34. Louis Malle

Den franske regissören Louis Malle är så nära en filmens da Vinci man kan komma. Han har gjort allt. Från vemodiga betraktelser över en svunnen tid (Atlantic City), till gripande barndomsskildringar (Vi ses igen barn), från gripande thrillers (Hiss till galgen) till passionerade kärlekshistorier (De älskande). Malle ville inte upprepa sig, och det är därför han genom sin fyrtioåriga karriär gjorde allt från dokumentärer om Indien och Tour de France till surrealistiska dramafilmer. Françoise Sagan och Ivan-Lo Johanssons ord om det kreativa skapandet, att en författare (i det här fallet en regissör) egentligen bara skriver en bok, som varieras i det oändliga, gäller inte för filmens kameleont. Inte heller finns det hos Malle någon enhetlighet i stilen som binder samman hans filmer. Malle är ingen Robert Bresson eller Jeunet. Han har varken Bressons allvar eller Jeunets naiva, ofta jobbiga, stilistiska lekfullhet. Däremot kan man säga att Malles filmer utgör ett panorama över alla mänskliga tillstånd, och ibland är det större att kunna se världen ur flera synvinklar än en enda begränsad.

Malle betraktas ofta som en företrädare för den franska nya vågen, men han låter sig inte så lätt sammanföras med regissörer som Truffaut och Godard. Malle hade ingenting att göra med tidskriften Cahiers du Cinéma, som Truffaut och Godard skrev för, och hans tidiga filmer föregår Truffauts De 400 slagen, som ofta räknas som den nya vågens genombrott, med ett par år. Malle saknar Cahiers-kretsens uttalade syfte att bryta med en förlegad filmkonst, och han är härligt befriad från Godards experimentella tokigheter. I likhet med Françoise Sagan, en annan av portalgestalterna i efterkrigstidens Frankrike, fick han sitt genombrott i unga år. Malle var endast 24 år när han gjorde Hiss till galgen, en ironisk film noir, som katapulterade Jeanne Moreaus filmkarriär till stjärnorna. Till tonerna av Miles Davis ödsliga trumpet vandrar Jeanne Moreau i en scen ner för Champs Élysées, upplyst endast av gatuljusen, arrogant, vacker och ändlöst självsäker. Hiss till galgen är en underhållande thriller, men det är en annan film som är storverket bland regissörens tidiga filmer.

Jag går sällan på bio och det är inte ofta jag blir sugen att se en film när jag bläddrar bland nya filmrecensioner. Ännu en actionkomedi med Angelina Jolie. En ny Änglagård. Mm. Kul. Jag klarar inte av den förutsägbara handlingen, dialogen som består av trötta klichéer, och en lekfullhet som stelnat till marknadsanpassning och lättvindig underhållning. Det är min (säkert naiva förhoppning) att filmen (och konsten!) ska vara motsatsen till förutsägbarhet och väntade uttryck. Jag är förstås inte ensam om min diagnos. De ryska formalisterna sa något liknande i början av förra seklet, och Malle sa en gång att filmerna har blivit för förutsägbara: "jag vill att åskådarna ska bli besvärade". De älskande kom ut två år efter Hiss till galgen , även den här gången med Jeanne Moreau i huvudrollen, och publiken, kritikerna och andra känsliga sinnen blev ytterst besvärade av den sexuella frispråkigheten. En delstat i USA ville förbjuda filmen för obscenitet och fallet tog sig ända till USA:s högsta domstol, som visserligen friade filmen, men som inte kunde enas om en definition av ordet "obscenitet". Domare Potter Stewart hade dock sin åsikt klar när han fällde de numera bevingade orden "I know it when I see it". Låt oss utan att håna domare Stewart milt konstatera att vad som ingår i orden "I know it when I see it", ehuru lika användbara idag som för femtio år sedan för personer som inte vet vad de pratar om, har förskjutits med samma exponentiella takt som mängden erigerade penisar på betalkanalerna vid midnattstimmens inträde.

De älskande handlar om Jeanne Tournier som är gift med Henri, en upptagen affärsman hon nästan aldrig träffar. Inte helt nöjd med det äktenskapliga samlivet inleder Jeanne ett förhållande med den stilige men ganska andefattiga hästpolospelaren Raoul. På väg till Raoul och hans fru, till vilka hon har blivit inbjuden, går Jeannes bil sönder, och hon erbjuds lift av den manligt kraftfulla Bernard. Attraktion uppstår. Men vem och vad kommer Jeanne att välja? En ekonomiskt och socialt tryggad framtid eller ett flyktigt romantiskt ögonblick? De älskande illustrerar mer än förklarar människans ändlösa jakt på kärlek och lycka, även om hon vet att kärleken och lyckan kommer att vara kortvarig. Jag vet inte många konstverk som har fångat den ungdomliga kärleken lika bra som De älskande; den idiotiska, den korkade, den vackra ungdomliga kärleken, som sammanfattas i Moreaus hänförande leende. (Det skulle i så fall vara en viss soullåt.)

Det fantastiska med Louis Malle är att jag med Hiss till galgen och De älskande knappt har nuddat vid hans imponerande bredd. Han stelnade aldrig i sitt konstnärliga uttryck, utan sökte ständigt nya uttrycksvägar för sina provocerande ämnesval. Den första kärleken har incestuösa motiv och i Tag mitt liv söker en alkoholiserad man meningen med livet, som ställd inför livets synbara tomhet bestämmer sig för att ta livet av sig själv. Det går knappast att anklaga Malle för att anpassa sig till publikens smak för banal underhållning, och om han fortfarande hade varit med oss (Malle dog av cancer 1995) och om ni hade blivit inbjudna till Beverly Hills, där han spenderade sina sista år i livet, hade ingen komplimang överträffat den att hans uttryckssätt, trots att den var mångskiftande och nyansrik, aldrig stelnade till blodlösa klichéer och förutsägbarhet.

Mest känd för: sina sexuellt frispråkiga filmer som anklagades för obscenitet. I sin oerhörda spännvidd som konstnär är Malle den regissör som förknippas med den franska nya vågen som är svårast att bestämma och ringa in.