, några människor äter fridfullt i en sluttning ner mot en flod, och på en stenig strand döljer sig en kvinna och en man bakom ett parasoll. I myllret av människor och händelser befann sig Cartier-Bresson, med Leicakameran tryckt mot kroppen, redo att bevara ytterligare ett avgörande ögonblick till den skenbara evighet som utgör ett fotografi.

Mest känd som: fotojournalistikens fader.