Vilket är 1900-talets mest inflytelserika verk inom musiken? Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band, "Like a Rolling Stone" eller kanske Våroffer? Något av James Brown, Kraftwerk eller John Cage? Inom litteraturen då: Processen? Odysseus? På spaning efter den tid som flytt? Filmvärlden kan fundera på om En kvinnas martyrium är mer eller mindre inflytelserik än En sensation. Att avgöra såna här saker är naturligtvis oerhört svårt och åsikterna går ofta isär, men det är allt som oftast lätt att se det konstnärliga värdet i alla de verk som diskuteras och vare sig man gillar dem eller inte så förstår man utan större ansträngning varför de varit så viktiga för sitt område. År 2004 genomfördes en undersökning bland 500 konstexperter, där den moderna konstens (i praktiken 1900-talets) enskilt viktigaste konstverk röstades fram. Vilket som vann? Låt mig besvara den frågan genom att ge er bakgrunden till hur detta otroliga mästerverk kom till.
En man beställer en urinoar från en tillverkare. Han vrider på den nittio grader, signerar verket "R. Mutt 1917" och döper det till Fountain. Han hävdar sedan att det är konst. Och... där har vi alltså förra århundradets mest inflytelserika konstverk. Några frågor måste snarast besvaras: Vem är ansvarig för det här skämtet, vad ville personen ha sagt med det och varför i hela friden har det blivit så fruktansvärt inflytelserikt?
Ansvarig var Marcel Duchamp (1887-1968). Uppvuxen i en konstnärsfamilj dröjde det inte länge innan han insåg att också han ville syssla med konst. Den unge mannen var ständigt nyfiken på nya saker och knappt hann han intressera sig för en riktning eller ett område innan han lämnade det bakom sig. Han och hans bröder anordnade diskussionsgrupper med unga intellektuella där några av de medverkande var modernistiska storheter som Francis Picabia, Robert Delaunay, Fernand Léger och Juan Gris - spännande influenser saknade han med andra ord inte. I början av 10-talet väckte Duchamp uppmärksamhet (och, som så ofta med modernistiska pionjärverk, skandal) med Nude descending a staircase no. 2 som var uppenbart påverkad av de kubistiska formexperimenten, men som också bar tydliga spår av futurismen i sitt fokus på kraftfull rörelse. Fortsatte Duchamp på den inslagna vägen? Inte då, han ansåg snart att måleriet var dött och började intressera sig för annat: matematik, fysik och teknik. Men han hade inte gett upp konsten. En dag när han satt i sin Parisstudio fick han för sig att placera ett upp-och-nervänt cykelhjul på en liten pinnstol. Han tyckte om att titta på hjulet när det snurrade, påstod han. Även om han då (1913) inte ansåg att det var konst kom han senare att betrakta det som sin första readymade, det vill säga ett vanligt fabrikstillverkat objekt som får sitt konstnärliga värde endast därför att konstnären valt att framställa det som konst. Något annat behöver alltså inte konstnären göra. Bara välja en sak och lyfta det ur sitt ursprungliga sammanhang, peka på det och säga "konst!". Några år senare skulle en annan readymade bli århundradets viktigaste konstverk.
När han under kriget flyttade till USA tog det inte lång tid för honom att bli en viktig del av den dadaistiska rörelse som vid den här tiden utgjorde det konstnärliga avant-gardet. Det var här Fountain kom till, men också ett par andra av hans mest kända verk. Värd att nämna är L. H.O.O.Q. Duchamp tog en reproduktion av Mona Lisa och målade på mustasch och bockskägg. Under bilden skrev han titeln: L.H.O.O.Q, vilket uttalat på franska bildar meningen "Elle a chaud au cul", vilket kan översättas som att hon har en het stjärt, men också betyda att hon är kåt. Konstverket passar bra att lyfta fram eftersom den innehåller flera av Duchamps typiska ingredienser: humorn, ordlekarna, sextemat och attacken på "helig" och traditionell konst. Duchamp skapade ett par omtalade verk till men slutade tidigt 20-tal nästan helt och hållet med konstutövandet. Han ägnade resten av livet främst åt sin stora passion schack. Förutom att han blev en riktigt skicklig spelare fick han dessutom tillfälle att skriva om sporten som schackjournalist.
Vad ville Duchamp ha sagt med Fountain? Precis som så mycken annan dadaistisk konst var verket en attack på den härskande konsttraditionen. De uppror mot en traditionell konstsyn som började redan på 1800-talet togs ett - eller snarare flera - steg längre av Duchamp. Han ville förskjuta konstens fokus från objektet självt till tankarna bakom och dikussionerna kring objektet. Konceptet var viktigare än hantverket. Fountain, signerad under pseudonymen R. Mutt, var tänkt att ställas ut på en utställning organiserad av Society of Independent Artists, där Duchamp själv var en del av styrelsen. Trots att alla konstverk antogs om man bara betalade en mindre summa, så såg man till att "Mutts" bidrag aldrig visades - man ansåg inte att det var konst över huvud taget. Duchamp lämnade genast organisationen och dadaisterna i New York skrev upprörda artiklar om det inträffade. En anonym skribent, som antas vara dadaisten Beatrice Wood, sammanfattade bra vad poängen med konstverket var: "Whether Mr Mutt made the fountain with his own hands or not has no importance. He CHOSE it. He took an article of life, placed it so that its useful significance disappeared under the new title and point of view – created a new thought for that object." Vi ser här en ny konstsyn där kontexten inte bara är betydelsefull: den är allt.
Varför har urinoaren fått sådant inflytande? Faktum är att den till en början inte fick det. Det var först på 60-talet, när neo-dadaisterna hade tröttnat på den rådande abstrakta expressionismen, som Duchamps verk började få den monumentala betydelse som den nu har. Redan surrealisterna och flera abstrakta konstnärer hade visserligen tagit starka intryck av Duchamps påhitt men nu kom även pop- och konceptkonstnärer att låta sig influeras av fransmannen och hans berömdhet ökade väsentligt. Fountain räknas som en startpunkt för den konceptuella konsten, som mer eller mindre präglar nästan all konst idag. Idén bakom och diskussionerna kring ett konstföremål är numera ofta minst lika viktiga (och ingår inte sällan i själva konstverket) som det fysiska objekt som visar på idén eller utlöser diskussionen. Vi behöver inte gå längre än till Lars Vilks eller Anna Odell för att finna omtalade exempel.
Duchamp är inte på långa vägar ensidigt hyllad av konstvärlden. Det pågår hätska debatter om hans vara eller inte vara. Är han bara en bluff, en sexgalen charlatan vars främsta roll i konsthistorien är att han förstört hela den vackra konstens framtid? Eller är han konstens kanske allra största förnyare genom tiderna, ett briljant geni som omdefinierade en förstelnad konstsyn? Kan han rentav vara allt detta samtidigt? Vår tids starka fokus på konstverket som idé istället för estetiskt objekt kan vara tröttande och man kan ibland sakna en mer traditionell konst. Men Duchamp bör även fortsättningsvis beundras för sin rebelliska och upproriska attityd. Det dagens konstvärld behöver är kanske ingen ny urinoar, men en visionär av Duchamps mått skulle sannerligen inte skada.
Mest känd för: att genom sina readymades ha revolutionerat konsten. Hans verk Fountain framhävs ofta som startpunkten för den idébaserade konst som långt senare skulle komma att dominera konstvärlden.
En man beställer en urinoar från en tillverkare. Han vrider på den nittio grader, signerar verket "R. Mutt 1917" och döper det till Fountain. Han hävdar sedan att det är konst. Och... där har vi alltså förra århundradets mest inflytelserika konstverk. Några frågor måste snarast besvaras: Vem är ansvarig för det här skämtet, vad ville personen ha sagt med det och varför i hela friden har det blivit så fruktansvärt inflytelserikt?
Ansvarig var Marcel Duchamp (1887-1968). Uppvuxen i en konstnärsfamilj dröjde det inte länge innan han insåg att också han ville syssla med konst. Den unge mannen var ständigt nyfiken på nya saker och knappt hann han intressera sig för en riktning eller ett område innan han lämnade det bakom sig. Han och hans bröder anordnade diskussionsgrupper med unga intellektuella där några av de medverkande var modernistiska storheter som Francis Picabia, Robert Delaunay, Fernand Léger och Juan Gris - spännande influenser saknade han med andra ord inte. I början av 10-talet väckte Duchamp uppmärksamhet (och, som så ofta med modernistiska pionjärverk, skandal) med Nude descending a staircase no. 2 som var uppenbart påverkad av de kubistiska formexperimenten, men som också bar tydliga spår av futurismen i sitt fokus på kraftfull rörelse. Fortsatte Duchamp på den inslagna vägen? Inte då, han ansåg snart att måleriet var dött och började intressera sig för annat: matematik, fysik och teknik. Men han hade inte gett upp konsten. En dag när han satt i sin Parisstudio fick han för sig att placera ett upp-och-nervänt cykelhjul på en liten pinnstol. Han tyckte om att titta på hjulet när det snurrade, påstod han. Även om han då (1913) inte ansåg att det var konst kom han senare att betrakta det som sin första readymade, det vill säga ett vanligt fabrikstillverkat objekt som får sitt konstnärliga värde endast därför att konstnären valt att framställa det som konst. Något annat behöver alltså inte konstnären göra. Bara välja en sak och lyfta det ur sitt ursprungliga sammanhang, peka på det och säga "konst!". Några år senare skulle en annan readymade bli århundradets viktigaste konstverk.
När han under kriget flyttade till USA tog det inte lång tid för honom att bli en viktig del av den dadaistiska rörelse som vid den här tiden utgjorde det konstnärliga avant-gardet. Det var här Fountain kom till, men också ett par andra av hans mest kända verk. Värd att nämna är L. H.O.O.Q. Duchamp tog en reproduktion av Mona Lisa och målade på mustasch och bockskägg. Under bilden skrev han titeln: L.H.O.O.Q, vilket uttalat på franska bildar meningen "Elle a chaud au cul", vilket kan översättas som att hon har en het stjärt, men också betyda att hon är kåt. Konstverket passar bra att lyfta fram eftersom den innehåller flera av Duchamps typiska ingredienser: humorn, ordlekarna, sextemat och attacken på "helig" och traditionell konst. Duchamp skapade ett par omtalade verk till men slutade tidigt 20-tal nästan helt och hållet med konstutövandet. Han ägnade resten av livet främst åt sin stora passion schack. Förutom att han blev en riktigt skicklig spelare fick han dessutom tillfälle att skriva om sporten som schackjournalist.
Vad ville Duchamp ha sagt med Fountain? Precis som så mycken annan dadaistisk konst var verket en attack på den härskande konsttraditionen. De uppror mot en traditionell konstsyn som började redan på 1800-talet togs ett - eller snarare flera - steg längre av Duchamp. Han ville förskjuta konstens fokus från objektet självt till tankarna bakom och dikussionerna kring objektet. Konceptet var viktigare än hantverket. Fountain, signerad under pseudonymen R. Mutt, var tänkt att ställas ut på en utställning organiserad av Society of Independent Artists, där Duchamp själv var en del av styrelsen. Trots att alla konstverk antogs om man bara betalade en mindre summa, så såg man till att "Mutts" bidrag aldrig visades - man ansåg inte att det var konst över huvud taget. Duchamp lämnade genast organisationen och dadaisterna i New York skrev upprörda artiklar om det inträffade. En anonym skribent, som antas vara dadaisten Beatrice Wood, sammanfattade bra vad poängen med konstverket var: "Whether Mr Mutt made the fountain with his own hands or not has no importance. He CHOSE it. He took an article of life, placed it so that its useful significance disappeared under the new title and point of view – created a new thought for that object." Vi ser här en ny konstsyn där kontexten inte bara är betydelsefull: den är allt.
Varför har urinoaren fått sådant inflytande? Faktum är att den till en början inte fick det. Det var först på 60-talet, när neo-dadaisterna hade tröttnat på den rådande abstrakta expressionismen, som Duchamps verk började få den monumentala betydelse som den nu har. Redan surrealisterna och flera abstrakta konstnärer hade visserligen tagit starka intryck av Duchamps påhitt men nu kom även pop- och konceptkonstnärer att låta sig influeras av fransmannen och hans berömdhet ökade väsentligt. Fountain räknas som en startpunkt för den konceptuella konsten, som mer eller mindre präglar nästan all konst idag. Idén bakom och diskussionerna kring ett konstföremål är numera ofta minst lika viktiga (och ingår inte sällan i själva konstverket) som det fysiska objekt som visar på idén eller utlöser diskussionen. Vi behöver inte gå längre än till Lars Vilks eller Anna Odell för att finna omtalade exempel.
Duchamp är inte på långa vägar ensidigt hyllad av konstvärlden. Det pågår hätska debatter om hans vara eller inte vara. Är han bara en bluff, en sexgalen charlatan vars främsta roll i konsthistorien är att han förstört hela den vackra konstens framtid? Eller är han konstens kanske allra största förnyare genom tiderna, ett briljant geni som omdefinierade en förstelnad konstsyn? Kan han rentav vara allt detta samtidigt? Vår tids starka fokus på konstverket som idé istället för estetiskt objekt kan vara tröttande och man kan ibland sakna en mer traditionell konst. Men Duchamp bör även fortsättningsvis beundras för sin rebelliska och upproriska attityd. Det dagens konstvärld behöver är kanske ingen ny urinoar, men en visionär av Duchamps mått skulle sannerligen inte skada.
Mest känd för: att genom sina readymades ha revolutionerat konsten. Hans verk Fountain framhävs ofta som startpunkten för den idébaserade konst som långt senare skulle komma att dominera konstvärlden.
Charlatan!
SvaraRaderaHehe, ja, det var väl inte du som propagerade för Duchamps närvaro på listan direkt, vill jag minnas.
SvaraRaderaSjälv har jag inte riktigt bestämt mig, men tycker i alla händelser att han är självskriven på listan. Hade vi bara gått på betydelse är jag övertygad om att han hade kommit ännu högre, vilket säger något om våra personliga preferenser när det gäller konst.
Duchamp är definitivt självskriven på listan. Det var han som dödade den konceptuella konsten! Att konstvärlden inte har förstått det, nära hundra år senare, kan knappast han stå till svars för. Det är inte Duchamps fel att människor är idioter.
SvaraRaderaÄven om jag har mina misstankar om vilken riktning din argumentation kommer ta, så får du gärna utveckla ditt resonemang om att Duchamp dödade den koceptuella konsten.
SvaraRaderaGanska enkelt; den konceptuella konsten som företeelse, liksom det konceptuella konstverket i sig, är bara intressant som idé. Duchamp drev detta till sin yttersta spets och omöjliggjorde därmed djupare utforskning av området.
SvaraRaderaEfter Duchamp kan visserligen ett enskilt konceptverk ha något slags värde om idén bakom det har någon relevans (vilket mycket sällan händer eftersom konstnärer allt som oftast är tämligen korkade), men det saknar alla andra kvaliteter man kan förvänta sig av ett konstverk - vad gäller t.ex. estetisk och hantverksmässig virtuositet - och som genre har allt som kan sägas genom konceptkonsten, redan sagts i och med Duchamp.
Det är sorgligt att vi har kastat bort över ett halvt sekel på tomt effektsökande förklätt till konst (vilket också illustrerar vad jag skrev ovan om intellektuellt undermåliga konstnärer - och kritiker!)...
Det är ju ganska radikalt att hävda att konstnärer inte skulle kunna ha något vettigt att säga, eftersom de är för dumma. Jag kan hålla med om att det kanske inte alltid är originella eller oerhört komplexa idéer som framförs, men det behöver det ju inte heller vara. Ett konceptkostverk (som ju sällan är endast koncept eller ren idé - det finns nästan alltid någon fysisk dimension) kan förmedla en idé på ett effektivt sätt genom den materiella delen av konstverket. Idéerna kan handla om självklara saker som att barn dör i Afrika, men om konstverket är lyckat kan det få oss att känna det starkare och tydligare än vi gör när vi bara läser om det.
SvaraRaderaMen det är ett intressant resonemang och jag håller till stora delar med dig. Sen kan vi ju vara överens om att Duchamp uppenbarligen inte dödade konceptkonsten vare sig det borde ha varit följden av hans verk eller inte. Det är möjligt att han håller med dig i alla fall, med tanke på att han drog sig tillbaka till schaket så tidigt.
Och ja, jag tycker att det ofta kan räcka för ett konstverk att väcka känslor hos oss - om det finns någon poäng med att vi känner dem förstås. Det är för mycket begärt att samma verk också ska bidra med lösningar.
SvaraRaderaJag uttryckte kanske mig lite kategoriskt. Självklart är det möjligt för ett konceptverk att vara bra på andra sätt än enbart som idé. Dock är dessa verk ytterst sällsynta - eftersom verket oftast inte bygger i någon väsentlig utsträckning på själva mediet. Ännu mer sällsynt är det att ett konceptverk faktiskt bygger på en intressant eller intelligent idé. Jag menar dock inte att de behöver vara komplexa. Det är ju snarare det som är problemet - konstnären krystar ur sig ett självmedvetet snårigt resonemang som har nära på obefintliga beröringspunkter med verket i sig.(Skräckexempel är lätt att hitta: http://www.axess.se/blog/post/2010/10/20/Litet-%28choklad-%29smakrov.aspx) Orsaken till allt detta är att konstnärer ytterst sällan är insatta i de ämnen de vill belysa (vare sig det handlar om politik, vetenskap, filosofi etc.) och allt som oftast saknar den intellektuella begåvning och kreativitet som krävs.
SvaraRaderaEn målare som Delacroix (La Liberté guidant le peuple) använder sig av en idé i precis lika stor utsträckning som vilken konceptkonstnär som helst, men har avsevärt mycket högre kvalitet i utförandet. Han behövde inte heller en lång meningslös text av en kurator som "förklarar verket". Det är detta som konceptkonstnärerna inte förstår. Ett verk måste kunna stå på egna ben.
Vill du bara framföra ett politiskt budskap eller en filosofisk tes - skriv en politisk eller filosofisk text. Annars reducerar du både ämnet du behandlar, dig själv samt åskådaren. Du försöker då bara pådyvla folk dina åsikter, oavsett hur bra eller dåligt underbyggda de råkar vara. Det är så man fördummar det offentliga samtalet.
Sammantaget är det omöjligt att försvara konceptkonstens särställning i dagens konstvärld då, som jag skrev ovan, konceptkonstens idéarv både skapades och uttömdes av Duchamp. Det finns inget mer att tillägga. Bara efterapa. Och för en disciplin som bygger helt och hållet på "den originella idén" är det förödande.