27. Paul Gauguin

Alla längtar vi bort. Vi vill inte att livet ska bestå av trista kontorsjobb och uttjatade tv-reklamer. Jaså, ännu en politiker har smitit undan nån jävla räkning. Telefonförsäljarna ringer ikväll också. Själv sätter jag på The Tough Alliances popmästerverk A New Chance och hör Eric Berglund drömma sig bort tillsammans med mig: "'Cause there's something else, something bright and pure, something that you've never felt before, something you can't touch, something you can't see." Jag hoppas han har rätt. "I know a place where diamonds never fade away", fortsätter han, men det låter mer som en förhoppning än en ett faktiskt konstaterande.

Paul Gauguin (1848 - 1903) längtade kanske bort ännu mer än vi andra. Redan som barn hade han fått smak för exotiska ställen då han bodde några år med sin familj i Peru, och som tjugoåring reste han runt med den franska flottan i ett par år. Men istället för att göra en Lord Byron och bara öka tempot så gjorde han tvärtom och vände tillbaka till en lugn och stilla tillvaro. Gauguin gifte sig med en danska och påbörjade ett välmående medelklassliv som börsmäklare. Att vara börsmäklare är säkert ungefär lika roligt som det låter, så det är knappast särskilt underligt att fransmannen började se sig om efter fritidsintressen. Det var alltså under denna period som Gauguin så smått började ge sig i kast med måleriet. Han lärde känna Camille Pissarro och genom honom bekantade han sig med impressionismen, som han tog starka intryck av. Men målnigen förblev en hobby. I tolv år levde han gott med sin familj (han skaffade fem barn på tio år med sin stackars fru), men allt ändrades några år in på 1880-talet. En börskrasch ledde till att Gauguin förlorade jobbet och tre år senare lämnade han fru och barn för att helhjärtat satsa på sin nya passion. Hans skulle snart komma att lämna ännu mer än så.

Under de drygt tio år som följde kom han att måla in sig i historieböckerna som en av de verkligt stora postimpressionisterna, och blev en stor influens på var och varannan modernistisk konstriktning. Men Gauguin skilde sig från de andra stora premodernisterna (som också de skilde sig ordentligt från varandra): Seurat var vetenskaplig, noggrann och professionell; van Gogh var spirituell, känslosam och människoälskande; och Cezanne lufsade runt som den bohemiska kuf han var. Gauguin var inte lik någon av dessa. Han var en samhällskritisk cyniker som inte drog sig för att slänga sig med bitska elakheter. En snidad träpanel från 1889 visar tydligt vem det är vi har att göra med. Det är ett gåtfullt och symboliskt konstverk som ger ett ganska groteskt och elakt intryck. Längst upp ser vi titeln på verket: "Soyez amoreusés vous serez heureus". ("Var kär och du kommer vara lycklig.") Anar jag något slags ironi här?

Som möjligen framgår av nyss nämnda verk led Gauguin av depressioner och han äcklades av Västvärldens förljugna civilisation. Han längtade efter något rent och äkta; något som inte var förruttnat och korrupt. Denna längtan skulle naturligvis få uttryck i hans konst. Gauguin hade under tidigt 80-tal, medan han fortfarande bara målade vid sidan av sitt jobb, ställt ut ett par gånger med impressionisterna. Det kom dock inte att dröja länge innan han förkastade deras syn på konsten. Där fanns inget verkligt djup, ingen symbolik, ingen abstraktion, ingen fantasi. Det var, när allt kommer omkring, bara ett visuellt återgivande av ögats upplevelser. Gauguins nya syn på saken finner vi i ett råd han gav en kollega: "Don't paint from nature too much. Art is an abstraction. Derive this abstraction from nature while dreaming in front of it, and think more of the creation that will result." Konstnären utgår från en bild av naturen, men låter sen sin egen fantasi och sin egen reaktion på det hon ser omforma bilden till något annat: något suggestivt och fantasieggande. Denna stil kallade han själv syntetism, en stil som kännetecknas av stora och rena färgfält omgärdade av svarta konturer. Gauguins kanske viktigaste poäng var att färgerna kan vara helt godtyckliga. Han tillät färgen att bli något mer än bara en egenskap hos ett objekt; han gav den ett självständigt värde. En av konsthistoriens första exempel på detta finner vi i hans La Vision aprés le Sermon, där några kvinnor efter en predikan får en uppenbarelse hämtad från bibeln. De betraktar Jakob, som mot en röd bakgrund brottas med en ängel. Gauguin skrev om tavlan i ett brev till van Gogh: "For me the landscape and the fight only exist in the imagination of the people praying after the sermon." Det är några människors fantasi konstnären har målat, och i fantasin behövs ingen lokaliserbar ljuskälla, inga skuggor, inga suddiga konturer. I fantasin kan marken vara illröd. Titta på tavlan och fundera på vad Nabisgruppen och fauvisterna hade varit utan Gauguin.

1891 hade han så slutligen fått nog och lämnade Paris och Frankrike för att söka den primitiva renheten hos Tahitis urbefolkning. Ironiskt (men kanske logiskt) nog gick det en våg av romantiserande exotism i Väst just under den tid då samma del av världen hängav sig åt den allra mest hänsynslösa kolonialiseringen. Gauguin blev besviken när han insåg att Tahiti redan hunnit bli så lik den värld han hade flytt ifrån, och många av de primitivistiska mästerverk han skapade där är mer ett resultat av målarens naiva drömmar om en orörd civilisation än en dokumentation av det faktiska tillståndet. Visst kan man anklaga Gauguin för den allra värsta sortens exotism, men det är ändå svårt att ställa honom till svars för den "falska" bild han ger i sina tavlor - han menade ju hela tiden att konstnären fritt ska uttrycka sina känslor inför det som avbildas.

Trots det monumentala inflytande Gauguin fick på flertalet kommande konstriktningar och på storheter som Picasso (mycket talar för att hans skulpturer influerade ett av nittonhundratalets mest berömda konstverk), så är det nog ändå hans inställning till konsten jag gillar mest med honom. Den där känslan av att naturen i sig inte är ett tillräckligt intressant ämne för måleriet. Den bästa tillvaron - det oskyldiga, fina och rena - hittar vi inte här på jorden, utan i våra skapade drömvärldar. Där är jag och Gauguin rörande överens.

Mest känd som: en av de största postimpressionisterna och den stora ledaren för symbolismens måleri. Tillsammans med Cézanne den kanske allra viktigaste 1800-talsinfluensen på 1900-talets abstrakta och nonfigurativa konst, men hade också stort inflytande på primitivister, naivister och fauvister.

Självporträtt från 1889.