35. Karl den store

I Frans G. Bengtssons översättning är Rolandssången en njutning att läsa. Med svärdet Durendal "som hugger segersällt" i handen och med sin vapenbroder Olivier och biskopen Turpin vid sin sida, slaktar Roland saracener på löpande band. Han klyver män och hästar mitt itu - "från huvudet till skrevet", som det heter - och marken sköljs av blod. Biskopen vill inte vara sämre han, och hans svärd "bringar hedningarna på skam". Det är sannerligen tur att de har Gud på sin sida. Det är bättre att dö och hamna i paradiset, bedyrar Turpin, än att fly och hamna i gycklarsånger. Nu gäller det att försvara kungen och fosterlandet mot de otrogna.

Det är nådens år 778 och Karl den store befinner sig på väg hem från Spanien. Den tappre kungen bestämmer sig för att föra sin här genom bergspasset Roncevaux i pyrenéerna, och han låter därför ställa sin här i en lång kolonn. För att skydda svansen på kolonnen utser kungen sin systerson Roland att tillsammans med Olivier och Turpin och ett gäng paladiner bilda en eftertrupp. På grund av ett svek av kungens fosterson Ganelon överrumplas eftertruppen av en stor saracensk här på säkert hundratusen man. Olivier blickar ut över alla "guldinlagda hjälmar och baner" och "svärd med dunkel glans" och försöker övertala Roland att blåsa i sitt horn Olifanten för att den djärve kungen ska komma till undsättning. Men Roland är mån av att inte verka feg och håller hårt på sin riddarära. Låt hedningarna komma bara, så får de smaka på franskt blankt stål. Här skall inte läggas ner några vapen.

Efter en lång och ärofull kamp står det emellertid klart att saracenerna är frankerna övermäktiga. Roland får ett dråpslag och segnar ner mot marken. Han dör inte utan att först ta livet av ett tiotal saracener, sådär i förbifarten, när han redan utmattad och försvagad ser dödens dimmor omkring sig. Roland hinner också leta upp en pinje att lägga sig under, så att hans död ska se än mer vördnadsvärd ut när kungen återvänder. Han dör en riddares död.

Att läsa Rolandssången i original ska tydligen vara otroligt tråkigt, och det är bara tack vare Frans G. Bengtssons språkbehandling som texten går att avnjutas som ett mustigt stycke krig, riddarheder och rasande slakt av hedningar. I slutet av sången berättas hur Karl den store vid hemkomsten avrättar förrädaren Ganelon och tvingas dra ut på nya härnadståg mot andra uppstudsiga folkslag. Frankernas nederlag i marschen hem från Spanien utgör ett undantag i berättelsen om Karl den stores blodiga bedrifter. Efter att ha ärvt Frankerriket av sin far (med namnet Pippin den lille) och skilt sig från sin fru Himiltrude, kanske av politiska skäl, kanske för att det inte går att tjäna både svärdet och kvinnan, eller kanske av någon annan anledning, ger han sig ut mot såväl langobarder som saxare. Och lyckan ler mot kungen. När Karl den store står på sin levnadsbanas högsta punkt styr han över ett rike som (utöver Frankrikes nuvarande gränser) sträcker sig från västra Tyskland till norra Italien, vilket nästan motsvarar EU:s ursprungsländer. Det finns därför personer som i Karl den stores rike, med hjärtat i Aachen, vill se en tidig gestaltning av drömmen om ett enat Europa. Det är som bekant genom att ta avstånd från andra grupper som en kollektiv självbild kan skapas och vidmakthållas. Rolandssången med dess bild av saracenerna som obarmhärtiga vildar syftade till ett avståndstagande från det som inte var västerländskt och civiliserat.

Men Karl den stores rykte grundar sig inte enbart på hans blodiga värv. Man brukar tala om den karolingiska renässansen, en period då intresset för litteratur, konst och arkitektur blomstrade. Antika texter bevarades och skrevs av, och oerhört vackra illuminationer skapades. Karl den stores projekt att ena sitt rike erinrar om försöken att ena Europa i våra dagar. Han grundade lagar som skulle gälla överallt och han var ytterst bekymrad över att folket i skilda trakter av hans rike inte kunde förstå varandra. Den någorlunda språkliga enhetligheten i det forna Västromerska riket hade börjat upplösas, och Karl den store startade skolor runt om i sitt rike för att förhindra ytterligare språkliga förbistringar. När han år 800 kröntes till kejsare av påven i Peterskyrkan i Rom innebar det i praktiken att Västrom hade återuppstått. Varför han accepterade kejsartiteln är inte helt klart - frankerna stoltserade ofta med att de hade kastat av sig det romerska oket - men det är möjligt att det var med en känsla av både maktlystnad och nyfikenhet. Karl den stores utnämning till kejsare orsakade vibrationer i historiens fina väv. Den stärkte bland annat kyrkans ställning, och den gav en annan maktlysten man, ett tusental år senare, det mytologiska skimmer som behövdes för att axla kejsarmanteln.

Mest känd som: Frankrike och Europas fader, som man ibland, kanske lite slarvigt, säger. Han är din pappa.

Karl den store av Albrecht Dürer, 1511.