"Läsare! Detta är en uppriktig bok. Den säger dig redan från början att mitt enda syfte med den är enskilt och privat", skriver Montaigne i förordet till sin första bok essayer, eller essäer. Han varnar läsaren för vad som komma skall - "det är mig själv jag målar". Montaignes syfte är att visa upp sig precis som han är, med alla fel och skavanker. Den spelade blygsamheten och den självironiska tonen är typisk för Montaigne. Han är högst medveten om hur han med texten skapar bilden av sig själv. Han tar farväl av sina läsare, men på samma gång bjuder han in dem på en vindlande och nervkittlande resa: "Du har ingen anledning att använda din tid på ett så intetsägande och meningslöst ämne. Alltså förväl!" Det är som att säga till ett litet barn att det där och det där får du inte göra, vilket förvandlar det där och det där till livets åtråvärda mål och syfte, nattlivets skimrande juveler.
Året är 1570 när Michel de Montaigne bestämmer sig för att dra sig tillbaka från sitt ämbete som jurist, vilket han innehaft i 15 år, till sitt landsgods i Bordeaux. Han inreder ett av godsets två torn till sig själv. Längst ner ligger kapellet - Montaigne var en gudfruktig man - i mellanvåningen finns ett sovrum, men det är rummet längst upp som är tornets viktigaste. Där placerar han sitt skrivbord och sitt ofantliga bibliotek. Kanske var det så att Montaignes behov av att dra sig tillbaka delvis motiverades av motsättningarna i landet. Frankrike var under Montaignes liv sönderslitet av blodiga religionsstrider mellan katoliker och protestanter. Striderna kulminerade 1572 med Bartolomeinattens massaker på protestanter, samma år som Montaignes börjar skriva sina essäer.
Trapporna knarrar för hans tyngd, genom tre små fönster kastar solen ett varmt sken. Montaigne sätter sig vid skrivbordet och tittar upp mot takbjälkarna där han har ristat in olika deviser från sina favoritförfattare. Känn dig själv. Han har dragit sig undan världen för att komma fram till sig själv. Det är Montaignes egna åsikter, hans egen person, som numera utgör föremålet för hans intresse. Jag avstår. Orden påminner honom om hans beslut. Han avstår från världens larm och fåfänga (ett av Montaignes favoritord, Predikaren är hans favoritbok i Bibeln) för ett liv i avskildhet, ensamhet och rogivande stillhet för själen. Det ljuvaste livet är att inte tänka på någonting alls. Beslutet att ägna sig åt skrivande mognar i takt med att Montaigne i tornet känner den plågande rastlösheten raspa mot hjärnan. Han skriver att själen efter ett tag börjar bete sig "som en förrymd häst". Han trummar mot skrivbordet, lutar sig över sina papper, ett ironiskt leende smälter på hans läppar, och han börjar skriva.
"Man får aldrig tänka bort hästen från Montaigne" påpekade Emerson. Montaigne var en hästmänniska och hade spenderat många dagar på hästryggen. Samma ostyrighet och planlösa sökande är utmärkande för hans texter. Montaigne skrev utan mål, utan syfte. Ingen människa har någonsin vetat något säkert, ingen kommer att få veta något säkert. Den något skeptiska devisen leder fram till en av Montaignes egna deviser, som han lät gravera in på en medaljong: Que sais-je? eller Vad vet jag? som kan tyckas sammanfatta Montaignes essäer. Är det ett bittert resignerat uttalande eller ett tecken på Montaignes öppenhet, ständiga nyfikenhet och strävan att tränga djupare inom sig själv? Det lustfylla i hans essäer talar för den senare tolkningen. Skrivandet var för Montaigne ingen passiv förströelse, det var ett sätt för honom att pröva hans omdöme, att genom det personliga och enskilda greppa hela världen.
Pascal, Nietzsche och Shakespeare är några av dem som har läst och uppskattat Montaigne, och på 1700-talet inspirerades Rousseau av Montaigne att fläka ut hela sitt liv för allmän beskådan. I Försök att läsa Montaigne frågar sig Arne Melberg om Montaigne bör hållas historisk ansvarig för "den olidliga privatisering av offentliga angelägenheter som vi ser så flagranta exempel på i dag?" Det kanske är att gå för långt, men Montaignes essäer kan till viss del sägas förebåda nutidens självupptagna kåsörer och självutnämnda tyckare med långt mindre skärpa och finess. Jag frestas ändå att citera E.M. Cioran, som har en aforism för varje cynisk och bitter färgton. "Montaigne, som var en vis man, fick inga efterkommande. Rousseau, som var en hysteriker, sätter fortfarande nationerna i svallning. Jag tycker fortfarande bara om sådana tänkare som aldrig har inspirerat till några folktalare".
Mest känd för: sina essäer som skapade en helt ny genre.
Året är 1570 när Michel de Montaigne bestämmer sig för att dra sig tillbaka från sitt ämbete som jurist, vilket han innehaft i 15 år, till sitt landsgods i Bordeaux. Han inreder ett av godsets två torn till sig själv. Längst ner ligger kapellet - Montaigne var en gudfruktig man - i mellanvåningen finns ett sovrum, men det är rummet längst upp som är tornets viktigaste. Där placerar han sitt skrivbord och sitt ofantliga bibliotek. Kanske var det så att Montaignes behov av att dra sig tillbaka delvis motiverades av motsättningarna i landet. Frankrike var under Montaignes liv sönderslitet av blodiga religionsstrider mellan katoliker och protestanter. Striderna kulminerade 1572 med Bartolomeinattens massaker på protestanter, samma år som Montaignes börjar skriva sina essäer.
Trapporna knarrar för hans tyngd, genom tre små fönster kastar solen ett varmt sken. Montaigne sätter sig vid skrivbordet och tittar upp mot takbjälkarna där han har ristat in olika deviser från sina favoritförfattare. Känn dig själv. Han har dragit sig undan världen för att komma fram till sig själv. Det är Montaignes egna åsikter, hans egen person, som numera utgör föremålet för hans intresse. Jag avstår. Orden påminner honom om hans beslut. Han avstår från världens larm och fåfänga (ett av Montaignes favoritord, Predikaren är hans favoritbok i Bibeln) för ett liv i avskildhet, ensamhet och rogivande stillhet för själen. Det ljuvaste livet är att inte tänka på någonting alls. Beslutet att ägna sig åt skrivande mognar i takt med att Montaigne i tornet känner den plågande rastlösheten raspa mot hjärnan. Han skriver att själen efter ett tag börjar bete sig "som en förrymd häst". Han trummar mot skrivbordet, lutar sig över sina papper, ett ironiskt leende smälter på hans läppar, och han börjar skriva.
"Man får aldrig tänka bort hästen från Montaigne" påpekade Emerson. Montaigne var en hästmänniska och hade spenderat många dagar på hästryggen. Samma ostyrighet och planlösa sökande är utmärkande för hans texter. Montaigne skrev utan mål, utan syfte. Ingen människa har någonsin vetat något säkert, ingen kommer att få veta något säkert. Den något skeptiska devisen leder fram till en av Montaignes egna deviser, som han lät gravera in på en medaljong: Que sais-je? eller Vad vet jag? som kan tyckas sammanfatta Montaignes essäer. Är det ett bittert resignerat uttalande eller ett tecken på Montaignes öppenhet, ständiga nyfikenhet och strävan att tränga djupare inom sig själv? Det lustfylla i hans essäer talar för den senare tolkningen. Skrivandet var för Montaigne ingen passiv förströelse, det var ett sätt för honom att pröva hans omdöme, att genom det personliga och enskilda greppa hela världen.
Pascal, Nietzsche och Shakespeare är några av dem som har läst och uppskattat Montaigne, och på 1700-talet inspirerades Rousseau av Montaigne att fläka ut hela sitt liv för allmän beskådan. I Försök att läsa Montaigne frågar sig Arne Melberg om Montaigne bör hållas historisk ansvarig för "den olidliga privatisering av offentliga angelägenheter som vi ser så flagranta exempel på i dag?" Det kanske är att gå för långt, men Montaignes essäer kan till viss del sägas förebåda nutidens självupptagna kåsörer och självutnämnda tyckare med långt mindre skärpa och finess. Jag frestas ändå att citera E.M. Cioran, som har en aforism för varje cynisk och bitter färgton. "Montaigne, som var en vis man, fick inga efterkommande. Rousseau, som var en hysteriker, sätter fortfarande nationerna i svallning. Jag tycker fortfarande bara om sådana tänkare som aldrig har inspirerat till några folktalare".
Mest känd för: sina essäer som skapade en helt ny genre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar