Den franske matematikern Pierre-Simon Laplace hade under en period Napoleon som elev. Efter att ha publicerat sitt storverk Mécanique céleste (1799), där han utvecklade en fullständig teori om planetsystemet, konfronterades han av den blivande kejsaren, som var rasande: "Du beskriver lagarna för hela skapelsen, men i din bok talar du inte en enda gång om Guds existens!", varpå Laplace lär ha svarat: "Sire, jag hade ingen användning av den hypotesen." Alldeles oavsett om anekdoten är sann eller inte, så illustrerar den Laplaces åsikt om universum: allting är redan förutbestämt, från planeternas banor till människornas vilja. Människorna är bara små marionetter i en mekanisk världsordning; vi tror att vi handlar, lever och älskar av eget val, men egentligen är allting redan förutbestämt sedan tidernas begynnelse. Laplace är med sina åsikter en gestaltning av den förnuftstro som genomsyrade upplysningen och 1700-talet.
Att en stor del av Laplaces barndom är okänd beror på en brand i familjens hus 1925 (vilket förklarar varför man mycket väl kan berätta hans levnadshistoria med en rad anekdoter), men man vet så mycket att den unge Pierre-Simon växte upp i Beaumont-en-Auge i Normandie och att hans intresse för matematik väcktes när han studerade matematik på universitetet i Caen. Med ett introduktionskort skickades han till Paris och till Jean d'Alembert, som tillsammans med Denis Diderot gav ut den mäktiga Encyklopedin. Den unge Laplace trädde fram inför den store matematikern, som antagligen var ganska trött på alla dessa ynglingar med introduktionsbrev som trodde att de kunde något om matematik. I alla händelser bemötte han Laplace otrevligt och kastade en tjock matematikbok i hans famn och sa åt honom att inte komma tillbaka förrän han hade läst ut den. När Laplace kom tillbaka bara några dagar senare bemöttes han med ännu större misstro, men när d'Alembert började fråga ut honom, och det visade sig att ynglingen från Normandie verkligen hade läst ut boken, tog han honom under sitt beskydd.
Laplace började göra sig ett namn som matematiker, han intresserade sig bland annat för differentialekvationer. Men så lyfte han blicken mot himlen och började fundera på himlakropparnas rörelser, ett ämne som sedan tidernas begynnelse har fascinerat människorna. Varför rör de sig över himlen på det där sättet, till synes både regelbundet och slumpartat, och finns där några fina lagar att upptäcka? Nästan hundra år tidigare hade Isaac Newton gett ut sin Principia (1687), där engelsmannen bland annat försökte beskriva planeternas rörelser utifrån sina rörelselagar och sin gravitationslag. Problemet var att Newton använde klumpiga geometriska resonemang som inte riktigt kunde redogöra för dessa rörelser, och han drog därför slutsatsen att det behövdes ett gudomligt ingripande för att upprätthålla solsystemets stabilitet. Laplace, som ju inte var särskilt förtjust i Gudshypotesen, menade att vi inte behövde räkna med ett gudomligt ingripande, vi behövde bara ett ingripande av en förnuftig matematiker, som kunde upptäcka naturens inneboende och lagbundna ordning. Det var naturligtvis en uppgift för Laplace. Hans försök att beskriva planetsystemet ledde fram till Mécanique céleste, vars första del publicerades 1799 och som till 1825, två år innan Laplaces död, utsträckte sig till fem volymer.
Det bör sägas att Mécanique céleste är otillräcklig för att förklara solsystemets stabilitet och att vi idag erkänner att solsystemet till viss grad är kaotiskt och inte det perfekt ordnade system som Laplace såg framför (eller ovanför) sig. Men även om Laplaces insats inom astronomin har överskuggats av senare upptäckter, så dyker hans namn upp i en mängd andra sammanhang inom matematiken: Laplaces ekvation, Laplaceoperatorn och Bayes sannolikhetslära är till stor del utvecklad av Laplace. Och så var han som sagt Napoleons lärare. Kejsaren beundrade vetenskapsmän, och han anställde Laplace som inrikesminister. Men Laplaces politiska bana blev kortvarig. Efter bara sex veckor insåg Napoleon matematikerns inkompetens, och i sina memoarer skriver han ironiskt om Laplaces bedrifter (här i en engelsk översättning): "Laplace didn't grasp any question under its real point of view: He was searching subtleties everywhere, had only problematic ideas, and finally put the spirit of the 'infinitessimal' up to the Civil service."
Att en stor del av Laplaces barndom är okänd beror på en brand i familjens hus 1925 (vilket förklarar varför man mycket väl kan berätta hans levnadshistoria med en rad anekdoter), men man vet så mycket att den unge Pierre-Simon växte upp i Beaumont-en-Auge i Normandie och att hans intresse för matematik väcktes när han studerade matematik på universitetet i Caen. Med ett introduktionskort skickades han till Paris och till Jean d'Alembert, som tillsammans med Denis Diderot gav ut den mäktiga Encyklopedin. Den unge Laplace trädde fram inför den store matematikern, som antagligen var ganska trött på alla dessa ynglingar med introduktionsbrev som trodde att de kunde något om matematik. I alla händelser bemötte han Laplace otrevligt och kastade en tjock matematikbok i hans famn och sa åt honom att inte komma tillbaka förrän han hade läst ut den. När Laplace kom tillbaka bara några dagar senare bemöttes han med ännu större misstro, men när d'Alembert började fråga ut honom, och det visade sig att ynglingen från Normandie verkligen hade läst ut boken, tog han honom under sitt beskydd.
Laplace började göra sig ett namn som matematiker, han intresserade sig bland annat för differentialekvationer. Men så lyfte han blicken mot himlen och började fundera på himlakropparnas rörelser, ett ämne som sedan tidernas begynnelse har fascinerat människorna. Varför rör de sig över himlen på det där sättet, till synes både regelbundet och slumpartat, och finns där några fina lagar att upptäcka? Nästan hundra år tidigare hade Isaac Newton gett ut sin Principia (1687), där engelsmannen bland annat försökte beskriva planeternas rörelser utifrån sina rörelselagar och sin gravitationslag. Problemet var att Newton använde klumpiga geometriska resonemang som inte riktigt kunde redogöra för dessa rörelser, och han drog därför slutsatsen att det behövdes ett gudomligt ingripande för att upprätthålla solsystemets stabilitet. Laplace, som ju inte var särskilt förtjust i Gudshypotesen, menade att vi inte behövde räkna med ett gudomligt ingripande, vi behövde bara ett ingripande av en förnuftig matematiker, som kunde upptäcka naturens inneboende och lagbundna ordning. Det var naturligtvis en uppgift för Laplace. Hans försök att beskriva planetsystemet ledde fram till Mécanique céleste, vars första del publicerades 1799 och som till 1825, två år innan Laplaces död, utsträckte sig till fem volymer.
Det bör sägas att Mécanique céleste är otillräcklig för att förklara solsystemets stabilitet och att vi idag erkänner att solsystemet till viss grad är kaotiskt och inte det perfekt ordnade system som Laplace såg framför (eller ovanför) sig. Men även om Laplaces insats inom astronomin har överskuggats av senare upptäckter, så dyker hans namn upp i en mängd andra sammanhang inom matematiken: Laplaces ekvation, Laplaceoperatorn och Bayes sannolikhetslära är till stor del utvecklad av Laplace. Och så var han som sagt Napoleons lärare. Kejsaren beundrade vetenskapsmän, och han anställde Laplace som inrikesminister. Men Laplaces politiska bana blev kortvarig. Efter bara sex veckor insåg Napoleon matematikerns inkompetens, och i sina memoarer skriver han ironiskt om Laplaces bedrifter (här i en engelsk översättning): "Laplace didn't grasp any question under its real point of view: He was searching subtleties everywhere, had only problematic ideas, and finally put the spirit of the 'infinitessimal' up to the Civil service."
Laplace var en stor matematiker, och hans namn står för alltid inristat i matematikens stjärnhimmel. Men det är lika mycket för hans relation till Napoleon som han tar plats på den här listan. De framstår nästan som ett gift gammalt par, inte lika bittra som Richard Burton och Elizabeth Taylor i Who's Afraid of Virginia Woolf, men med lika bitande kommentarer. Efter att Napoleon hade tagit med sig nya resultat i elementär geometri sa Laplace med inte så lite ironi i rösten: "Det sista vi väntade oss från dig, General, är en geometrilektion!"
Mest känd för: sin deterministiska världsåskådning och för storverket Mécanique céleste i vilket han försöker förklara himlakropparnas rörelser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar