70. Jean Moulin

När jag har några kronor över händer det att jag skänker dem till Ronald McDonalds barnhem, om jag nu inte väljer att köpa lite dip till pommes fritsen istället. Jag försöker vara trevlig och snäll mot dem jag träffar i vardagen. Mina värderingar får nog sägas vara relativt sunda och om någon är taskig mot någon annan händer det att jag säger till, även om det förstås tar emot lite. Jag anses säkert vara en helt okej människa, men sanningen är att min moraliska karaktär aldrig har ställts på några avgörande prov. Om en uppenbart ond makt skulle starta krig mot oss och beröva oss vår frihet, vår yttrandefrihet och rensa ut oönskade element i vår befolkning - hur skulle jag agera då? När det inte längre räcker med att slänga en slant i en Röda Korsetbössa nu och då för att komma undan det dåliga samvetet? Om vi dessutom tänker oss att min personliga säkerhet är i fara? Jag kan naturligtvis inte veta med säkerhet, men jag har mina misstankar: Jag hade snabbt och smidigt försökt ta mig ut ur landet och sökt mig till säker mark, och därifrån skänkt pengar och materiel till arméer och motståndsrörelser bäst jag kunde. På det viset hade jag inte behövt riskera mitt eget liv men kan ändå känna att jag kämpar med de goda. Behjärtansvärt till viss del, men fegt till stor del.

Därför kan jag ofta känna större respekt för människor som i svåra och oönskade situationer tagit de svåra men moraliskt rätta besluten, personer som visat prov på mod, uthållighet och medkänsla, än för fantastiska genier. Leonardo da Vinci var en jävel på både det ena och det andra, men skulle han riskera livet för en god sak? Det vet vi inte. Men vi vet att Jean Moulin (1899-1943) i allra högsta grad var beredd att göra det.

När tyskarna 1940 krävde att Moulin skulle skriva på ett falskt krigsdokument var det inte särskilt förvånande att den framgångsrike statstjänstemannen vägrade. Enligt den vedertagna historieskrivningen hade han redan kämpat mot fascismen genom att hjälpa demokratiska krafter under spanska inbördeskriget. Jag säger "enligt den vedertagna historieskrivningen" eftersom mycket av Moulins liv är höljt i mystik. Det vi vet är att hans vägran ledde till en arrest och att han då genomgick ett misslyckat självmordsförsök - troligen utfört för att slippa tvingas till underskrift. Han släpptes snart, men till ett Frankrike som hade erkänt sitt nederlag och som nu styrdes av den nazivänliga Vichyregimen. Det tryggaste hade varit att acceptera sakernas tillstånd, men Moulin vägrade kuva sig under en orättfärdig makt. Som hög statstjänsteman blev han av det nya styret beordrad att avsätta alla vänsterorienterade borgmästare men vägrade ännu en gång att lyda, med följden att han själv blev avsatt. En frustrerad Moulin anslöt sig till motståndsrörelsen och blev snabbt en ledande figur. 1941 tog han sig till London där han fick i uppgift av de Gaulle att samorganisera de olika motståndsstyrkorna på hemmaplan.

Under de kommande åren gjorde Moulin allt han kunde för att försvåra och sabotera för nazisterna och Vichyregimen, samt inpränta mod och kampvilja hos folket. Hans kamp fick tyvärr ett abrupt slut den 21:a juni 1943. Den ökände Klaus Barbie, ledare över Gestapostyrkorna i Lyon, stormade in under ett hemligt möte på en läkarmottagning och grep Moulin tillsammans med flera andra motståndsmän. Vad som hände sedan är oklart, men ingenting tyder på att Moulin avslöjade några av motståndsrörelsens hemligheter. Han dog senare samma år, möjligen till följd av ett självmordsförsök, möjligen till följd av tortyr. Oavsett vilket kan man bara ana vilken viljestyrka som krävdes för att hålla tyst.

Moulin är idag ett namn som alla känner till i Frankrike. Han har fått otaliga skolor och gator uppkallade efter sig och är en symbol för motståndsrörelsen, men också alla de kvaliteter han visade upp i sin kamp: patriotism, dygd, mod, orubblig moral. Hur viktig roll som den franska motståndsrörelsen spelade under andra världskriget är svårt att avgöra, men klart är att den vållade ständiga problem för nazisterna och var till stor hjälp i återskapandet av demokrati efter kriget. Naturligtvis fanns det många fler viktiga och beundransvärda fransmän som kämpade mot nazisterna och det är svårt att säga vem som var viktigast eller modigast. En sådan "tävling" känns dessutom ganska osmaklig i sammanhanget. Ändå är det så att ett land behöver sina hjältar och symboler. De behöver ett namn att vörda lite extra, något att samlas runt, något att referera till. I Frankrike har Jean Moulin blivit det namnet.

Mest känd som: fransk motståndsman och politisk martyr under andra världskriget. Sedermera en legend i Frankrike där han symboliserar godhet och patriotism. I en tid när ordet hjälte används i alla tänkbara och otänkbara sammanhang fungerar Jean Moulin som en påminnelse om ordets sanna innebörd.