39. Guy de Maupassant

Genren uppfanns av en snuskig italienare, men novellkonsten fullbordades först ett halvt millennium senare, av en fransman från Normandie. Guy de Maupassants noveller är mästerligt utförda små stycken människokännedom, som skänker en genomlysning av det borgerliga Frankrike på 1800-talet. När man läser en novell av Maupassant slås man av framförallt två saker: för det första att hans texter befolkas av levande människor, varelser av kött och blod, som beter sig som människor gör i allmänhet, småaktigt, löjligt och oförnuftigt; för det andra med vilken lätthet, skicklighet och psykologisk klarsyn Maupassant berättar sina historier. Maupassant levde ett rikt sällskapsliv och sa en gång att ensamhet är farligt för ett skapande intellekt. Vi behöver människor som talar och tänker omkring oss. Om vi är ensamma för länge, befolkar vi tomrummet med fantomer. Talet om fantomer är kanske lika mycket en hänvisning till mindre skickliga författare som till Maupassants egna själsliv. I slutet av sin tioåriga författarkarriär av intensiv produktivitet insjuknade han i syfilis, vilket orsakade stora mentala problem. Det är från den tiden Maupassants skräcknoveller, som inspirerade Edgar Allan Poe, härrör.

Men Maupassants bästa novell är också en av hans första. Boule de suif (Fettpärlan) publicerades ursprungligen i en antologi från 1880 med temat det fransk-preussiska kriget, och är en närmast lustfylld vidräkning med människors dubbelmoral. Ett brokigt sällskap i en diligens befinner sig på flykt från de preussiska trupperna, när de för en snöstorm tvingas att ta in på ett värdshus. Ett gäng tyska officerare kommer till värdshuset och vägrar låta sällskapet resa vidare. En av officerarna har emellertid fattat tycke för en kurvig glädjeflicka i sällskapet, som kallas Fettpärlan, och resten av sällskapet (en greve, en vinhandlare, deras hustrur och två nunnor) försöker övertala Fettpärlan att upplåta sitt fylliga kött som lösen. Hon har ju ändå bjudit ut sig till halva Paris manliga befolkning, varför kan hon då inte göra det igen? Och den här gången i ett gott syfte. Nej, egoistisk är hon, den slynan. Fettpärlan ger till slut med sig för påtryckningarna. Men när diligensen morgonen därpå ska sätta iväg igen är sällskapet inte fyllda av tacksamhet gentemot Fettpärlan, som räddat dem från tyskarna, utan av förakt för den som upplåtit sin kropp till högstbjudande. Ingen ser på henne, ingen talar till henne. Ingen delar sin mat med henne. Så har Maupassant, utan värderande omdömen, tecknat en bild av samhällets dubbelmoral, som i lika delar drabbar adeln (greven), borgerligheten (vinhandlaren) och kristendomen (nunnorna).

Inte alla uppfattade samhällskritiken i Maupassants noveller. Den ryske författaren Turgenjev tipsade en gång Tolstoj om Maupassant. Tolstoj som precis hade genomgått en religiös kris, under vilken han omvärderade sitt liv, sina åsikter och sitt författarskap, till förmån för de enkla människorna och ett enkelt liv, var inte särskilt sugen att läsa lättsinniga berättelser från borgerliga kretsar i Frankrike, men han gjorde det ändå - för vänskapens skull. Tolstoj kunde inte undgå att lägga märke till att den unge författaren hade vad man kallar talang. Tolstoj menade också att Maupassant hade den sällsynta förmågan att ärligt beskriva vad han såg. Det han däremot saknade, vilket Tolstoj värderade högre än allt annat, var en moraliskt riktig inställning till det han skrev om. I Maupassants noveller frestar kvinnor män och män frestar kvinnor, och enkla människor på landsbygden beskrivs inte bara med likgiltighet utan med förakt. Tolstoj tar novellen Une Partie de Campagne (En utflykt till landet) som exempel och klagar på att Maupassant inte kritiserar de två unga män som förför den unga flickan och hennes mor. (Novellen har filmatiserats av Jean Renoir, med Sylvie Bataille i rollen som den förförda flickan och med regissören Jacques Becker och Henri Cartier-Bresson i två biroller.) Författaren har enligt Tolstoj ett ansvar att förhålla sig moraliskt till sitt ämne. Vissa av Maupassants noveller godkändes av Tolstoj, men han avfärdade dem som enbart syftade till att beskriva livet eller stannade för länge på en ung flickas vita hud.

Varför jag stannar vid en rysk författares omdöme om Maupassant? Jo, för att Tolstoj kunde se vad som dolde sig bakom Maupassants fyndiga ordval och träffande psykologiska porträtt. Det finns inte någon annan författare, menar Tolstoj, som på samma sätt har koncentrerat livets mening till kvinnor och till kärleken, och knappast någon annan som med samma precision och skärpa har sett alla problem som kärleken medför, allt lidande, alla besvikelser, och illusionen om "äkta kärlek" som kan täcka en hel livstid. Som ingen annan beskrev Maupassant pengarna och erotikens makt över människan, och hennes ständiga, rastlösa jakt efter tröstande kärlek - efter riktiga människor att fylla tomrummet med.

Det är inte konstigt att novellkonsten efter Maupassant var tvungen att hitta nya vägar. Maupassant hade nämligen fullbordat konsten att bygga upp en kort berättelse till en fyndig vändning mot slutet. Alla novellförfattare efter Maupassant är skyldiga honom en tacksam nick. Eller en mental bitchslap, eftersom de inte kan överträffa honom.

Mest känd som: den fyndiga novellkonstens obestridda mästare.