1. René Descartes

I en av sina böcker från 1600-talets början berättar Francis Bacon en historia om några munkar som tvåhundra år tidigare skulle komma fram till hur många tänder en häst har. I tretton dagar rasade den uppslitande debatten i klostret. Alla antika texter luslästes och såväl uppfinningsrika som fantastiska förslag framfördes med anledning av nya textställen som kunde kasta ljus över frågan. I början på den fjortonde dagen dristade sig en ung munk att föreslå för sina överlägsna kolleger att helt enkelt se efter i munnen på en häst. De äldre munkarna, plötsligt förenade i sin avsky mot ynglingen - som förresten förmodligen var besatt av Satan - och djupt sårade i sin vördnad för kyrkofäderna och traditionen, slängde ut den aningslöse munken ur klostret. Vilken oförskämdhet! Hur vågade han kritisera Aristoteles? Efter flera dagar av fruktlösa strävanden förklarade munkarna att problemet med hästens tänder var ett av dessa eviga och olösbara mysterier som plågade människorna.

Bacons historia är lika träffande som den är överdriven. Det är grym, underbar parodi. Förr i tiden, raljerar Bacon, brydde man sig inte ens om att se efter om de vördade antika texterna stämde överens med verkligheten eller inte. Istället ägnade man sig åt löjliga hårklyverier - man ville ta reda på om Adam hade en navel eller om änglarna skiter. Sakta höll ett vetenskapligt medvetande ta form, i tydlig opposition mot skolastiken och Aristoteles som - förutom i frågor som stred mot kyrkans läror - rådde som obestridlig auktoritet. I Bacons utopiska roman Atlantis från 1624 är det vetenskapen som vördas som helig instans. Bacons förslag om ett vetenskapligt tempel, "Salomons hus", fick fyrtio år senare verkliga konturer när The Royal Society 1660 grundades i London. Det är fel att säga att religionen tappade sin betydelse, men det räckte inte längre att peka på en gammal text och säga "ja men han sa..." Samtidigt bredde skepticismen ut sig. Man letade efter något att klamra sig fast vid, någonting säkert och orubbligt.

Det sägs ibland lite skämtsamt, men inte utan skäl, att Sveriges enda bestående insats till filosofihistorien är att vi tog livet av Descartes. Det är inte helt sant. Att Descartes dog av en lunginflammation, orsakad av drottning Kristinas helvetiskt tidiga morgonlektioner, har ifrågasatts av vissa forskare. Han kan lika gärna ha blivit arsenikförgiftad av en katolsk missionär. Dog gjorde han i alla fall, och "björnarnas land" (som Descartes kallade vår kyliga avkrok i Europa) fick sin rättmätiga plats i filosofiböckerna. I vilket fall som helst föddes René Descartes den 31 mars 1596 i en liten by nära Tours. 1604 började han på en jesuitisk internatskola, men efter några år insåg han att han var tvungen att se sig om i världen. Han reste bland annat till Holland - där han med all sannolikhet rökte på - och 1628 bestämde han sig för att flytta dit permanent. I tjugo år levde han där i asketisk isolering. Han tog nu starkt avstånd från tobak och fördummande droger, sov alltid naken och tog sovmorgon till långt fram på förmiddagen. Och så skrev han på sina filosofiska avhandlingar. 1637 publicerades Discours de la méthode, skriven på en klar och smått ironiskt hållen prosa - ja, "även kvinnor borde klara av att förstå den", som han skriver i ett brev. Det är i Discours som Descartes lägger fram sitt filosofiska projekt, att betvivla allt som går att betvivla, och leta sig fram till en fast punkt bland alla villfarelser - en arkimedisk punkt, efter den grekiska matematikern som en gång lär ha sagt: "Ge mig en punkt (utanför jorden) där jag kan stå, och jag skall sätta jorden i rörelse".

Vi kan inte lita på våra sinnen. En åra som sänks ner i vatten ser böjd ut, ett hus som betraktas på avstånd ser litet ut i jämförelse med människan som står bredvid dig. I Meditationes de prima philosophia, som kom ut 1641, tänker sig Descartes att han är bedragen av en elak demon, som försöker vilseleda hans sinnen. Han bestämmer sig för att inte tro på någonting som går att betvivla. Vad återstår då? Kärleken, svarar ett obesudlat sinne. Knappast! Det här är en filosof. I Discours hittar vi den pregnanta formuleringen cogito ergo sum, jag tänker alltså finns jag. Descartes hade äntligen hittat någonting han inte kunde tvivla på. Även om demonen får honom att tvivla på sina sinnesförnimmelser, kan den inte få honom att tvivla på att han är någonting som tänker, att han är någonting som har dessa tvivel. Och detta "någonting" måste existera, annars kunde det inte tvivla på sin egen existens.

Descartes individualism är uppenbar. Vid den här tiden var det vanligt att presentera sina upptäckter under namn som "den franska Apollonius" eller "den holländska Apollonius", och man betraktade sina upptäcker som tillägg till de antika texterna. Descartes arbeten stod däremot under eget namn, och för första gången tog filosofin formen av en systematisk självåskådning. Montaigne hade visserligen genomfört en liknande introspektion, men hos Montaigne var det aldrig tal om ett systematiskt sökande efter visshet. Privat var Descartes kylig, reserverad och självtillräcklig. Mot andra kända matematiker förhöll han sig fientligt avvisande. Högfärdigheten blandades paradoxalt nog med en övertygelse om att hans resonemang kunde förstås av vanliga människor med gott förnuft. Alla som vågade lämna sina fördomar vid tröskeln hade möjlighet att nå fram till samma uppfattning som Descartes. På tankens område kan Descartes betydelse jämföras med Martin Luthers. Efter reformationen stod kyrkan inte längre i vägen mellan människan och Gud. Alla människor kunde nå fram till nåden. På samma sätt stod inget längre i vägen mellan människan och visshetens sköna himmel.

Descartes värld är en värld där naturlagarna härskar oinskränkt, en "machina mundi", ett stort maskineri. Själslivet skiljer sig däremot från den materiella världen. Medan den materiella substansen utmärks av utsträckning i rummet, utmärks själen av subjektivitet och odelbarhet. Hur själen påverkar den materiella världen orsakade Descartes stora problem, och i ett outgrundligt fall av improvisation lokaliserar han till slut själen i tallkottkörteln. Det är där växelverkan mellan själ och kropp äger rum. Descartes trodde givetvis på Gud, och han försökte härleda Guds existens ur sin fasta övertygelse att han existerar. Det gick sådär. Man ska inte inbilla sig att tro att Descartes var revolutionär till sinnes. Han undvek helst att stöta sig med omvärlden, och 1633 underlät han att ge ut ett arbete om planetsystemet när han såg vad som hände med Galileo Galilei. "Descartes - förståndighet och medelmåtta" skrev Céline, och man förstår den livsbejakande författarens fientlighet mot filosofen som för många representerar kallt förnuft, torftighet och impotens. Men den som verkligen läser Descartes kommer att erfara den befriande känslan av att stiga in hos någon som tålamodigt dukar fram invändningar, utvärderar dessa, och tar sig tid till att resonera sig fram till det bästa möjliga svaret. Det är en beskrivning som kantrar till löjlig filosofisk idealism - javisst! - men det är den sortens idealism som gör att vi kan fortsätta hoppas att filosofin fortfarande har en roll att spela i människors liv.

Descartes idéer fick ett oerhört genomslag. Strider mellan aristotelisk skolastik och den naturvetenskapliga åskådningen flammade upp runt om i Europa. Även i Sverige, fast här med mindre intensitet. (Franska revolutioner förlorar, som bekant, alltid i svensk översättning.) Naturvetenskapen och Descartes gick vinnande ur striden. Det kunde han glädja sig åt där han låg några fot under Adolf Fredriks kyrka i Stockholm, kanske med arseniken stelnad i blodådrorna, innan hans kvarlevor fördes till Frankrike och Saint-Germain-des-Prés. På gott och ont handlade Descartes projekt om människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet. Hon vaggades inte längre till ro av skolastikens ömma händer. När Descartes var liten drömde han om att kontrollera åldrandet. I den mån hans idéer har format det samhälle i vilket vi befinner oss, lever han kvar än idag. Descartes hittade sin arkimediska punkt. Jorden satte sig i rörelse.

Mest känd för: orden cogito ergo sum, jag tänker alltså finns jag, som markerade slutpunkten för hans systematiska tvivel. Att han existerade kunde Descartes inte tvivla på, och det var från den fasta punkten han byggde upp sin världsbild.

Målning av Jan-Baptist Weenix, ca. 1647, en av endast två målningar vi med säkerhet vet föreställer Descartes. Det mest kända porträttet tillskrivs ofta - felaktigt - Frans Hals, och föreställer inte ens Descartes. Så här såg han ut: kort och knubbig, med påsar under ögonen och dubbelhaka. På bokuppslaget står det "Världen är en saga".