33. Erik Satie

Varje gång jag lyssnar på Erik Saties pianokomposition Gymnopédies är det som att något eller någon drar mig ut till staden, som i form av stora gråa klossar och ändlösa rader breder ut sig utanför mitt fönster; under mig ett myller av människor (som varken ser eller bryr sig om mig), vars önskningar och förhoppningar dämpas av regnet som strilar ner, och allt detta: paraplyer som vecklas ut, människor som trycker sig mot husfasaderna, händer som möts, ord som växlas (protester mot regnets enformighet), tycks vara det enda som betyder något. Böjda och krokiga brådskar människor förbi, liksom tyngda av någonting. Vattnet som lägger sig i springorna mellan kullerstenarna klämtar i samma färgton som de gråa skyarna, som i en målning av Gustav Caillebotte, eller en dikt av Verlaine: "Il pleure dans mon coeur, / comme il pleut sur la ville, / quelle est cette langueur / que pénètre mon coeur? (Det gråter i mitt hjärta, / som det regnar över staden, / vad är det för tristess / som genomborrar mitt hjärta?) Och återigen sitter jag framför fönstret och trummar med pennan, och tänker på alla förlorade möjligheter - när jag ser ditt leende genom regnstänken på fönsterrutan, och ingenting betyder något förutom värmen som sprider sig från mitt hjärta.

Erik Satie föddes 1866, och tretton år gammal skrevs han in vid Conservatoire de Paris, en dans- och musikhögskola i Paris. Saties lärare var inte imponerade av ynglingen, och de beskrev hans pianoteknik som "obetydlig och överarbetad" och "värdelös". Men efter att ha flyttat till bohemkvarteren i Montmartre 1887 kom han i kontakt med konstnärskretsen runt kabarén Le Chat Noir, där bland annat Signac, Verlaine, Strindberg och kompositören Claude Debussy ofta närvarade, och han började publicera korta stämningsfulla pianostycken som Gymnopédies och Gnossiennes. Vackra och vemodiga stycken som rönte stor uppskattning och som gjorde Satie till ett givet namn bland det konstnärliga avantgardet i Paris. Det är med andra ord knappast frågan om några bombastiska Mahler-kompositioner. Uppskattningen av Satie har sedan dess gått i vågor, men efter att John Cage lyfte fram honom vid mitten av 1900-talet har han räknats som en av "modernismens föregångare", en etikett som så ofta klistras på konstnärer från förr, när någon insiktsfull människa till sin ytterliga förvåning inser att allting redan har gjorts, och som utan pardon reducerar konstnären från förr till en simpel länk i en större kedja. Cage kallade Satie för "art's most serious servant" och hyllade honom som en motvikt till Schönberg, Boulez och Stockhausens väldigt kontrollerade och matematiskt komponerade musik. Det låter som att Cage cyniskt använde Satie för sina egna intressen. "Åh, jag är så trött på Stockhausens atonala oljud, låt oss istället hylla Saties vackra pianostycken!" kanske han resonerade. Men det är så människor fungerar. Det är därför författarna till den här listan tillåter sig att hylla Bouguereau - för att vi är trötta på Duschamps tråkiga efterträdare.

I början på 1890-talet inledde Satie en romans med Suzanne Valadon, och han började gå omkring i sammetskostymer som tillvann honom smeknamnet "The Velvet Gentleman". Efter första världskriget kom Satie i kontakt med surrealister som Marcel Duchamp, André Derain och Man Ray. Den sistnämnde kom att utöva ett stort inflytande på Satie. Den första dagen Satie träffade Man Ray gjorde de en readymade tillsammans, The Gift från 1921, som består av ett strykjärn och fjorton häststift fastlimmade på strykjärnets undersida. Satie och Man Rays readymade blev inte lika känd som Duchamps urinoar, men den byggde på samma radikala idé om konstnärligt värde. Det är det konstnärliga sammanhanget, inte den tekniska skickligheten, och inte det sublimt transcendentala (eller något annat svårstavat), som bestämmer vad som är och vad som inte är konst.

Samma avantgardism inspirerade Satie i hans musikskapande. Han komponerade bland annat ett musikstycke med den medföljande instruktionen "att spelas med båda händerna i fickan". Satie funderade också på att komponera musik som det inte var meningen att folk skulle lyssna på, "musique d'ameublement" (ungefär "inredningsmusik"). Man provade att spela Saties inredningsmusik under pauserna på en konsert av Stravinskij, men så fort musiken sattes igång återvände publiken till sina platser. Satie bönföll dem att fortsätta prata och att inte lyssna på musiken, men utan framgång. Även här var Satie långt före sin tid. Det här var långt innan musiken genomsyrade alla delar av samhället. Idag går det knappt att undvika musik om man rör sig på stan, och vi lägger inte längre märke till den monotona hissmusik som ska få oss att må bra och helst lägga ner lite mer varor i varukorgen.

Men det är för de korta pianostyckena från sin ungdom som Satie är ihågkommen. De är stillsamt vackra utan att bli sliskigt sentimentala, gråtfyllda utan att bli sliskigt sentimentala, nostalgiska utan att bli sliskigt sentimentala. Och som min inledningstext antyder är de svagt hoppfulla. Det är inte ungdomens romantiska bedrövelse som pianotonerna förmedlar, utan tjugoårens stilla resignation inför livets till synes orubbliga omständigheter. Det finns ett skönt filmklipp från 1924, som är taget av en ung René Clair, där Satie och dadaisten Francis Picabia hoppar omkring på ett tak i Paris. Det är med den lekfulla experimentella glädjen jag vill förknippa Erik Satie. Han ger hopp om att glädjen finns på andra sidan av vemodet, på andra sidan av trettioårsstrecket, på andra sidan av ett regnstänkt fönster.

Mest känd för: sina korta stämningsfulla pianostycken, som Gymnopédies och Gnossiennes.

Målning av den katalanske konstnären Ramon Casas.