En herde sitter tillbakalutad mot ett träd och ser ut över ett kuperat landskap. En flod ringlar sig mot horisonten och försvinner i det varma solljuset som skimrar i trädens lövkronor och som lägger sig som en filt över de små gräsklädda kullarna. Som i en idyll av Theokritos andas naturen mognad och lugn.
Claude Lorrains landskapsmålningar, mer än naturen själv, blev i slutet av 1700-talet stilbildande för den engelska författaren och pastorn William Gilpin, som i flera essäer utvecklade sina tankar om "picturesque beauty" eller pittoresk skönhet. Han rådde sina läsare att köpa så kallade Claude-glas, en sepiatonad liten spegel, svagt konvex, i vilken man fick en färdig landskapsbild som skulle efterlikna Claudes målningar. Gilpin noterade: "they give the object of nature a soft, mellow tinge like the colouring of that Master". Inspirerade av Gilpin begav sig horder av människor ut i den engelska landsbygden för att göra sketcher som de sedan kunde sälja eller hänga upp vardagsrummet. Användarna av Claude-glaset var alltså (talande nog) tvungna att vända sig bort från naturen när de skulle avbilda den. Det var Claude, inte naturen, som var det stora idealet; han uppfyllde alla Gilpins krav på pittoresk skönhet.
Gilpin jagade sköna naturupplevelser och gav råd till dem som ville följa honom, och förebådade på så vis den våg av turism som sköljde över Europa efter krigets slut 1815. Enligt Gilpin är det särskilt en sak som ögat stannar vid i naturen, nämligen fornlämningar och ruiner, gotiska valvbågar, rester av slott och kloster: "These are the richest legacies of art. They are consecrated by time; and almost deserve the veneration we pay to the works of nature itself."
Tillsammans med sin vän Nicolas Poussin reste Claude Lorrain (1600-1682) omkring på den romerska campagnan, rik på antika fornlämningar, och ritade sketcher av det italienska landskapet. Det har ofta sagts att Poussin och Claude tillsammans skapade "det klassiska landskapet", men deras målerikonst skiljer sig åt i ett avseende. Hos Poussin är landskapet bakgrund till huvudmotivet, som ofta är av antik eller biblisk art; hos Claude däremot är landskapet huvudmotiv, det egentliga föremålet för avbildningen.
I Port avec l'embarquement de la reine de Saba är det från det skarpa och genomträngande ljuset från solen som vår blick utgår, och den vandrar sedan från människorna och båtarna i förgrunden, till blandningen av arkitektoniska stilar: korintiska ruiner, en byggnad med doriska pelare och, nära solen, en medeltida borg. I Apollon et Mercure, som föreställer Apollon som spelar fiol och Mercurius som stjäl boskap bakom hans rygg, känns det som att den mytiska scensättningen är en ursäkt för Claude att få skildra landskapets ymniga färgprakt, de rokoko-aktiga träden som skimrar i solljuset och ruinen i bakgrunden, från vilken det går en bro över ett stilla vatten.
Utmärkande för Claudes målerikonst är dels ljuset som ofta bildar ett slags mittpunkt i målningarna och som fyller dem med en mätt sepiaton, och dels de antika ruiner som ger hans målningar en melankolisk stämning, en erinran om tidens flykt. Som skapare av det klassiska landskapsmåleriet förebådade Claude 1800-talets landskapsmålari, Constable och Barbizonskolan. Claude behövde själv ingen Claude-spegel. Det var naturen som intresserade honom, och oavsett om målningen föreställde en mytologisk scen, något från Bibeln eller en herde som saktmodigt vaktar sin boskap, så är det landskapet och ljuset som är i blickfånget.
Mest känd för: sina landskapsmålningar som tillsammans med Nicolas Poussins skapade det klassiska landskapsmåleriet.
Självporträtt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar