14. Zinedine Zidane

Jag befinner mig i en bar i Montmartre och stirrar oförstående på teveskärmen. Det är en nyhetssändning inför en av Frankrikes gruppspelsmatcher, men jag förstår inte vad som sägs då min franska inte är vad den borde vara efter fyra års studier. Jag tvingas konsultera min bordsgranne som småleende och suckande förklarar att det är nya skandaler i Les Bleus: "Anelka har skickats hem, spelarna har lämnat träningen i protest, ledare har avgått med omedelbar verkan, det är bara alltför skrattretande alltihop..." Frankrike förlorar sedan matchen och gör ett katastrofalt världsmästerskap på alla plan. Utskrattade och förnedrade tvingas de lämna Sydafrika.

Exakt när och var det franska fotbollslandslaget - som ju var så fantastiskt framgångsrikt under delar av 90- och 00-talet - tappade sitt trollspö kan säkerligen diskuteras, men det är frestande att se en flintskalles ilskna attack fyra år tidigare som början till förfallet. Zinedine Zidane hade egentligen lagt av i landslaget när dess coach Raymond Domenech efter flera svaga kvalresultat bönade och bad den gamle storstjärnan att göra comeback. Generationsväxlingen hade inte lyckats och efter ett par mindre lyckade mästerskap längtade man efter framgång igen. Zidane tog ner skorna från hyllan och under den nygamle kaptenens ledning ryckte laget upp sig och kvalificerade sig för slutspelet i Tyskland. Inledningen på turneringen var trevande men Zidane och resten av gänget lyfte sig ordentligt efterhand. Stora spelare tänder till i stora matcher, brukar man ju säga, och när de regerande världsmästarna Brasilien utgjorde motståndet i kvartsfinalen var det upp till bevis för den gode Zizou. Vad gör den 34-årigen gubben när han får möta världens bästa landslag i världens största idrottsturnering? Jo, han går in och dominerar. Frankrike vinner matchen och slår sedan ut Portugal i semifinalen efter straffmål av Zidane. Dags för VM-final.

För motståndet står storlaget Italien. Bara några minuter in i matchen ramlar Malouda ihop mellan två italienska försvarare och domaren blåser straff. Naturligtvis är det Zidane som kliver fram. Hur tänker han försöka skjuta straffen? Hårt i mitten, som Zlatan? Eller är han så iskall att han lugnt rullar in den, som Brolin och Maradona? Det är ju ändå VM-final, pressen är naturligtvis enorm, så jag gissar på hårt i mitten. Han tar kort sats... närmar sig bollen... och... bevisar att hans psyke inte är normalt. Man kan chippa en straff på träning, i en vänskapsmatch eller till och med i en halvviktig tävlingsmatch. När som helst, men inte en VM-final. Nåväl, straffen går in men Italien kvitterar strax därefter. Finalen går till förlängning och då, i den 110:e minuten, kommer så Marco Matterazzis provokation, som enligt utsago består av grova förolämpningar rörande sin motspelares syster. Zidane blir ursinnig och sänker italienaren. Rött kort. En av historiens största fotbollsspelare tvingas därmed lämna sin allra sista tävlingsmatch i förtid. Frankrike förlorar sedan på straffar. Vad var det nu Neil Young sjöng? Jo, just det. "It's better to burn out than to fade away."

På något sätt känns det bara logiskt att Zidanes karriär skulle avslutas på ett så dramatiskt sätt. Delvis beror det på att han så många gånger tidigare varit rubrikernas man. Alla fotbollsintresserade minns hur han med ett oerhört svårt volleyskott avgjorde Champions League-finalen för Real Madrid 2002. Få har glömt den fula stämplingen mot Saudiarabien som ledde till flera matchers avstängning under VM 1998. Ännu färre har glömt vad som sedan hände under finalen. Men det finns också något annat som gör att ett dramatiskt slut på sagan om Zizou kändes ganska väntat. Zidane tillhörde den lilla skaran som är någonting mer och större än bara en bunt fantastiska fotbollsspelare. Det finns en magi kring själva namnet Zidane, ett skimmer som brukar omgärda de stora poeterna och hjältarna. Rimbaud. Jeanne d'Arc. Zidane. Nej, det står mig allt klarare: ett vanligt slut på hans karriär hade varit uteslutet. Ett antiklimax. Alldeles för futtigt.

Zidane har vunnit ligor, klubbturneringar, EM och VM. Han har gjort mål i två VM-finaler och en Champions League-final. Fått mängder med prestigefyllda priser och utmärkelser. Men det där skimret jag pratade om, det uppkommer inte bara för att man vinner massa titlar. Det krävs någonting mer. Vad är det egentligen som gör att man känner en instinktiv vördnad så fort man ser Zidane? Hans spelstil och sätt att röra sig på planen gör förstås sitt till. Han var en konstnär: inspirerad, personlig, elegant. Men han var också en vetenskapsman: precis, exakt, kylig. Allt det här gav upphov till en närmast hypnotisk kontroll över boll och situation, men det var en kontroll som aldrig upplevdes tråkig och steril utan vacker och poetisk. Zidanes utseende och personlighet bidrar också till helhetskänslan. Han utstrålar en intelligens och gåtfull värdighet som aldrig upphör att fascinera.

Sen har vi en viktig faktor till. Hade Maradona varit så älskad och upphöjd om han varit en västtysk Milanspelare? Naturligtvis inte. Han är en hjälte för ett land som präglats av fattigdom, korruption och våld. Han är en hjälte för en italiensk stad som präglats av, tja, fattigdom, korruption och våld. Det kan låta klyschigt, men jag tror att människor som lever under såna förhållanden verkligen behöver någon eller något som skänker glädje och stolthet. Det är därför som Maradona i sitt hemland och i Neapel inte bara är beundrad utan verkligen älskad, av många till och med avgudad. Det är inte svårt att tänka sig att Zidane har spelat en liknande roll för mängder av fransmän och nordafrikaner. När fotbolls-VM kom till Frankrike 1998 var förväntningarna inte överdrivet höga. Laget hade relativt dåliga resultat bakom sig, men kritiken var inte bara fotbollsmässig. Det fanns röster som menade att varken landslaget eller landet i stort var "franskt" nog. Hur betydelsefullt var det då att Zidane, med rötter i Algeriet och uppvuxen i fattiga Marseille, ledde sitt multietniska lag till VM-guld? Ja, det får ni fråga invandrarpojkarna om, men jag gissar på ganska mycket. Efter finalen projicerades en bild av Zidane på Triumfbågen. Det symboliska värdet torde vara svårt att överdriva, liksom den enande kraft lagets ödmjuke kapten just då utgjorde. Vissa stunder är sport någonting mer än bara sport, och jag tror att det där var en sån stund. Kanske var det också då som Zidane blev någonting mer än bara en idrottsman.

Mest känd som: en av fotbollshistoriens allra största. Är tillsammans med Ronaldo den enda som fått FIFAs pris som världens bästa fotbollsspelare tre gånger.