Uppehåll

Världshistoriens 101 bästa fransmän tar ett kort uppehåll, mellan jul- och nyårshelgen, och återkommer den tredje januari.

På återseende!

62. Henri de Toulouse-Lautrec

Jag är vaken när snö yr in genom det krossade fönstret. I min pyjamas sitter jag och stirrar på gestalten som har tagit sig in från den iskalla vinternatten och som nu svävar en decimeter över golvet. "Förbarma dig, jag ber dig, vad du än är, människa eller skugga!" Jag förvånas över mina egna ord och att jag pratar på vers. Gestalten svarar dock på samma versmått: "Människa är jag ej, men var ...", han kommer av sig, "från Mytilene var mina föräldrar ...", han skrattar åt sin glömska och fortsätter i ett mer avslappnat tonfall, "ja, och så vidare, jag har helt glömt bort min Vergilius, men han var ju ändå bara romare. Jag är Alkaios, den gamla greken, och jag här för att säga dig att du slösar bort ditt liv med näsan i gamla böcker. Gudarna satte människan på jorden för att dricka och förlusta sig. Fukta tungan med vin, låt ständigt ett krus följa det andra åt! Du övertygas inte av mina ord? Låt mig ta med dig till ett ställe där vinet aldrig slutade att flöda och där benen aldrig tröttades av dansen!" Han räcker mig handen och vi flyger ut i natten. Under mig ser jag legendariska nattklubbar som Twisted Wheel, Studio 54, Paradise Garage och Chez Bricktop passera förbi. Vi tar oss till Montmartre men tiden fortsätter att snurra bakåt i rask takt; det första världskriget flimrar förbi och året är plötsligt 1893. En röd kvarn och en biljett i min hand hälsar mig välkommen till Moulin Rouge.

Män i pipskägg och plommonstop, med smoking och käpp i handen; kvinnor med genomskinliga kläder, nakna armar, lår och bröst, målade läppar och blågröna och varmt orangea fjädrar; en explosion av färger, rörelser och liv. Yvette Guilbert (som ofta uppträde i en gul klänning och med svarta handskar) börjar sjunga, hon står helt stilla och rör sina långa armar till musiken; säkert något oanständigt, en herre bakom mig börjar hosta och hans uppsvullna ansikte blir alldeles rött när Jane Avril och La Goulue ("drottningen av Montmartre", viskar Alkaios i mitt öra) dansar förbi och La Goulue kastar upp ett ben som låter de uppmärksamma se hjärtat som är inbroderat på hennes trosor. Alkaios drar med mig till baren, där likörerna serveras på en kista och servitören är utklädd till djävul. Jag dricker brodersskål med Alkaios, och ska precis beställa en Tremblement de Terre, hälften absint hälften cognac, när jag i ena hörnet av lokalen ser en man på en stol och med ett tecknarblock i famnen, som med skarpt öga studerar alla som dansar och dricker. "Vem är det där?" frågar jag och avbryter Alkaios mitt i en oanständig historia om Sapfo. "Åh, det är monsieur Toulouse-Lautrec, han sitter alltid på sin stol och tecknar, han dansar aldrig, men dricker desto mer - han är nästan min like." Alkaios skrattar till, men blir snart allvarlig. "Men det finns något våldsamt och tvunget i hans drickande. Ser du käppen där? Den är ihålig." Och som på en signal skruvar mannen på käppen och för den till munnen.

"Han mäter inte många centimeter över jorden, Henri", fortsätter Alkaios, "men hans blick når längre än de flestas, och den är skarpare och mer ödmjuk. Han får stå ut med mycket hån på grund av sin längd, folk tittar och ropar efter honom på gatorna. Han invalidiserades efter ett par olyckor för snart femton år sedan, benen slutade att växa, och förhindrad att göra sånt som andra barn gör ägnade han sig åt konsten. Han lämnade sin aristokratiska uppväxt och hamnade så småningom här i Montmartre", Alkaios slår ut med händerna, och välter ut några glas, "och här tillbringar han sin tid med att teckna människor på kabaréer och nattklubbar. Han ställer ut på Salon des Indépendants med Seurat och Odilon Redon. Fantastiska grejer! Vi hade mest skulpturer på min tid, men vem kan inte uppskatta Henris användning av färger och det utsökta linjespelet i några av hans teckningar? Visste du förresten att han åkte till London och blev vän med Oscar Wilde? När Wilde blev anklagad för homosexualitet var Henri en av Wildes mest högljudda försvarare. Hm, ja, det ligger förstås ett par år framåt i tiden. Men det är typiskt för Henri, sympatin för samhällets utstötta. Jag måste presentera er för varann!"

Den lite för stora rocken, det svarta skägget, plommonstopet och pincenén, Toulouse-Lautrec gör ett allvarligt intryck där han sitter och tecknar i sitt block. Ständigt kommer det fram människor för att hälsa. Alkaios historia har störts av av att han ständigt måste "fukta tungan" med likör. Han beställer in ännu ett glas, och samtidigt reser sig Toulouse-Lautrec och banar sin väg genom de dansande som viker undan. "Jaja, en annan gång då", säger Alkaisos, inte alltför besviken, och fortsätter att berätta. "Den andra delen av Henris liv är på många sätt den naturliga följden av hans genialitet, hans fysiska handikapp och en skoningslös omvärld. Man säger ju att genialitet och galenskap är två sidor av samma mynt; Henris hälsa börjar försämras och på sommaren 1897 ser han gigantiska spindlar i sitt rum och skjuter efter dem med en revolver. Han läggs in på ett mentalsjukhus av sin familj, och i pressen hånas både han och hans konst. Henri skriver ett brev till sin far och ber om att få bli frisläppt: 'Pappa, det här är din chans att göra det anständiga. Jag är inspärrad, och allt inspärrat dör.' Han släpps fri, men kan inte hålla sig från alkoholen och 1901, 36 år gammal, dör han i följderna av alkoholism och syfilis."

Alkaios håller likörglaset i handen, det är första gången jag ser något som kan kallas tvekan i hans ansikte. "Ett tragiskt levnadsöde, på alla sätt, typisk för detta Paris i slutet av det här århundradet - kort och intensivt. Jag hoppas bara att han upplevde stunder av lycka och kärlek, han om någon förtjänade det." Fortfarande tankfull låter han det söta innehållet rinna nerför strupen. "Nej, nu pratar jag som om han redan vore död! Men det är mitt privilegium som spöke. Det är fest, låt oss dansa!" Han för mig ut bland de dansande, till färgerna och fjädrarna, till de nakna låren, och till musiken som firar vår eviga ungdom.

Mest känd för: sina bilder av dansande människor på Moulin Rouge, sin alkoholism och sitt fysiska handikapp.

63. Napoleon Bonaparte

Molnen har skingrats och från en klarblå himmel lyser solen upp kejsarens ansikte. Han rör inte en min och lyssnar intensivt på gevärselden nere i dalen, där dimman fortfarande ligger tät. Han sitter lugnt på sin gråa arabhäst, och är klädd i samma gråa kappa som han bar under det italienska fälttåget. Han ser de ryska och österrikiska trupperna avancera över Pratzenplatån, mot den punkt där de tror att Napoleon och hans trupper befinner sig. Vad de inte vet är att fransmännen är på väg att attackera deras center, som i förvirring och oordnade led framskrider på platån. Napoleon är på ett lysande humör, allt går enligt planerna. Vid det senaste diplomatiska mötet har han låtsats vara irriterad och ryssarna, med kejsar Alexander I i spetsen, är övertygade om att Napoleon minst av allt önskar sig en konfrontation. Tillsammans med sina marskalkar befinner sig Napoleon på höjden vid byn Schlapanitz, i nuvarande Tjeckien, och hans trupper väntar bara på ett tecken för att slänga sig in i striden.

Slaget vid Austerlitz, eller Trekejsarslaget, på hösten 1805 var en av Napoleons mest förkrossande segrar, och den seger som den nykrönte kejsaren själv var mest nöjd med. Den numerärt överlägsna alliansen mellan Alexander I av Ryssland och Frans II av Österrike räknade 92 000 man; av dessa sårades eller dödades 15 000 och 12 000 tillfångatogs. De som inte blev nedgjorda av fransmännen flydde i panik genom det sargade landet, där byar och samhällen redan hade utsugits av hungriga soldater. De beskedliga franska förlusterna uppgick till 1300 man. Slaget vid Austerlitz ledde fram till freden i Pressburg, där Österrike fick lämna ifrån sig stora landområden. Napoleon tog ännu ett steg mot sitt mål om franskt herravälde.

Historien om Napoleon Bonaparte, löjtnanten som blev kejsare av Frankrike, och som med oöverträffat självförtroende förändrade historiens gång, har berättats så många gånger att de olika händelsernas i hans unga liv, nästan ter sig som en serie etapper mot någonting oundvikligt och ödesbestämt: från uppväxten på Korsika, till tiden som överbefälhavare i Italien och fälttåget i Egypten. Det är lätt att framkasta den tanken att hans framgångar på slagfältet berusade honom till den grad att ingenting syntes honom omöjligt. Brumairekuppen 1799, som markerade slutet på den franska revolutionen, markerade i Napoleons liv bara ett steg på vägen mot det slutgiltiga maktövertagande 1804, när han kröntes som kejsare under Notre-Damekatedralens tinnar i Paris. Att Napoleon siktade på att bli envåldshärskare stod bortom all tvivel. Efter statskuppen 1799 upprättades ett konsulat, där makten delades mellan tre konsuler: Napoleon, Sieyès och Ducos. Men bara efter några dagar sa Sieyès att "vi har en makthavare som vet hur allting ska göras, som är kapabel att göra allting och som vill göra allting själv". Efter en folkomröstning 1800 (som genomfördes på Napoleons initiativ) blev Napoleon förste konsul och i praktiken envåldshärskare.

Lika oundvikligt ter sig det ödesdigra beslutet att gå mot Ryssland 1812. Att misslyckas var inget alternativ för mannen som ödmjukt hade gett uttryck för sin syn på sin egen betydelse: "Jag förkroppsligar den franska revolutionen." Napoleon intog visserligen Moskva i september samma år, men vid återtåget gick La grande armeé under av kyla och matbrist. Han abdikerade i april 1814 och landsförvisades till ön Elba, där han hade så tråkigt att han nästan genast planerade för en återkomst till makten. Han samlade ihop en liten arme och tågade mot Paris. Utan att en enda kula hade avlossats kom han återigen till makten, bara för att mötas av beskedet att enorma styrkor hade samlats utanför Frankrikes gränser. Han samlade ihop en styrka på 200 000 man och begav sig till Waterloos kullar (och gyttja), för att krossa de skändliga engelsmännen och deras allierade.

Men 1805 står Napoleon på toppen av sin bana. Ett spefullt och överlägset leende spelar på hans läppar. Han drar av sig sina vita handskar, och på ett tecken rider en marskalk iväg med beskedet om anfall. I täta kolonner spränger kavalleriet mot platån, krutröken från artilleriet blandar sig med dimman, och det meningslösa kriget, som ställer människa mot människa, fläckar återigen jorden med varmt rött blod.

Mest känd som: löjtnanten som blev kejsare och som ritade om Europas politiska karta.

Målning av Jacques-Louis David, 1800.

64. Roland Barthes

Visste ni att yrket ”matstajlist” existerar? Trälim istället för fil får flingorna att ligga perfekt på bilden. Diskmedel i drinken ger sjukt snygga bubblor. Och när det gäller bubblor: glöm för guds skull inte saltet i champagnen! Det är ju hemskt egentligen, att lura vanligt folk så där. Varför måste allt se så perfekt ut jämnt och ständigt? Som tur är förutspår matstajlisten Liselotte Forslin en ny trend: ”Vi kommer säkert att få se fler kokboksbilder med mat som ser lite stökig, kladdig och hemlagad ut. Som om man hade gjort gratängen i en gammal form och ställt den på ett bord när en matfotograf bara råkade gå förbi.” Helt naturlig mat bara. Inga krusiduller. Mat som är sig själv liksom.

Roland Barthes Mytologier från 1957 är en samling texter ursprungligen publicerade i tidningen Le Lettres Nouvelles varannan månad. Barthes tar sig här an att undersöka och tränga bakom populärkulturens alla myter för att finna det borgerliga samhällets värderingar. Just den falska naturligheten är ett genomgående tema. En manlig stjärnskådespelare väljer att slå sig ned med en kvinna av folket och leva ett vanligt liv? Barthes: När stora stjärnor väljer ett ”vanligt liv” får det ”småborgerliga livsmönstret” det uppsving som kyrkan tidigare fick när kvinnor ur aristokratin ibland gick i kloster. På omslaget till en bok står en kronprinsessa och hänger vid ett räcke iklädd jeans och en vanlig tröja? Barthes: ”Förr i tiden klädde de kungliga ut sig till herdar; idag är det en förklädnad om de i fjorton dagar kan gå klädda i något som är köpt på Epa.” I boken behandlas vidare allt ifrån Charlie Chaplin och flygande tefat till Tour de France och Marlon Brando, med samhällskritiska och allvarliga, men ofta också mycket underhållande analyser. Barthes är ovanligt skarp när det gäller att visa på faktumet att nästan vilka tecken som helst kan betyda nästan vad som helst – och detta utnyttjas ständigt för dolda budskap. Vad är då en myt?

Barthes tar sitt avstamp i semiologin, studiet av tecken. Denna bygger på en strukturalistisk syn på språket. Språket består av tecken, som kan delas upp i betecknande och betecknat. Relationen mellan dessa, mellan symbolen och själva meningen, är helt godtycklig, det är skillnaden mellan de olika tecknen som ger språket betydelse. Barthes menar nu att myterna utgör ett sådant här semiologiskt system av andra graden. De av språket skapade tecknen reduceras av myten till ett betecknande som skapar ett nytt tecken – nämligen myten. Även i detta system av myter är relationen mellan betecknande och betecknat aldrig naturlig. Myten utger sig dock för att vara det. Att se en kunglighet äta en charmigt stökig kladdkaka kan framstå som det mest naturliga i världen, men bilden har en avsikt och vill förmedla ett budskap om just naturlighet. Det finns i själva verket en historisk bakgrund till det hela. Även när det inte handlar om att framställa just naturlighet, så går myten ut just på att framställa något historiskt som något naturligt. Vilka menar Barthes tjänar på det här? Japp, rätt gissat: ”det borgerliga samhället” så klart. Den borgerliga ideologin går enligt Barthes just ut på att dölja att det är en ideologi. På detta sätt upprätthålls nästan omärkligt det rådande tillståndet. Själv köper jag nog inte argumentationen att vänstermyter av nödvändighet inte kan vara så komplexa och fabulerande som högermyter. Denna syn beror på att Barthes verkar definiera ”höger” som överheten i allmänhet, vilket så klart känns mycket tveksamt. Ett kommunistiskt samhälle till exempel bygger givetvis på egna myter kan man tycka. Trots den politiska naiviteten presenterar dock Barthes ett effektivt instrument för att analysera alla former av ”dold” propaganda som omger oss.

I slutet av 60-talet rörde sig Barthes bort från strukturalismen och närmar sig vad som brukar kallas poststrukturalism. I den mycket inflytelserika artikeln ”The Death of the Author” gör han upp med den romantiska synen på författaren. Barthes ersätter Författaren, bilden av en person som är en slags förlängning av texten, med ”scriptorn”- ett subjekt bakom texten som snarare existerar samtidigt med den, en tom producent av text, men inte något vi kan söka textens mening hos. Den praktiskt omöjliga frågan om författarens intention, så viktig åtminstone för en tidigare generation kritiker, behöver inte alls ställas. Barthes förnekar texten som ett unikt, skapat meddelande från en ”Författargud” – den kan snarare ses som en ytterligt komplex väv av redan använt gods. En följd av detta, och nu närmar vi oss Derridas dekonstruktion, är att texten ständigt förblir öppen. Vi kan inte nå fram till den intention hos författaren som skulle kunna tänkas avgöra textens betydelse en gång för alla, denna slutgiltiga mening existerar inte. Att vi inte kan dechiffrera texten menar Barthes är en tillgång hos den. Han uppmuntrar till ett skrivande som möjliggör något mer än bara konsumtion av en text – idealet är att läsaren inbjuds att vara medskapare av texten. Barthes vill ersätta bilden av författaren som central för litteraturkritiken, med en syn på litteraturen där det är läsaren, läsandet och det ständiga tolkandet och medskapandet som är centralt: ”the birth of the reader must be at the cost of the death of the Author.” Just detta kan man säga markerar övergången från strukturalism till poststrukturalism. Analysen av strukturerna kan aldrig gå i mål.

För att slutligen göra en Ingvar Oldsbergsk övergång: gå i mål gör ju däremot cyklisterna i Tour de France, och just avsnittet om Tour de France i Mytologier är kanske ett av de mest underhållande enligt mig. Barthes påpekar själv att ”mytologen”, alltså dechiffreraren av myter, bär en viss börda: ” Att tolka Tour de France och Det goda franska vinet är samma sak, som att avlägsna sig från de som tycker om dessa företeelser.” Även Barthes hör dock då och då till denna sistnämnda kategori att döma av det flitiga namedroppandet och det detaljerade kunnandet om olika etapper i just detta avsnitt. Inte tusan kan någon som inte genuint uppskattar och fascineras av nämnda cykeltävling, avslöja myten om den episka Mount Ventoux-etappen på följande sätt: ”Ventoux äger ett bergs hela omfång, är det Ondas gud, som man måste offra till. Han är en verklig Moloch, en cykelåkardespot, han skonar aldrig de svaga och kräver en orättvis tribut av lidanden /…/ något liknande ett yttersta helvete, där cyklisten skall definiera sanningen om sin frälsning”. Roberto Vacchi: läs!

Mest känd som: en av 1900-talets främsta litteraturkritiker. Hade framför allt ett stort inflytande på strukturalistisk och poststrukturalistisk litteraturteori.

65. Sarah Bernhardt

Françoise Sagans bok Sarah Bernhardt: det oförstörbara skrattet är till formen en tänkt brevväxling mellan Sagan och Sarah Bernhardt (1844-1923). Det passar bra, för Sarah Bernhardt var redan under sin livstid omhöljd av legendens skimmer, och det är svårt att avgöra vad som är sant och vad som är påhittat. Med förtjusning förvrängde Bernhardt sitt liv för journalisterna. Vad är verkligheten för en skådespelare, som redan under sin livstid blev dyrkad och, som man säger, större än livet självt, och som nästan definierade en hel yrkeskår, annat än en leksak som man kan göra vad man vill med? Sagan låter Bernhardt säga: "Jag är en kvinna från teaterns värld, det kommer ni kanske ihåg? Och även om jag inte hade spelat teater så är jag en kvinna som hittar sanningen i det sannolika och i vissa fall i det verkliga." Bernhardt lät aldrig sanningen stå i vägen för en bra berättelse, och det finns många bra berättelser om den gudomliga Sarah Bernhardt.

Alla har de det gemensamt att de försöker fånga det som gjorde henne så fascinerande. Ingen har lyckats i så hög grad som Alphonse Mucha. I Muchas affischer för Théâtre de la Renaissance, reser sig Bernhardts slanka och stolta gestalt ur den brokiga art nouveau-utsmyckningen. En högfärdig blick möter betraktaren, de gånger Bernhardt bryr sig om att se på oss. Ofta vänder hon bort blicken, vilket gör henne än mer oåtkomlig. Även om ingen har kunnat "nå fram till" Bernhardt (vet vi ens vad det innebär att nå fram till någon? vill vi ens veta? Är det inte mycket av livets tjusning att det inte finns något slutgiltigt ord?), så tar olika berättelser fasta på olika delar i Bernhardts liv. Vissa stannar vid skådespelerskans barndom. Sarah Bernhardt föddes i Paris 1844, som utomäktenskaplig dotter till en kurtisan. Hon skickades i ung ålder till ett kloster, där hon stannade i tio år. Modern gillade aldrig Sarah, utan föredrog en av hennes halvsystrar. På ett förslag från en av moderns klienter bestämdes det att Sarah skulle bli skådespelerska. Efter att ha sett en pjäs av Racine visste hon att det skulle bli hennes livskall. Som alla genier ställde hon inte upp ett mål för sig själv, utan gjorde bara en diagnos. Hon bestämde sig inte för att bli skådespelerska, hon upptäckte att hon redan var det.

Andra stannar vid det tragiska i Bernhardts liv. Hennes självupptagna jakt på ungdom, framgång och gåvor som ett svar på en barndom utan kärlek. Ensamhet och svåra kval. Åter andra, som Françoise Sagan, stannar vid Bernhardts "oförstörbara glädje", hennes fria självständighet, inte minst sexuellt. Hon spelade manliga roller på teatern, klädde sig i byxor, och hade flera älskare och älskarinnor, bland annat Prinsen av Wales (senare kung Edvard VII av England), författaren Victor Hugo, och (antas det) impressionisten Louise Abbéma. När Abbéma 1900 skänkte en tavla till den franska nationalteatern som föreställde dem båda så stod det följande i ett bifogat brev: "Peint par Louise Abbéma, le jour anniversaire de leur liaison amoureuse", det vill säga: målad av Louise Abbéma, på årsdagen för deras kärleksaffär. Lika berömda var Bernhardts vänner: Gustave Doré, Oscar Wilde (som skrev Salome för henne) och inte minst dandyn Robert de Montesquiou, som gett inspiration till minst två odödliga karaktärer i världslitteraturen: den utsvävande och finkänslige des Esseintes i Huysmans Mot strömmen och Baron de Charlus i Prousts På spaning efter den tid som flytt. Montesquiou omgav sig med unga vackra män, och var förmodligen homosexuell. Det påstås dock att han en gång låg med Bernhardt, varefter han kräktes i 24 timmar.

Nästan lika omtalad som Bernhardts kärlekshistorier var hennes kista, i vilken hon ibland spenderade nätterna. Hon påstod själv att kistan hjälpte henne att förstå de tragiska roller hon spelade på teatern. Françoise Sagan menar att kistan var en trygghet, en tillflyktsplats - i början till skydd mot ensamheten, senare till skydd mot sällskap. Efter sekelskiftet lämnade Bernhardt emellanåt teatern för filmen, och räknas som en av de tidigaste filmstjärnorna. Le Duel d'Hamlet, en kortfilm från 1900, är den första filmen med en stjärna i huvudrollen. Det är också de enda rörliga bilderna av Bernhardt före olyckan 1905, då hon skadade ena benet, vilket senare ledde till amputation och ett träben. Trots problemen med benen lyckades Bernhardt behålla sin plats i rampljuset, främst tack vare sin röst, som fortsatte att fängsla publiken. I Le Duel d'Hamlet får vi (trots att hon spelar en man) en kort inblick i hur Bernhardt måste ha tett sig i sin storhets dagar - i samma omfattning berusande kraftfull som betagande vacker. Bernhardts liv var lika stormande som det var hemlighetsfullt, och hon gjorde allt för att myten aldrig skulle falna; för att dammet aldrig skulle lägga sig på hennes gloria.

Mest känd som: den gudomliga Sarah, 1800-talets största skådespelerska.

Fotografi av Nadar.