13. Marcel Carné

Någonstans läste jag att Marcel Carné sagt följande ord: "Det finns alltid en stund av lycka för mina rollfigurer - en stund, det är mycket!" Jag är inte säker på att han verkligen gjort det, men gud vad fina de är, och vad mycket de säger om hans filmer. Trots den genomgående tragiska undertonen får faktiskt alla personer någon form av lyckligt upphöjt ögonblick. Kanske är det inte minst det som får oss att förstå att det inte är i den verkliga världen det hela utspelar sig, utan i en drömvärld där känslor, karaktärsdrag och händelseförlopp gnistrar av romantik och stilisering. Filmer som den stämningsfulla Le Quai de brumes (Dimmornas kaj) och det intrikat berättade kriminaldramat Le Jour se léve (Dagen gryr) talar dock minst lika starkt till oss för det. Båda har en storslagen Jean Gabin i huvudrollen, en av Frankrikes stora skådespelarlegender och Carnéfavoriter. I Hotel du Nord ser vi andra fantastiska aktörer som Annabella och Louis Jouvet. Filmen utspelar sig på ett legendariskt parisiskt hotell, som så vitt jag vet fortfarande står kvar utan att ha demolerats av okänsliga politiker. Inspelningen tog dock inte plats vid det riktiga hotellet. Istället byggdes en fullkomligt magnifik kuliss för att rekonstruera området runt hotellet, med kanal och allt. Detta ger en effekt som kan ses som typisk för Carnés poetiska realism. Allt ser högst verklighetstroget ut, men det vilar ett overkligt skimmer över det hela, en aning om att det är en blandning av teater och verklighet vi upplever. Just detta skulle göras till ett centralt tema i Carnés mästerverk Enfant du Paradis (Paradisets barn) från 1945.

Paradisets barn är sannerligen en sjuhelvetes film! Kvickheten, dialogen, miljöerna, scenerna – denna film om livet kring en teater skildrar hela livet som en storslagen teater. Karaktärerna är fantastiska liksom skådespelarna bakom dem. Jag vet inte vem jag gillar mest: den snabbpratande charmören och skådespelaren Frederick Lemaitre, den allvarlige och blyge mimaren Baptiste Debureau, cynikern/författaren/tjuven/mördaren/totala romantikern Lacenaire, eller kvinnan de alla är förälskade i: Garance. Den sistnämnda spelas för övrigt av den charmanta Arletty, som var god vän med Celiné. Skådespeleriet är som sagt genomgående storartat – Arletty, Jean-Louis Barrault som Baptiste, Marcel Herrand som Lacenaire, Pierre Brasseur som Frederick; alla är magiska. Och Pierre Renoir, son till Pierre-August och bror till Jean gör en ruggig roll som den smutsige spåmannen Jericho.

Ridån går upp och vi befinner oss i Paris fattiga teaterkretsar och sjaskiga nöjeskvarter på 1800-talet, mitt bland skådespelare och akrobater, tjuvar och mördare – alla med sina egna poetiska formuleringar och insikter om kärleken. ”Deras liv är små, men deras drömmar är stora” som Baptiste säger om den fattiga publiken på teatern. Titelns ”paradisets barn” syftar just på den arbetarklass som sitter på teaterns billigaste platser och med sina rop och känsloutbrott är teaterns själva puls. Skränandet kan kanske ses som barbariskt och okänsligt, men kom ihåg vad teatern betyder för dem, vilken kraftfull projektion av deras små liv och stora drömmar den är. Garance står för den flyktiga och ouppnåeliga drömmen om kärleken, delad av Lemaitre, Debureau, Lacenaire och den rike Comte de Montray som försöker köpa hennes kärlek. Samtidigt som teatern utspelar sig i deras liv, utspelar sig deras liv på teatern. Den allvarsamme romantikern och mimaren Baptiste kan inte hålla sina verkliga känslor borta från scenen, medan den charmante och utagerande skådespelaren Frederick inte kan hålla teatern borta från det verkliga livet. Alla har de olika visioner av den svagt flämtande låga som är drömmen om kärleken. Vad krävs för att köpa den? Charm, pengar ädla känslor… eller mord? Vi får inget entydigt svar – det finns givetvis inget sådant svar. Teateruppsättningarna går ju aldrig riktigt som planerat för regissören på Théâtre des Funambules. Kärlek, girighet, stolthet och andra mänskliga känslor träder alltid fram och skriver om showen. Filmen skildrar kärleken som det den är: något absurt mellan teater och verklighet, glädje och sorg – för vissa mer av teater och glädje, för andra mer av verklighet och sorg. Det är svårt att begripa att detta fulländade konstverk skapades under mycket svåra omständigheter. Filmen spelades in under ockupationstiden. Tyskarna bad Carné om en eskapistisk film, och det är det väl också i många avseenden, även om många har läst in dolda budskap riktade mot ockupationen. Den speciella situationen med krigstid och vakande tyska ögon gjorde hur som helst arbetet både dyrt och komplicerat. Joseph Kosma, som komponerade den mästerliga musiken till filmen, var jude och hans medverkan fick hållas hemlig.

Marcel Carnés berömmelse är tyvärr inte vad den en gång har varit. Efter att han som vi sett klarat av andra världskriget med konstnärlig bravur, blev denne store regissör strax otidsenlig. Recensenterna på Cahiers du Cinemá, som sedermera skapade den franska nya vågen, var i allmänhet inte förtjusta i honom. Det är inte särskilt överraskande. Carné rör sig i ett helt annat filmiskt universum än Godard och Truffaut. Noggrant utmejslad dialog, pampiga kulisser, romantiskt skildrade miljöer och melodramatisk handling – allt sådant som sågs som dött och konservativt av 50- och 6o-talets hippa bildstormare. Dessutom spelade surrealistpoeten Jaques Préverts genialiska manus en viktig roll i många av Carnés filmer – och det gick ju inte ihop med auteur-teorin! Carnés filmer har inget med spontanitet att göra – de är allkonstverk där kompositörer, kulissbyggare, manusförfattare, fotografer, skådespelare och naturligtvis Carné själv, gjort sitt yttersta för att skapa vacker och gripande konst. Att de inte kan tillskrivas en enda ”auteur” är i mitt tycke helt likgiltigt för deras konstnärliga kvalitet. Samtidigt är det så klart rimligt att ställa frågan varför inte Carné delar platsen på listan med exempelvis Prévert. Den som ligger bakom dialogen i filmer som Paradisets barn och Dimmornas kaj förtjänar givetvis att hyllas besinningslöst. Frånvaron av Prévert skyller jag helt enkelt på auteur-teorin och dess allmänna åsidosättande av de mer undanskymda konstnärliga krafter som finns med i skapandet av de flesta filmer. Ingen kommer hur som helst att kunna övertyga mig om att en clown som Godard har skapat större konst än Carné och hans medarbetare.

När vi ser en film som Paradisets barn, eller betraktar verkligheten, där clownerna, kvacksalvarna och mimarna drar förbi i karnevalisk yra, ställer vi oss kanske frågan om det är en fars eller tragedi vi bevittnar. Men som Lacenaire säger: vad är egentligen skillnaden? Det drama som är en tragedi för en kung, ses som en fars när någon av oss vanliga människor har huvudrollen. Den där suddiga gränsen mellan fars och tragedi, poesi och realism, teater och verklighet – få regissörer har skildrat den bättre än Marcel Carné. Kort sagt: få har skildrat kärleken bättre än Marcel Carné.

Mest känd som: en av Frankrikes stora regissörer. Företrädare för den poetiska realismen. Hans Paradisets barn ses av många som den bästa franska filmen någonsin.