måndag 14 mars 2011

11. Henri Matisse

Collioure är en stad i den franska regionen Languedoc-Roussillon, där Pyrenéerna kastar sig ner mot Medelhavet. Staden blev i början av 1900-talet ett populärt resmål för konstnärer, som i det varma och klara ljuset i Collioure hittade något annat än Paris smutsgråa skyar och den franska landsbygdens dammfyllda himmel. André Derain var här. Picasso var här. Och Henri Matisse var här. När Matisse anlände till Collioure sommaren 1905 var han inställd på att försöka kombinera två målningstekniker han beundrade: den lugna och balanserade neoimpressionismen, och Van Gogh vilda penseldrag. Resultatet? Några målningar av segelbåtar som stillsamt guppar i Collioures hamn. Fina. Ganska tråkiga. Men utflykten resulterade också i Le bonheur de vivre, en hyllning till livet och kärleken, och en av 1900-talets bästa målningar.

Det finns en uppfattning att bra konst måste vara dubbeltydig. Ingen glädje utan aids, ingen olycka utan åtminstone någonting, en såphal planka eller vadsomhelst, att klamra sig fast vid när vågorna krossar allt i sin väg. Konstverk som uttrycker en enda känsla anses ofta vara alldeles för simpla. Livet erbjuder å sin sida inte många ögonblick av rena oblandade känslor. Det skulle vara när man är liten och tror att det finns ett monster under sängen, eller åsynen av lärarinnans bröst som stramar under tröjan. Allt annat är ett kaos av motstridiga känslor. Men konsten måste inte efterlikna livet. Den kan också beskriva de ouppnåeliga platser som ger skimmer åt våra drömmar, där smolken aldrig lägger sig som tunna flarn på bägarens glasrand.

Le bonheur de vivre
är en sådan målning. Här finns ingenting annat än oförställd glädje: från paret till höger, som smälter samman i en omfamning, till träden som smeker himlen som rodnar i rosa, till de sex dansande personerna i målningens mittpunkt. De nakna kropparna i målningens framkant slingrar sig som damerna i en av Ingres odalisker. Färgerna är varma och bjuder en att kasta av sig sina kläder, ta några steg i det gröna och lila gräset, och låta sig berusas av färgerna och musiken. I verkligheten är livet för de flesta mer som en Bergmanfilm eller en bok av Houellebecq. Oförsonlig tristess. Missförstånd. Besvikelser. Men det är såhär vi vill att livet ska vara! Matisse skulle återkomma till de dansande personerna i ytterligare några målningar, men det är här, i den här omgivningen, som de kommer till sin fulla rätt. De firar ungdomen! Oskulden! Kärleken! Allt det där som Martin tycker om att prata om.

Till skillnad från en annan av oskuldens apologeter kan man enkelt placera in Matisse i konsthistorien. Från Cézanne fick han sina tidigaste impulser, men redan i ett tidigt stilleben kan man se hans dragning mot rena färger. En annan tidig målning visar influenser från Signac och neoimpressionismen. Några år in på 1900-talet började det runt Matisse och Derain samlas en grupp yngre adepter. Mellan de båda konstnärerna rådde vänskaplig konkurrens. Konstkritikern Louis Vauxcelles var dock inte särskilt imponerad och beskrev en av gruppens utställningar 1905 med orden "Donatello au milieu des fauves" ("Donatello bland odjuren"), som refererade till en byst av Donatello som stod i samma rum som deras tavlor. Beteckningen "fauvism" bet sig kvar. Kanske med undantag av Van Gogh och Gauguin var fauvisterna de första i konsthistorien som frigjorde färgen från en rent dekorativ funktion. En av de tavlor som Vauxcelles reagerade på var Matisses Woman with a hat, föreställandes Matisses fru Amélie. Det är ett fantastiskt porträtt. Färgstänk i gult och blått, grönt och violett, omger kvinnan som nonchalant vänder sig om mot betraktaren. Inga klara konturer. Färger som inte håller sig på sin plats. Det är klart att folk blev upprörda! Färgerna används inte här för att beskriva en objektiv verklighet, utan för att framkalla en känsla eller stämning.

Fauvismen var ingen egentlig rörelse. Det skrevs inga manifest. Det som förenade fauvisterna var ett intresse för färgens roll som expressivt uttrycksmedel. På så vis hade fauvismen spelat ut sin roll 1906. Men det berörde inte Matisse, som efter att ha utstått dålig kritik i ett par år, var en konstnär på uppgång. De närmsta åren skapade han sina mest kända målningar: Nu Bleu från 1907, som föreställer en muskulös naken kvinna, och La desserte rouge från 1908, som ursprungligen gick i blått. Matisse ombestämde sig emellertid och målade över den blåa färgen med ett tjockt lager röd färg. Målningen har inget centralperspektiv och föreställer ett bord med frukter, ett fönster och en kvinna med en karaff i handen. Avsaknaden av djup understryks av stora arabeskmönster. Allting sker på samma plan, och allting står still, liksom stelnat i tiden. Matisse fortsatte att rita. Efter en hälsonedgång och en operation 1941 började han använda rullstol. Bland det sista han gjorde var en serie blåa nakna kvinnor, som antingen satt eller stod upp. Verken avslöjar den grånande konstnärens fortfarande levande intresse för färger och de kvinnliga formerna.

Det finns vissa ansatser hos Van Gogh och hos neoimpressionisterna att frigöra färgen från att enbart återge verkligheten. Men det var först med Matisse och fauvisterna som färgerna exploderade i vanvett och i kärlek. Annars finns det inte mycket samhällsomstörtande i Matisses konst. Att stå framför en av hans tavlor är som att sjunka ner i "en bra fåtölj i vilken man kan vila från kroppslig trötthet", för att använda konstnärens egna ord. Men strunta i fåtöljen! Känn gräset mellan tårna! Spela på en flöjt! Dansa i en ring! Snart är det sommar, och än en gång blir livet bra.

Mest känd som: en av fauvismens grundare och galjonsfigurer.

Fotografi av Henri Cartier-Bresson.

12 kommentarer:

  1. Håller med dig om Le bonheur de vivre, den är fantastisk.

    Annars vill jag slå ett litet slag för Matisses skulpturer, som jag tycker är värda att kika in lite närmare.

    SvaraRadera
  2. Ja, jag gillar hans skulpturer. De har samma fyllighet och flärdfulla elegans som hans målningar. Särskilt gillar jag den där skulpturen av mannen med armarna bakom nacken. Han verkar så förnöjd. Jag skulle behöva en sådan på mitt rum, som en påminnelse om att inte ta det här med livet så himla allvarligt.

    SvaraRadera
  3. Jaha då kommer vi till topp 10 på denna intressanta lista. Som läsare har jag förstås spekulerat länge i hurdan toppen kommer att se ut. Det här är min gissning på topp 10:

    1. Proust
    2. Voltaire
    3. De Beauvoir
    4. Monet
    5. Sartre
    6. Descartes
    7. Camus
    8. Degas
    9. Baudelaire (mkt tveksam till denna dock)
    10. Cézanne

    Som möjliga outsiders finns Offenbach, Bizet och Dumas samt okänd filosof med ett episkt levnadsöde och en sympatisk syn på världen(behöver inte nödvändigtvis vara en filosof bara dessa båda punkter stämmer in på personen.

    Förövrigt vill jag bara gratulera skribenterna till ännu en välskriven och intressant blogg. Bra jobbat!

    SvaraRadera
  4. En intressant tippning! Återstår bara att se hur många rätt du har.

    SvaraRadera
  5. Jaha, nu hann Jakob före. Jag hade ju också tänkt lista topp-tian. Nu blir ju min i det närmaste en repris på Jakobs tippning, fast nja, några ändringar ändå:

    1. Voltaire
    2. Rimbaud
    3. Camus
    4. Descartes
    5. Sartre
    6. de Beauvoir
    7. Proust
    8. Le Corbusier
    9. Escoffier
    10. Montesquieu

    Här finns inte en enda konstnär med. Matisse skulle i så fall vara den högst placerade konstnären på listan. Nja, jag undrar om inte Monet snor åt sig en plats på topp 10 i alla fall, fast Renoir och Manet kan ha fyllt impressionist-kvoten. Montesquieu känns för övrigt mest osäker och kan rimligtvis bytas ut mot typ Berlioz, Cocteau, Cézanne, Calvin eller någon helt annan (Élisée Reclus?).

    SvaraRadera
  6. Skönt med ett kockgeni och en funktionalistisk arkitekt bredvid varandra. Får se om det blir så.

    SvaraRadera
  7. Skönt med ett kockgeni och en funktionalistisk arkitekt bredvid varandra. Får se om det blir så.

    Eller varför inte hovparfymören, tillika grundaren av det berömda parfymhuset, Pierre-François Pascal Guerlain? Vad är en tavla jämför med att berusas av sin älskades doft?

    Ska bli mycket spännande hur som helst! Hade jag varit rik hade jag låtit tillverka varsin tvättäkta fransk 1600-talsperuk åt bloggarna :)

    SvaraRadera
  8. Ja, vad vore umgänget mellan människor utan parfymer! En storartad insats, oavsett om det räcker till en plats på listan eller inte. Jag blir rent av sugen på att ta tag i den franske historikern Alain Corbins bok om lukternas kulturella värden i 1800-talets Frankrike. Jag tror att han driver någon tes om att parfymerna användes av borgarklassen för att särskilja sig från "stanken från de fattiga".

    SvaraRadera
  9. Haha, när la du in den tredje meningen i stycke tre?! :)

    SvaraRadera
  10. Senare samma dag. Jag fick ett infall.

    SvaraRadera
  11. det va en bra text :)

    SvaraRadera