29. Jean Renoir

I en scen i Jean Renoirs (1894 - 1979) tidiga talfilm Boudu sauvé des eaux (Boudu flyter förbi) blir ett hembiträde tillsagd att damma av pianot, vilket föranleder henne att ställa frågan: "Varför har ni ett piano om ingen spelar på det?" varpå mannen i huset svarar: "Jag vet att ingen spelar på det. Vi har ett piano därför att vi är respektabla personer." Det var inte sista gången Renoir skulle driva med den franska borgarklassen, men då som sen gjorde han det med en hjärtlighet och ett medlidande som upplevs mycket mer empatisk än hånfull. Borgarna är också människor, precis som aristokraterna, precis som arbetarna, precis som uteliggarna. Samhället må vara ruttet och de förnäma klasserna löjliga, men människan själv kan och ska vi inte hata. Tycka synd om, visst, men inte avsky. Älska syndaren men hata synden, är ett talesätt man kommer att tänka på, eller för att tala så den unga generationen förstår: hate the game, not the player. Det är inte för inte som Jean Renoir har kallats en av filmhistoriens stora humanister.

Renoir inledde sin filmbana med att regissera och agera i stumfilmer på 20-talet men skulle inte slå igenom och börja skapa sina odödliga verk förrän på 30-talet. Att han slutligen lyckades kanske inte är särskilt förvånande, med tanke på varifrån han fått sina gener. Om ni undrar vilka klockor det är som ringer i era huvuden så kan jag berätta det för er på en gång: Jean Renoir var son till den store impressionisten Pierre Auguste Renoir. Men där Renoir den äldre valde att måla sina ögonblicksbilder av olika franska individer och samhällsklasser på målarduken, valde Renoir den yngre att göra ungefär samma sak på filmduken.

Bara ett par år innan andra världskriget bröt ut spelade Renoir in sin kanske allra mest kända film, La grande illusion (Den stora illusionen), och den utgör troligen det allra bästa exemplet på hans humanism. Två franska officerare blir under första världskriget tillfångatagna och tillsammans med lägre franska soldater försöker de fly. Paradoxalt nog är det ett fasansfullt fenomen som krig som visar att alla människor på ett grundläggande plan egentligen är lika. I vår konstruerade civilisation finns klasser och hierarkier, men inkastade i en cell spelar sådant ingen roll längre. Samtidigt ser vi hur en av de franska officerarna odlar något som kan liknas vid vänskap med en tysk kommendant - båda är ju egentligen fint folk! - och som tittare vet man knappt om man ska tycka att det är fint eller sorgligt att två krigsfiender försöker hålla fast vid illusionen att deras klasstillhörighet ska spela någon verklig roll. Kulorna gör inte skillnad på person och person, och den hövlighet och mänsklighet de försöker visa varandra är knappast en avspegling av vad som pågår ute på fälten. Det finns mycket medmänsklighet och sund gemenskap i filmen och väldigt lite blind nationalism - vi ska kanske därför inte förvånas över att den förbjöds i ett antal länder när kriget väl satte igång. Det sägs att Mussolini, som förbjöd filmen i Italien, sparade en kopia som han i hemlighet visade för italienska filmskapare.

Renoirs kärlek till sina karaktärer lyser alltid igenom och det är det som gör filmerna så varma och mänskliga, mitt i all samhällspessimism. Jag minns när jag först såg La règle de jeu, utkommen två år efter La grande illusion, och drabbades av de underbara dialogerna, alla visdomar, och sanningarna om livet och kärleken. Filmen handlar om ett antal personer ur Paris överklass som spenderar några dagar ihop på en lantegendom och hur de interagerar med varandra. Om de regler och normer som råder bland den aristokratiska klassen och deras tjänare. Det är kärlek, svartsjuka, stolthet och skam. Vi har den tragiske Octave som verkar vara en trevlig prick, men som fyller ut sitt eget livs tomhet med att bara bry sig om andras relationer. När han mot slutet inte klarar av att ta chansen till egen lycka och noterar "Jag är ett misslyckande" är det en enkel kommentar med förödande känslomässig verkan. Vi har tjänsteflickan som inte längre orkar vara en åsidosatt älskarinna och hotar att avslöja allt för hans fru. Detta skulle naturligtivs bringa alla i olycka och hon motiverar sitt hot med orden: "Jag är trött på att lida ensam; det kanske är lättare att lida i sällskap." Vi har den fina och åtråvärda kvinnan som viftar bort frågan om hennes känslor för en modig, romantisk nationalhjälte med ett simpelt "André är väldigt snäll, väldigt god, men alldeles för uppriktig. De är tråkmånsar, uppriktiga personer" - och vips så fick jag förklaringen till alla mina misslyckade kärlekshistorier. Vi har den rumlande fattiglappen som mer än 60 år före Neil Strauss The Game ger oss det mest sympatiska raggningsknepet med lärdomen: "En skrattande kvinna är avväpnad. Du kan göra vad du vill." Vi har vännen som tröstar sin kompis, förtärd av olycklig kärlek, med den vackra sanningen: "Dina problem är väldigt smärtsamma, men det kommer att gå över. Jag kan lova dig, utifrån lång erfarenhet, en dag kommer du vakna upp och upptäcka att din portvakts dotter har underbara ögon - du är botad." När den lidande romantikern till slut ändå får chansen att rymma iväg med sin älskade vill han inte göra det utan att först varsko hennes man, av något slags hederskänsla. "Christine, there are rules..." Allt detta utspelar sig i ett sken av lättsamhet och ibland nästan fars. Som tragisk komedi är La règle de jeu än idag oöverträffad.

Renoir var inte bara en strålande konstnär när det gäller själva innehållet, utan var också en innovatör på det filmtekniska planet. Han lät skådespelarna röra sig fritt och sa åt dem att inte bry sig om kameran. Denna frihet skapade en naturlighet i skådespelet och en kärlek från skådespelarna. Han experimenterade med komplexa kamerarörelser och tog ofta långa, fotografiskt svåra tagningar. Renoir gjorde det bästa av den teknik som fanns tillgänglig, men han var ingen som jobbade för att filmkonsten skulle bli mer tekniskt raffinerad. Det var tvärtom en utveckling han beklagade. Senare under livet broderade han ut sina tankar kring detta i en underbar intervju där han menar att konsten försämras i takt med att en materiell och teknisk utveckling sker. Filmen som konstform blir mer och mer meningslös ju närmare något slags perfekt (fotografisk) realism den kommer. Rent teoretiskt kan man tänka sig att filmen blir så "realistisk" att den blir oskiljbar från verkligheten, och vad ska vi då ha den till? Varför gå på bio om upplevelsen inte skiljer sig från att vistas i verkligheten? (Renoirs filmer brukar ibland kategoriseras som poetisk realism, där prefixet "poetisk" gör hela skillnaden.) Men exakt vad han säger i samtalet är inte det mest intressanta, utan på vilket sätt han gör det. Intervjuaren, som är nya vågen-regissören Jacques Rivette, hinner under de femton minuter vi får se samtalet pågå bara ställa några få frågor. Knappt har Rivette hunnit avsluta en fråga innan Renoir tar med oss till antikens Grekland, slungar oss vidare till medeltidens England för att slutligen landa i vår egen tid. Han problematiserar och reflekterar och sätter sin konst i relation till andra konstformer, andra tider och livet i stort. Kan man tänka sig Colin Nutley sitta i en intervju och resonera kring sin plats i västerlandets flertusenåriga erfarenhet av kulturella uttryck? Gör ett tankeexperiment och byt ut Renoir mot en hyllad Hollywoodregissör som Christopher Nolan - det blir helt absurt.

Plötsligt inser man att den gamle fransmannen var en sann konstnär och intellektuell. Man kan titta på hans filmer och känna att man faktiskt kan lära sig något om livet, hur fånigt det än låter. Renoir må ha ansett att människor är rätt löjliga och kanske till och med usla - men vi är trots allt, som sagt, människor. Det är anledning nog att älska oss.

Mest känd som: en av de verkligt stora filmskaparna. Berömd för sin humanistiska vision och för filmerna La grande illusion och La règle de jeu. Orson Welles fick en gång frågan om vilka två filmer han skulle välja att slänga på arken, och därmed spara för mänsklighetens framtid, om nu den stora översvämningen skulle drabba oss igen. Hans svar? "La grande illusion by Renoir and... something else."