År 1863 hade ett stort antal konstnärer fått nog. Det enda sättet för en fransk målare att nå ordentlig framgång var genom att ställa ut på den mäktiga Salongen, och den konservativa juryn refuserade årligen en oerhörd mängd tavlor som inte passade deras högborgerliga smaker. Det hade visserligen blivit bättre i och med Februarirevolutionen 1848, med vilket jag menar att Salongen liberaliserades något efter dessa händelser, men drygt femton år senare var antalet ratade verk återigen uppe på flera tusen. Protesterna mot de franska fininstitutionernas exkluderande och trångsynta estetik ökade i styrka och Napoleon III ansåg det till slut nödvändigt att öppna en utställning till; en som inhyste de refuserade målningarna. I samlingen fanns Édouard Manets Le déjeuner sur l'herbe, en tavla som kom att bli startpunkten för flera saker: inte minst en skandal.
Det kan med dagens ögon vara svårt att se på vilket sätt Le déjeuner sur l'herbe skulle kunna provocera och indignera sin publik. Ett par män sitter och fikar med en naken kvinna, medan en annan lättklädd dam vadar i en bäck en bit bort. Det är väl inget att bli upprörd över? Själva nakenheten var förstås inget nytt. Konsthistorien är full av avklädda personer, inte minst kvinnor. Men varför är hon naken när inte männen är det? Är hon prostituerad? Och det är ju ingen skön, ouppnåelig gudinna vi pratar om här; ingen antik hjältinna; inte heller en exotisk, spännande demimond från Orienten - det är en vanlig samtida fransyska, avklädd all mystik och upphöjdhet. Målartekniken sen, vad är det frågan om? Vad platta figurerna är, de ser ju inklippta ut! Hur bisarr är inte ljussättningen? Delar av tavlan tycks ofärdig, och vad är egentligen grejen med de märkliga proportionerna (kvinnan i bakgrunden är som synes alldeles för stor i relation till personerna på gräset)? Manet frigjorde sig här från flera "måsten" som konsten dragits med i århundraden. Extra tydliga blev hans innovationer och förändringar då han ofta hämtade sina motiv från klassiska målningar. En jämförelse blir omöjlig att undvika och skillnaderna framstår då som uppenbara. I Giorgiones och Titians målning samverkar personerna, de tittar på varandra. Så är inte fallet i Le déjeuner sur l'herbe. Ingen tittar på varandra, ingen lyssnar. Vissa bedömare har menat att Manets målning handlar om den alienation som ofta anses höra ihop med industrialismens och storstädernas framväxt. Att figurerna ser inklippta ut bildar med det i åtanke en förstärkande effekt.
Manet stod för något nytt och oavsett vad kritikerna tyckte om hans konst så uppfattade de i alla fall detta faktum. Det är inte alltför överdrivet att säga att tanken om ett konstnärligt avant-garde uppstod i och med de radikala målningar som visades på de refuserades salong. Det gick upp för folk att det fanns krafter som verkade vid sidan av det förnöjda akademiska måleriet, och ungefär tio år senare skulle impressionisterna visa upp sina verk utanför Salongen trånga rum. Manet blev för övrigt impressionisternas inofficiella ledare, och de påverkades starkt av hans sketchlika målarstil. Han hade lyssnat på Baudelaires råd att måla sin samtid, och även detta tog hans unga lärjungar till sig. Förändringens vindar hade börjat blåsa och de konventionella krafterna fick sakta men säkert släppa sitt strypgrepp om konstvärlden. Snart skulle den modernistiska explosionen komma, och de refuserades utställning 1863 är tveklöst en milstolpe i den utvecklingen.
Det var som vi sett mycket som tog fart i och med Le déjeuner sur l'herbe, men Manets mest berömda och omtalade målning ställdes ut ett par år senare, denna gång intressant nog på Salongen. Osannolikt nog lyckades Manet skapa en ännu större skandal med sitt nya verk. Om kvinnan i den förra målningen möjligen skulle föreställa prostituerad så var det inget snack när det gällde bruden i Olympia. Hennes accessoarer avslöjar hennes sexuella yrkesroll, samtidigt som de accentuerar hennes nakenhet. Återigen så valde Manet att skildra en modern kvinna ur samtiden, och när nakenheten inte skyddades av en avlägsen mytvärld så blev den upprörande för publiken. Betraktarna kan inte ens komma undan med att känna sig bättre än skökan på bilden, vilket måste ha varit oerhört förnedrande. Se med vilken likgiltighet hon tittar på oss! Hon har makten och kontrollen, inte vi. Blommorna som någon kund har skickat henne tittar hon inte ens åt. Hon fjäskar inte för någon, hon poserar inte. Har det rent av gått så långt att kvinnan avbildats som ett aktivt tänkande subjekt istället för ett passivt och mottagligt objekt? Vad ska vi nu göra av våra manliga, suktande blickar? Manets försvarare Zola hyllade Olympia som ett sant mästerverk och noterade dess realism: "When other artists correct nature by painting Venus they lie. Manet asked himself why he should lie. Why not tell the truth?" För Manet, som älskade realisten Courbet, var det säkerligen en stor komplimang.
Människor som bryter ny mark möter allt som oftast till en början stark kritik, och Manet utgjorde inget undantag. Men han hade som sagt en höjdare på sin sida, den tidigare nämnda Zola, och Manets porträtt av författaren är ett av hans mest berömda. En av konstkritikerna var emellertid inte helt nöjd med verket, och satte med sin invändning omedvetet fingret på något som visserligen är alldeles självklart, men som ändå säger mycket om varför Manet är en av de stora premodernisterna: "The accessories are not in perspective, and the trousers are not made of cloth. [min kurs.]" Nej, byxorna var inte gjorda av tyg. De var gjorda av färg. Illusionism var inte längre ett självklart mål för de nytänkande konstnärerna. En tavla får se ut som en tavla, det är okej. Monet, Gauguin, Cézanne, Picasso och resten av gänget lyssnade och noterade.
Mest känd som: den store inspiratören för impressionisterna och en av de viktigaste grundpelarna för modern konst.
Det kan med dagens ögon vara svårt att se på vilket sätt Le déjeuner sur l'herbe skulle kunna provocera och indignera sin publik. Ett par män sitter och fikar med en naken kvinna, medan en annan lättklädd dam vadar i en bäck en bit bort. Det är väl inget att bli upprörd över? Själva nakenheten var förstås inget nytt. Konsthistorien är full av avklädda personer, inte minst kvinnor. Men varför är hon naken när inte männen är det? Är hon prostituerad? Och det är ju ingen skön, ouppnåelig gudinna vi pratar om här; ingen antik hjältinna; inte heller en exotisk, spännande demimond från Orienten - det är en vanlig samtida fransyska, avklädd all mystik och upphöjdhet. Målartekniken sen, vad är det frågan om? Vad platta figurerna är, de ser ju inklippta ut! Hur bisarr är inte ljussättningen? Delar av tavlan tycks ofärdig, och vad är egentligen grejen med de märkliga proportionerna (kvinnan i bakgrunden är som synes alldeles för stor i relation till personerna på gräset)? Manet frigjorde sig här från flera "måsten" som konsten dragits med i århundraden. Extra tydliga blev hans innovationer och förändringar då han ofta hämtade sina motiv från klassiska målningar. En jämförelse blir omöjlig att undvika och skillnaderna framstår då som uppenbara. I Giorgiones och Titians målning samverkar personerna, de tittar på varandra. Så är inte fallet i Le déjeuner sur l'herbe. Ingen tittar på varandra, ingen lyssnar. Vissa bedömare har menat att Manets målning handlar om den alienation som ofta anses höra ihop med industrialismens och storstädernas framväxt. Att figurerna ser inklippta ut bildar med det i åtanke en förstärkande effekt.
Manet stod för något nytt och oavsett vad kritikerna tyckte om hans konst så uppfattade de i alla fall detta faktum. Det är inte alltför överdrivet att säga att tanken om ett konstnärligt avant-garde uppstod i och med de radikala målningar som visades på de refuserades salong. Det gick upp för folk att det fanns krafter som verkade vid sidan av det förnöjda akademiska måleriet, och ungefär tio år senare skulle impressionisterna visa upp sina verk utanför Salongen trånga rum. Manet blev för övrigt impressionisternas inofficiella ledare, och de påverkades starkt av hans sketchlika målarstil. Han hade lyssnat på Baudelaires råd att måla sin samtid, och även detta tog hans unga lärjungar till sig. Förändringens vindar hade börjat blåsa och de konventionella krafterna fick sakta men säkert släppa sitt strypgrepp om konstvärlden. Snart skulle den modernistiska explosionen komma, och de refuserades utställning 1863 är tveklöst en milstolpe i den utvecklingen.
Det var som vi sett mycket som tog fart i och med Le déjeuner sur l'herbe, men Manets mest berömda och omtalade målning ställdes ut ett par år senare, denna gång intressant nog på Salongen. Osannolikt nog lyckades Manet skapa en ännu större skandal med sitt nya verk. Om kvinnan i den förra målningen möjligen skulle föreställa prostituerad så var det inget snack när det gällde bruden i Olympia. Hennes accessoarer avslöjar hennes sexuella yrkesroll, samtidigt som de accentuerar hennes nakenhet. Återigen så valde Manet att skildra en modern kvinna ur samtiden, och när nakenheten inte skyddades av en avlägsen mytvärld så blev den upprörande för publiken. Betraktarna kan inte ens komma undan med att känna sig bättre än skökan på bilden, vilket måste ha varit oerhört förnedrande. Se med vilken likgiltighet hon tittar på oss! Hon har makten och kontrollen, inte vi. Blommorna som någon kund har skickat henne tittar hon inte ens åt. Hon fjäskar inte för någon, hon poserar inte. Har det rent av gått så långt att kvinnan avbildats som ett aktivt tänkande subjekt istället för ett passivt och mottagligt objekt? Vad ska vi nu göra av våra manliga, suktande blickar? Manets försvarare Zola hyllade Olympia som ett sant mästerverk och noterade dess realism: "When other artists correct nature by painting Venus they lie. Manet asked himself why he should lie. Why not tell the truth?" För Manet, som älskade realisten Courbet, var det säkerligen en stor komplimang.
Människor som bryter ny mark möter allt som oftast till en början stark kritik, och Manet utgjorde inget undantag. Men han hade som sagt en höjdare på sin sida, den tidigare nämnda Zola, och Manets porträtt av författaren är ett av hans mest berömda. En av konstkritikerna var emellertid inte helt nöjd med verket, och satte med sin invändning omedvetet fingret på något som visserligen är alldeles självklart, men som ändå säger mycket om varför Manet är en av de stora premodernisterna: "The accessories are not in perspective, and the trousers are not made of cloth. [min kurs.]" Nej, byxorna var inte gjorda av tyg. De var gjorda av färg. Illusionism var inte längre ett självklart mål för de nytänkande konstnärerna. En tavla får se ut som en tavla, det är okej. Monet, Gauguin, Cézanne, Picasso och resten av gänget lyssnade och noterade.
Mest känd som: den store inspiratören för impressionisterna och en av de viktigaste grundpelarna för modern konst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar